Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reineke Fuchs eller fabeln om Mickel Räf. K. W. - Herr Calicot och hans debut i landsorten. Croquis, ritad med stålpenna af Prosper Block. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
på gärdet. Halfdöd och bortdånad låg han der hela
natten öfver, men huru han kom dädan och hvart han
tog vägen, det vet jag icke.»»
»Efter detta äfventyr» - så fortfor Mickel i
sin syndabekännelse - »svor vargen mig trogen
vänskap i lif och död; men jag genomskådade allt
för väl den hemliga grunden till en sådan trofast
tillgifvenhet. Den var ingen annan, än hans aptit på
fjäderfä. För att ordentligt lura honom beskref jag
för honom huru sju stora och feta hönor och en skön
kapun sutto på en bjelke på ett loft. Yi följdes åt
dit om natten. Der stod ett fönster uppgillradt på
en klinka. Isegrim kilade förut in genom fönstret;
men han fann inga höns. ’Kryp längre fram’, sade jag,
’de närmaste har jag redan förut bortsnappat.’ Jag
drog mig tillbaka, kröp ut och rörde med detsamma
vid gillret, så att klinkan föll undan och fönstret
igen. Nu blef Isegrim skrämd och skulle vända om
igen. Men i vändningen föll han ned af den smala
bjelken och gjorde dervid ett sådant buller, att
bönderna vaknade. Han blef naturligtvis mörbultad
och utvräkt såsom död.»
Vidare biktar Mickel, huruledes han skändat
vargens hustru och med en oanständig begjutning
gjort hennes ungar blinda. Allt detta qval j er
nu hans samvete högeligen och han ber derför herr
Grimbart, gräfsvinet, att pålägga honom syndabot och
derefter gifva honom absolution, på det han måtte
undgå helvetets pina. Gräfsvinet, såsom en lärd
och förståndig munk, bröt af en risqvist vid vägen
och befallde
honom dermed slå sig sjelf tre slag öfver
ryggen. Sedan skulle han lägga samma qvist för sina
fötter och derefter hoppa öfver densamma tre gånger
fram och tillbaka. Slutligen skulle han taga upp
riset och kyssa det.
Mickel gjorde allt detta och fick genom Grimbart sina
synders förlåtelse; men när de strax derefter under
sin vandring till hofvet skulle taga vägen förbi
ett nunnekloster, smög sig räfven listeligen så nära
som möjligt till klostermuren, der bland allehanda
slags fjäderfä i synnerhet en stor fet kapun lekte
honom i hågen. Med ett språng var han öfver honom och
»löskade honom så, att fjädrarna ruko omkring hela
fältet». Då hans skriftefader Grimbart förundrade
sig öfver att han för en kapun ville ånyo åsamka sig
sin gamla syndaskuld, skyllde räfven på tankspriddhet
och gammal vana, men bedyrade uppriktigheten af sin
ånger. När de två vandrarn e derifrån fortsatte sin
väg, ledde densamma öfver en smal spång. Grimbart
gick förut och Mickel efter, men Grimbart märkte,
att Mickels brinnande ögon ständigt vändes bakut
efter hönsflocken. När Grimbart förebrådde honom
detta, svarade Mickel: »Ni gör orätt, min frände,
i att störa mig i min andakt. Jag håller på att läsa
en själamessa öfver alla de hönor, gäss och ankor,
som jag begrafvit der borta vid klostermuren.»
När nu Mickel och hans följeslagare kommo i sigte af
den kungliga borgen, blef han högeligen bedröfvad,
ty han visste sig vara mäkta svårt anklagad.
K. W,
Oalioot oclx
dlelbut i landsorten.
Croquis, ritad med stålpenna af Prosper
I.
den - att jag så må säga - »naturliga familj»
af menniskor, som bildas af den vingfotade gudens
skyddslingar, finnes en af talrika arter och individer
bestående underafdelning, den der af parisarne
betecknas med namnet: les CaUcots.
En Calicot (jag talar nu blott om de hos oss
förekommande) kan trampa sig till plattfot bakom
furudisken i den simplaste lärftsbod i Hornskroken;
han kan äfven vara den gentilaste af de gentila
kommis’erna uti den mest fashionabla en gros-affaire
för mode- och manufakturvaror; omhöljet för hans
luktorgan kan hafva lånat sin form från örnens nobelt
bugtade näbb, från den likbenta triangeln eller
helt simpelt från - potatisen; han kan leda sina
anor från det förlofvade (och förlorade) eller det
stora fäderneslandet lika väl som från »Falböjden»
eller Getapulien.
En Calicot kan larfva till fots omkring på
kongl. maj:ts och kronans landsvägar med alnen under
armen och »tug-pösen» på sin krokiga rygg; men han
kan också resa i egen kibitka efter två hästar, eller
i första klassens hytt på ångbåt. Hans slägtnamn kan
vara Pettersson eller Manassesson; han kan ock bära
ett så Jierrlieli klingende som t. ex. Grossen-schmock
eller Scheuerwasser. I få ord: hans uppträdande kan
vara af den mest olikartade karakter.
Har ni väl någonsin, värdaste läsarinna och läsare, på
en ångbåtsresa lagt märke till en herre med halmgula
polisonger och gryende månsken, kort blå kavaj,
dito skottmössa med röd tofs, de undre extremiteterna
smala, beklädda med tätt åtsittande, mycket storrutiga
outsägliga, samt långa hjortläders-damasker med
spännen? - Helt säkert har ni sett honom! Och ni
har förvånat er öfver, att han lyckats ’uppleta så
bredrandigt, svart och gult möbeltyg, som det han
har i sin skjorta. Ni har blifvit slagen af häpnad
öfver den extra-vaganta formen på hans löskragar och
storleken af det betsel-trens af oxiderad metall, som
tjenar honom till urkedja. Säkert är, att detta betsel
skulle vara mera på sin plats i munnen på en pony.
Ni har, som sagdt, sett denne unge gentleman, och
ni är öfvertygad, att han ej kan vara någon annan,
an James
Snolky, Esq., äldste sonen till den rike Lord Snobky,
Earl of Snobington Hill, och som nu gör sin allra
första conti-nental trip.
Oh, hvilket kolossalt misstag, min värdaste! - Den
smalbente gentlemannen med de storrutiga är hvarken
mer eller mindre än ... en Calicot! - Det är rätt
och slätt mr William Peters. När han började sin bana
som kontorspojke hette han Wille Pettersson; men nu
»reser han i linne och flanell» för huset A. B. C. &
C:ni i staden Göteborg.
När han stiger ombord på en ångbåt, lagar han
först, att proflådorna blifva väl täckta med
pressenning. Sedan beger han sig till sin hytt, der
han aflemnar nattsäck, hatt- och revolverfodral .Mr
Peters reser alltid med revolver oaktadt han aldrig
lossat ett skott och knappt har reda på, huru vapnet
skall laddas. - »Präktiga plagg på resor, di här!»
säger han halft skämtande till sin hyttkamrat; och
han tilllägger i undervisande ton: »För min del anser
jag Lefaucheux^ konstruktion för den säkraste.»
Derpå hänger han öfver axeln en väldig dubbelkikare
i fodral (han upplyser er gerna om, att den kostat
3 pund 10 sh. sterling på platsen), tar sin plaid
på armen och i handen en diger volym, bunden i rödt
maroquin och med röd snitt; det är Travellers Guide
in Siveden and Nonvay. - Så rustad går han upp på
halfdäck, der söker han ut en be-qväm plats och tänder
en Havanna, som han tager ur ett stinkande cigarretui
af äkta ryskt juftläder.
Efter att hafva rullat in sig i sin plaid lägger vår
qvasi-lord sina smala ben med hjortläders-damaskerna
på en tältstol och sysselsätter sig sedan uteslutande
med att stirra rakt framför sig, förakta menskligheten
och se ut, som han hade spleen.
Vid table d’höte’n uppträder »hans
herrlighet».extravagant kritiserande: sherryn är
usel, han kan aldrig få sin roastleej nog blodig,
och uppassaren måste öppna minst tre halfbuteljer
engelsk porter, innan gentlemannen finner någon, som
»låter dricka sig». Och så lockar han upp sin fula,
gulraggiga råtthund - en veritabel Sky e terrier -
på en stol vid bordet och matar honom med kyckling
och mandeltårta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
