- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
87

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fornromerska djurstrider

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

87

heten-, lifvade af ärelysten täflan gjorde sig både
triumfatorer, embetsmän och simpla medborgare till
djurakrobater-, patricier och riddare stego ned på
arenan för att kämpa emot björnar och lejon-, ett helt
folk af brottslingar eller gladiatorer bodde under
cirkus, tätt intill deras bödlars och motståndares
burar, förslöade af tanken på den förestående döden
och otåliga i känslan af den fara, som de skulle
löpa. Antalet af spelande, menniskor och djur,
växte med det romerska väldet; i mån som kretsen af
eröfrade stater och tributskyldiga förbundsmakter
vidgades, blefvo allt större omkostnader nedlagda
på anskaffandet af sällsynta och märkvärdiga djur
för amfiteatrarne; åskådarnes afslappade nyfikenhet
kräfde alltjemt ny näring - och olyckliga de kejsare
under förfallets tidehvarf, som icke lyckades anskaffa
tillräckligt antal strutsar, elefanter eller tigrar
till massornas förlustelse! Deras regering blef af
kort varaktighet. Det var, om vi icke missminna oss,
kejsar Com-modus, som, i brist, på något bättre,
sjelf steg ned och kämpade på arenan - troligtvis
hade djuret dock dessförinnan blifvit tämj dt. I
allmänhet kallades de förevisningar, vid hvilka man
lät djuren spela en roll, för jagter; de voro j)å
modet redan i tredje århundradet före vår tidräkning-,
de öfverlefde både cirkusspelen och gladiatorstriderna
och fortfore ända till Justiniani tid. I början gifna
såsom mellanspel mellan striderna och kappkörningarna,
sedermera uti särskildt för ändamålet uppförda
byggnader i förening med sekularfester, triumfer och
andra högtidligheter, slutade de med att anställas
lika ofta som det fanns dagar på året.

Den första, som omtalas, ägde rum samtidigt med de
puniska krigen. Metellus hade fallit på den tanken,
att föra till Kom etthundra fyrtiotvå elefanter,
hvilka man tagit ifrån karthagi-nenserne; folket, som
endast varit vändt att åse tjurfäktningar, förstod
icke hvad man skulle göra med så ofantliga djur:
man dödade dem således utan att bereda sig det nöje
af dem, som de skulle skänkt senare tiders romare
(251 fore Chr.). Ful-vius lät efter etöliska kriget
förevisa lejon och pantrar. Scipio Nasica och Lentulus
samlade till en enda jagt sextiotre afrikanska
pantrar och fyrtio björnar och elefanter. Det var
medan Claudius Pulcher och de båda Lucuilerne voro
ediler som man första gången såg elefanter kämpa mot
hvarandra; hittills hade de endast lärt att dö-, efter
den tiden dresserades de till strid och hedrades med
handklappningar då de utmärkte sig. Sälla lät till
konung Bocchus’ ära anordna en strid, i hvilken
etthundra lejon dödades af lika många numidiska
bågskyttar. Detta var ännu ringa: Pompejas lät, för
att hedra Venus Yictrix, släppa sex hundra lejon
på arenan-, jemte dem stredo tjugo elefanter, och
motståndarne utgjordes af getulier. Under kampen
grepos elefanterna af en plötslig ingifvelse,
och, vändande hela sitt raseri mot de verklige
upphofsmännen till deras lidanden, störtade de sig
öfver stängslet, som skilde dem från åskådarne;
föga fattades då att en vördig senator eller en
ädelboren dam blef med ett slag af snabeln slungad
ända upp till det purpurfärgade velariet *). Caesar
uppfann då ett medel att betrygga åskådarne och lät
nedanför trappsätena gräfva en vattengraf, som på
samma gång blef förvaringsrum för krokodilerna. Denna
uppfinning räknades honom till fullt ut lika mycken
ära, som eröfringen af Gallien. Det var äfven han
som förevisade folket de första girafferna under den
vackra benämningen cameleoparder, hvilket betydde
så mycket som kameler med panterhud. Under Augustus
blefvo tre tusen fem hundra djur dödade i en enda
jagt; elfva tusen föllo slutligen offer den dag då
Trajanus firade sin triumf öfver dacierna! Denna
fruktansvärda siffra öfverskreds aldrig mer, likväl
böra vi nämna Gordius och Filippus, hvilka samlade
skaror af elefanter, lejon, hyänor, flodhästar,
noshörningar, giraffer, vildåsnor, tigrar, och bland
dessa massor af olika djurslag tio archoleonter,
djur som äro helt och hållet okända för vår tid och
som en zoologisk trädgård skulle betala med deras
fulla vigt i guld.

Men vi tala för mycket om djuren och för litet om
be-stiarierna, de olycklige, som hade att kämpa emot
djuren sedan

*) Cirkus utgjordes af en öppen byggnad utan tak.
För larium) öfver åskådareplatserna.

dessa genom hunger och på andra sätt retats till
det högsta raseri. Djuren togo i sjelfva verket
hufvudparten af intresset; hvad värde ägde i
åskådarnes ögon en menniska, som till följe af
något brott eller lockad af vinstbegäret framträdde
på skådebanan, emot ett skönt lejon, eller en klok
elefant? Romarne satte högre värde på en hyäna, än
på tjugo uslingar: de anförtrodde åt djuren bödelns
roll och kastade för dem mördare, förrymda slafvar,
fångna barbarer, upprorsmän, kortligen alla personer,
som de ansågo farliga för den allmänna säkerheten. De
dömda, som vanligtvis icke fingo hafva några vapen,
fästes på kors och blefvo så öfverlemnade åt djurets
raseri; några, de brottsligaste, uppställdes på ett
slags schavott, i hvars inre en hop pantrar voro
inneslutna; på ett gifvet tecken brast den bräckliga
byggnaden och störtade de dömde i ett svalg af klor
och tänder. Voro de dömda mycket talrika, så lemnade
man dem frihet att springa; ibland gaf man dem ett
spjut. Det -var under en dylik storartad slagtning,
som slafven Androcles blef igenkänd af ett lejon,
hvilket han några år förut påträffat sjukt och
såradt i öknen samt då vårdat till dess såret var
läkt. Folket täcktes bevilja de båda vännerna nåd,
men detta ädelmod, som berodde af slumpen, skall
för evigt vara förgätet på grund af jemförelsen med
lejonets ädelmodiga handling.

Man lät äfven djur jaga hvarandra och kämpa
sinsemellan. Några dresserades till att plåga svagare
djur; vargar och leoparder jagade hjortar och dödade
dem såsom de skulle gjort med en martyr. Man lät harar
jagas af lejon, som togo de stackars djuren mellan
käftarne och sedan åter satte ned dem på jorden,
utan att bevärdiga dem med att göra dem illa; detta
skådespel fängslade genom kontrasten af det yttersta
mod och den yttersta räddsla. Men detta kunde icke
blifva annat än ett förspel, en försmak af mera
eggande nöjen ... För att framkalla intressanta
situationer anordnade man envigesstrider emellan
motståndare af någorlunda lika styrka. Björnar och
tjurar, som tjudrats par om par, fingo sönderslita
hvarandra med horn och tänder, och sällan hände,
att någondera öfverlefde striden; redan på förhand
inköpta af slagtarne, släpades de med tillhjelp af
långa stånghakar ned i de underjordiska djurhålorna,
spotiarierna, der de olycklige, som icke dött på
arenan, fingo genomkämpa sin dödskamp. De skrik och
sönderslitande jämmertjut, som uppstego ur dessa
stinkande dödshålor, blefvo snart Öfverröstade af
en tigers eller ett lejons åsklika rytande, eller
af applåderna från menniskomassorna der uppe,
då en afrikansk rhinoceros besegrade en gallisk
uroxe. Segraren fick icke länge njuta af sin triumf;
en elefant hade blifvit framförd, och med ena foten
krossade han sin fiende under det denne försökte att
med sitt horn upprista motståndarens buk. Elefanten
behöfde ej frukta någon fiende; förgäfves dref man
emot honom en tjur, som man retade derigenom att man
svedde honom i sidorna med brinnande beckkransar;
elefanten fattade tag i honom och afbröt med snabeln
tjurens båda horn, liksom hade de varit små leksaker;
derefter gjorde han, lydande förarens röst, en tur
omkring skådebanan och återvände till sitt stall.

Det saknades nästan aldrig menniskor på arenan. De
voro der antingen för att egga och reta de djur, som
icke ville anfalla hvarandra, eller för att affärda
och utforsla dem, som blifvit urståndsatta att
strida. Sådana män kallades lestiarier; de närmade
sig i sin uppgift de »stallmästares», som i våra
maneger egga hästarne med en lång piska; men deras
roll var långt farligare. De hade sig ålagdt både
att mata, vårda och hetsa djuren; de vistades i de
underjordiska gångar, som sträckte sig under arenan,
bodde tätt intill de pestartade hålorna, måhända med
någon tiger för ögonen, hvilken ristade sitt galler;
de kringburo stycken af sprittande kött, som snart
försvunno mellan djurens blodiga käftar . . . och
under detta vilda lif förlorade de småningom såväl
menskliga känslor som menskligt utseende. Några få
förskaffade sig möjligen någon förtjenst med att
dressera en björn eller en elefant; men dessa voro de
mera intelligenta. De verkliga att skydda åskådarne
mot solen spändes ett ofantligt tygstycke (ve-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free