- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
90

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herr Calicot och hans debut i landsorten. Croquis, ritad med stålpenna af Prosper Block. II. - Farväl till min barndom. Hesione - Jägarens ros. Pennritning af Pehr Thomasson. III.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

90

att profryttaren skulle spela mot hans fästmö -
han hade äfven haft den fräckheten att knipa en af
hr X.. s egna glansroler.

Emellertid togo repetitionerna sin början, och
vår hjelte fick, i följd af den försmådde älskarens
intriger, redan i begynnelsen pröfva på hela obehaget
af att hafva blifvit »biten af en galen skådespelare
w, som det tekniska uttrycket lyder för teaterpassion.

På generalrepetitionen, som försiggick i kostym och
i närvaro af åtskilliga amatörer, hände en liten
malheur. Midt under den ömma kärleksscenen i ammans
bostad måste såväl herr Phoebus som hans älskarinna
göra en lika plötslig som ofrivillig resa till
underverldens mörka regioner. Olycksfallet aflopp
dock utan svårare följder, än att min vän fick
sin eleganta silkessammetskappa sönderrifven. Yid
hållen undersökning om olyckan tillskrefs densamma en
nyantagen, okunnig maskinarbetare, som »af misstag»
råkat släppa ner en fallucka; men malicen hviskade
åtskilligt om, att den ur brädet slagne förste
älskaren haft ett hämdens finger med i spelet.

När så den vigtiga dagen för sjelfva representationen
randades, var debutanten temligen sansad och säker på
sin sak; symptom erna af den oundgängliga rampfebern
voro jemförelsevis ganska lindriga.

Pjesen gick efter omständigheterna väl, vår vän hade
till och med lyckats knipa ett par applåder.

Så kom den rörande, tragiska slutscenen. Qvasimodo
har strypt den gemene presten och ligger, sjelf
träffad af ett dolkstyng, i dödsryckningarne. Den
slocknande blicken från vidundrets enda öga häftas på
Esmeralda, som tillika med Phoebus söker uppresa den
fallne. Publiken är i högsta stadiet af deltagande;
i hela salongen förnimmas snyftningar och näs-dukarne
äro i stark rörelse med att torka medlidandets tårar
ur ögon af alla möjliga färger. - Då spörjes plötsligt
från parkettens nedersta bänkar ett olycksbådande
sorl, åtföljd t af

häftiga fnissningar och undertryckta skratt. Några
dämpade stämmor hviska ordet: »Caticot! Calicot!»

Och så bryter ovädret löst i form af en skallande
skrattsalva från hela salongen. I ett oupphörligt
crescendo hör debutanten sitt olycksaliga binamn
uttalas, tills slutligen ropet: Calicot, herr Calicot
dånar som en åska, den der kommer huset att darra på
sina grundvalar. Ridån måste släppas ned, men ropen
och oväsendet i salongen tilltaga; herr Calicot! fram
med Calicot!!

Det arma föremålet för publikens uppmärksamhet är
färdig att dö af blygsel och förlägenhet. - Men det
hjelper icke; ånyo går förhänget i höjden, martyren
träder darrande fram till rampen. Man skriker,
man applåderar med både händer och fötter - och
som kronan på verket får min bugande vän om halsen
en väldig halmkrans, med beundransvärd precision
utslungad från galleriets fond.

Men orsaken till detta tragikomiska slut på pjesen? -
spörjer ni, min läsarinna. - Orsaken var den, att
på debutantens kappa var fäst ett papper, hvarpå i
stora bokstäfver voro prentade orden:

HERR CALICOT!

Huru detta papper kommit dit under sjelfva slutscenen
kunde aldrig utrönas, lika litet som den gynnare
blef uppdagad, som kastade kransen. - Min vän,
likasom alla truppens medlemmar, hade naturligtvis
starka skäl att skrifva hela uppträdet på den -
i sitt tycke - förolämpade förste älskaren; men i
anseende till bristande bevisning kunde denne ej
ställas till ansvar.

Redan samma afton lemnade min vän staden, utan att
taga farväl ens af den sköna primadonnan, hvilken han
utan vidare anspråk lemnade åt sin rival. Och efter
den betan har han lofvat sig sjelf att aldrig egna
Thalia och hennes prestinnor sin dyrkan - annat än
från parkettens rottingsfåtöljer.

äl till iniir Tbarnclom..

drömde, jag var liten flicka så glad, Som blott lekte
från morgon till qväll; Jag plockade blommor, och
sånger jag qvad, Ack, så sorgfri jag var, och så säll.

Och jag dansade fram öfver äng, öfver mark, Jag var
fjäril och fågel och bi; Och jag klängde i träden,
var modig och stark, Ack, hur lycklig jag var, och
hur fri.

Så flög tiden så fort, jag blef äldre, gudnå?, Ej så
fri såsom fordom jag var, Som en fågel i bur, jag blef
satt inom lås, Och af frihet fanns minnet blott qvar.

Nu jag skulle, förstås, som ett fruntimmer gå, Ej som
förr dansa vägen framåt; - Att det pinade mig, kan man
undra derpå? Och då först jag, af sorg, föll i gråt.

Ej som förr jag fick klänga i backar och berg, Ack,
den tråkiga klädnicgen lång! - - Och på kinden ej mer
sågs den blomstrande färg, Lilla vildfågelns krets
var för trång.

Dock, jag fann mig i lotten, som allas ju är, Ack så
herrligt var lifvet ändå; Allting vittnar ju om hur
oss skaparn har kär, Skulle jag ensam likgiltig gå!

Att jag hade ett hjerta, jag anade nog, Att en dag
kunde såradt det bli, Men åt skyttarnes alla försök
blott jag log, Hvarje pil for mitt hjerta förbi.

Och jag drömde, - jag såg flera älskvärda män, Men
mitt hjerta var stilla ändå, Ingen enda ibland dem
det kände igen, Lugnt, som alltid, jag kände det slå.

Och jag drömde - en yr liten flicka var jag, Som
från dockorna vuxit, just nyss; Då helt plötsligt -
min tjugonde födelsedag, Jag blef väckt till, igenom
en kyss.

Så farväl då-min barndom, min dröm verld så ljus/

Aldrig, aldrig jag åter dig får!

Nu jag vaknat ur drömmarnes ljufliga rus,

Och - jag fäller en saknadens tår.

Hesione.

ros.

Pennritning af Pehr Thomasson.

III.

ngen kunde vara mera glad öfver den firade
födelsedagen än Fredrik. Han var alldeles förtjust
i Jägarens Ros, som vida Öfverträffade allt hvad
han föreställt

sig; ty då han för sex år sedan såg henne och reste
till Upsala, der han sedermera uppehållit sig,
var hon visserligen en ganska vacker flickslinka,
men nu var hon en fullkomlig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1876/0094.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free