- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
91

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jägarens ros. Pennritning af Pehr Thomasson. III.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

91

skönhet. Det fria, friska lif hon förde i skog och
mark, hade tidigt utbildat henne både till kropp
och själ. Hon var i många delar en mognad qvinna
till förståndet, på samma gång som hon i allt sitt
görande och låtande var ett enkelt och okonstladt
naturbarn. Fredrik kunde icke låta bli att uppdraga
paralleler, och då han jemförde henne med de flickor
han sett i den förnäma verlden, gjorde han till
hennes fördel samma skilnad, som naturforskaren gör
på en artificiel blomma i modehandeln och en fritt
växande i skogen. Han beslöt derför på fullt allvar
att söka vinna den älskliga flickans både hjerta och
hand. Härvid trodde han sig hafva en stor fördel i
deras barndomsbekantskap. Händelsen var nämligen den,
att prosten i församlingen, som var Fredriks far,
ofta brukat helsa på i Granhult, der de båda barnen
fördrifvit tiden med lekar och upptåg, under det de
gamla talades vid i allvarliga saker. Fredrik var på
den tiden en vild pojke och Eosa en skälmsk flickunge,
såsom vi redan hört dem samtalsvis tillvita hvarandra,
men detta hindrade icke att de på det hela höllo af
hvarandra, något som var orsaken till deras vänliga
återseende i dag . . . Allt detta sammanlagdt gjorde,
att Fredrik ansåg sig fullkomligt säker på en lycklig
utgång af sitt frieri och byggde en mängd skimrande
luftslott för framtiden, hvilket ingen kan förtänka
en tjugoårig student.

Med dylika tankar i hågen ställde han tidigt följande
morgon åter sin väg till Granhult, dit han hade öfver
en mil att vandra på en obanad skogsstig. Föga gör
dock afståndet för en förälskad ungersven, helst på
en morgonstund, då hela naturen spritter af lif och
ljusa förhoppningar liksom ens eget hjerta. Så var
nu händelsen, och Fredrik gick derför raskt framåt,
sjungande i kapp med alla lundens löfsångare, då
han plötsligt i djupa skogen mötte ett par jägare,
som väckte hans synnerliga uppmärksamhet.

Den ene kände han genast igen för att vara
kyrkovärdens Pelle, men den andre var honom alldeles
obekant. Det var en smärt, liflig yngling, klädd i
vida pantalonger och grön blusrock, med ett skärp
kring lifvet, en lätt bössa på axeln, samt en
skjutväska vid sidan och rund fjäderbeprydd hatt
på hufvudet.

»»Hälla, bror Fredrik!» utropade den unge jägaren
och slog honom förtroligt på axeln.

Fredrik spratt till af glad öfverraskning, ty vid
ännu en mönstrande blick fann han att den förmente
ynglingen var Jägarens Kos.

»»Kors så roligt att du inte känner mig igen!»»
utropade jägaren på nytt och beledsagade denna
gången sitt utrop med ett klingande skratt.

*



»»Nog känner jag min lilla Rosa», svarade Fredrik,
»men jag medgifver, att jag vid första ögonblicket
var något osäker. Jag har aldrig förr sett dig i
din jagtdrägt.»

»Nå, hur tycker du jag tar mig ut?»

»»Som en riktig tjufpojke.»

»Fy, Fredrik! Det var en stygg liknelse.»

»Förstå mig rätt, lilla Rosa! Med tjufpojke menar
jag en liten näpen och skälmsk varelse, sådan som
du förekommer mig i din nya kostym. Jag tycker till
och med att du på sätt och vis ser bättre ut i dag,
än i går. Apropå gårdagen, så skall du ha hjertlig
tack för den glada födelsedagsfesten. Jag har just nu
ämnat mig till Granhult för att afbörda min tacksamhet
äfven till din kära far.»

»Det passar bra ihop», sade Rosa. »Jag och Pelle ha
varit ute se’n klockan tre i morse och skjutit ett
halft dussin änder, så att nu ämnade vi skiljas.»

»Herrn är väl äfven jägare?» frågade Pelle, som först
nu blandade sig i samtalet.

»Nej, gudnås», svarade Fredrik. »Jag har alltid
tyckt mycket om jagt, men jag har aldrig haft tid
att öfva mig.»

»Då skola vi lära dig», inföll Rosa, »med vilkor
att du lär Pelle och mig sjunga så, som du sjöng
i går. Du ska veta, att vi ha nog ljud i skällan,
fast vi icke kunna riktigt drilla fram det.»

»Det förslaget antar jag gerna», försäkrade Fredrik.

»Ypperligt!» sade Rosa. »Det skall nu bli lif
och lust i skog och mark . .. Adjö, Pelle! I
morgon träffas vi åter, om Gud så vill.»
,. ’*%

Med dessa ord och en vänlig blick afskedade hon
jagt-kamraten och återvände i sällskap med Fredrik
mot hemmet.

»Du är allt bra intresserad af jagt», sade han.

»Ja, det är mitt största nöje, och den dag jag
icke kommer ut med bössan är jag icke riktigt godt
till mods. Det är också ett herrligt lif i skogen:
Fåglarna sjunga, blommorna dofta, vindarna susa>
bäckarna brusa och allt är lust och gamman.»

Den sista meningen uttalade Rosa med verklig
inspiration. Kinderna purprades, ögonen glänste
och barmen häfde sig. Hon förekom Fredrik i detta
ögonblick så gudomligt älsklig och vacker, att han
var nära färdig att trycka henne i sin famn.

»Rätt så, lilla Rosa!» sade han. »Ingenting kan vara
herrligare, än att tillbringa sin dag i den friska,
fria naturen. Jag förstår nu hvarför du är så hänförd
i jagten, men jag förstår inte, hur du kan vara en så
skicklig jägarinna, som ryktet förmäler. Jag tycker
att en så späd och fin varelse, som du verkligen är,
icke skulle ha kraft att lyfta bössan, mycket mindre
att skjuta.»»

»Yanan är halfva naturen, som ordspråket säger. Jag är
en riktig jätte i styrka och uthållighet. Marga gånger
har jag på slag efter varg och räf gått flera mil om
dagen i den djupaste snö, och ändå känt mig rask och
kry på qvällen. Jag tror mig derföre vara lika morsk
som mången karl, och att jag är en skicklig jägarinna,
skall jag genast visa. Ser du inte en liten fågel der
i furans topp. Det är en gröngylling som jag genast
skall knäppa.»

Fredrik riktade sin blick åt det anvisade hållet och
blef varse en dylik fågel. Rosa tog sigte och sköt,
men ingen gröngylling syntes falla.

»Du tror säkert att jag sköt bom, men det tror inte
jag-», sade Rosa.

Härvid kastade hon bössa, hatt och skjutväska ifrån
sig på marken, hvarefter hon, lätt som en ekorre,
. klättrade upp för det höga trädet och kom efter
några ögonblick ned med den skjutna fågeln, som i
fallet hade fastnat mellan ett par grenar.

»Den kan du ge mig till ett minne!» bad Fredrik,
som ännu mera beundrade den tjusande jägarinnan.

»Hjertans gerna», svarade Rosa och de vandrade vidare.

Fredrik gick tyst en lång stund, ty tian hade något
på hjertat, som han ville komma ut med, utan att han
visste hur han skulle börja. Det var nämligen så,
att han fruktade Rosa redan fäst sig så mycket vid
Pelle, att han för egen del kom för sent. Han hade
stora skäl till denna fruktan, emedan han sett de
båda jagtkamraterna tillsamman både i går och i dag,
hvarvid den största förtrolighet var rådande dem
emellan. Det var en gåta, som han ville ha löst,
kosta hvad det ville. Ändtligen tog han till ordet
och yttrade rakt på saken:

»»Håller du mycket af kyrkvärdens Pelle?»

»Ja det gör jag visst. Han är den raskaste och bäste
af mina friare.»

»Har du många sådana?»

»Nog har jag halfva tjoget alltid . . . Du skall veta,
att allt sedan jag vid målskjutningen i höstas vann
högsta priset, ha folk varit som galna. En hel hop
med ungkarlar ha sprungit här under hela vintern, men
nu har jag, Gudi lof, afskedat allesamman utom Pelle.»

»Och honom tänker du gifta dig med?» frågade Fredrik,
icke utan en viss bäfvan för det väntade svaret.

»Så är kära fars vilja och mening, men jag har mina
betänkligheter. Pelle är visserligen en bra karl, och
gård och gods har han i öfverflöd; men jag har ändå
ingen riktig kärlek till honom. Jag har sagt honom
detta rent ut, men han och far säga, att kärleken nog
kommer med tiden. Ännu är den likväl icke kommen, och
till dess väntar jag. Jag vill dessutom icke gifta mig
så snart. Ingen menniska kan ha det roligare än jag,
och då vore det ju en dumhet att gifta sig.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0095.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free