Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jägarens ros. Pennritning af Pehr Thomasson. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
»Alldeles riktigt!" försäkrade Fredrik, som kände
sig särdeles nöjd med det erhållna svaret. Han kände
sig till och med så lifvad, att han helt opåkallad
började sjunga:
"Uti en dal, af Ijuflig dager, Jag såg en rosa växa
upp: Hon stod så tjusande och fager, Som ännu ingen
rosenknopp. Ur mossans mjuka, svällda sköte Den
knoppen fram i dagen gick, Och dygden ingen log till
möte Så älsklig, som ur hennes blick.
Och i min barm det Ijufligt brände, Framför min bild
jag hänryckt stod; Ett hittills okändt lif jag kände,
Och fullt af låga var mitt blod. Den bilden vill
jag evigt gömma, Och troget vaka öfver den: Dess
ljufva drag jag ej kan glömma, Hur mina dagar skifta
än. Älskliga bild, dröj du hos mig, Ack, dröj! ack,
dröj hos mig!"
»Tack, hjertlig tack, gode Fredrik!» sade Rosa med
purprade kinder-, ty hon trodde att sången var enkom
diktad och sjungen för henne. »Det var en innerligt
vacker visa, men den gick på en sorglig melodi. Jag
kan en som är långt gladare, fast jag icke kan sjunga
så bra som du. Så här
låter den:
Bröder, horden I signalen? Ljuft dess eko klang i
dalen. Muntert vi till jagten gå; Yi rika byten fa,
hallon! Och gladt vi sjunga då: Halloh, halloh,
halloh!"
Rosa sjöng med klingande stämma, och Fredrik
instämde. Sålunda marscherade de sjungande med raska
steg mot hemmet och gjorde först halt på gården,
der Nilsson satt helt ensam under en af hängbjörkarne
och rökte sin morgonpipa.
Efter en artig helsning hembar Fredrik en varm
tacksägelse för gårdagens nöje, hvilken Mlsson
besvarade med att bedja honom vara hjertligt
välkommen, under förklarande att han aldrig haft så
rolig födelsedag.
Sedan Rosa ömsat kläder bjöd hon på frukost, hvilken
var lika smaklig som föregående dag, men icke så
långvarig-, ty när Fredrik hade ätit och sprakat en
stund om hvarjehanda, tog han högtidligt till ordet
och yttrade:
»Jag har hitkommit i dag för att icke allenast
aflägga en skyldig tacksägelse, utan äfven för att
göra en inbjudning. Jag skall nämligen nästa söndag
för första gången uppträda som predikant i vår kyrka
och det skulle vara mig kärt, om jag kunde påräkna er,
mina käraste vänner, som åhörare.»
Nilsson lyfte på mössan och tackade, men Rosa sade
med ett godt leende:
»Du narras, Fredrik! Inte kan du riktigt predika Guds
ord, som är så ung och oförståndig.»
»Tackar för komplimangen», svarade Fredrik. »Jag
har likväl under min studenttid i Upsala flera
gånger predikat utan att mina åhörare haft något
att anmärka. Jag är säker på, att detta äfven skulle
blifva händelsen med lilla Rosa, om hon vill hafva
godheten att höra mig.»
»Ack, så roligt!» utropade Rosa och slog ihop händerna
af fröjd. »Jag trodde att det blott var gamla gubbar
som fingo predika, ty jag har aldrig hört några
andra predikanter; men är det nu så, att äfven du
får predika, gode Fredrik, skall jag med största
nöje gå och höra dig. Jag tror likväl ännu att du
bara narras.»
Fadren gaf henne en liten tillrättavisning för
hennes misstro och förklarade orsaken till att äfven
studenter fingo predika.
»Ack, så roligt!» utropade Rosa på nytt, och det låg
så mycken barnslig glädje i hennes utrop, att Fredrik
kände sig riktigt varm om hjertat.
När han sedermera vid hemgåendet lade tillsamman allt
som händt under dagens lopp, kände han sin kärlek
till Jägarens Ros ännu starkare.
IV.
Fredrik aflade ett lysande predikoprof. Han hade för
sina år ett manligt utseende, en klar och fyllig
stämma, som trängde likt ljudet af en klingande
malmklocka till alla delar af det folkuppfyllda
templet. Hans predikan var ett evangeliskt föredrag,
hållet i en mild och försonande anda, till tröst och
vederqvickelse för alla bedröfvade och nådehungriga
själar. När han slutade fanns knappast något öga
torrt i församlingen, och när han sedermera efter
gudstjenstens slut utträdde på kyrkobacken, blef han
alldeles omringad af tacksamma åhörare.
En sådan uppmuntran gjorde ett godt intryck på den
unge predikantens hjerta. Han tackade-Gud af hela
sin själ och gladde sig isynnerhet åt det goda
intryck, som han förmodade att hans tal gjort på
jägarfolket. Han ställde derför tidigt följande
morgon åter sin färd till Granhult, der han blef
emottagen med en hjertlighet, som var öfver all
förväntan. Rosa flög honom gladt till möte och
bedyrade under glädjetårar .sin tacksamhet för det
han predikat så innerligt vackert, att hon vid blotta
tanken derpå drömt om honom hela natten. Nilsson
tryckte med värma hans hand och sade:
»Tack för din predikan! Du gjorde din sak som en
karlakarl, och om icke alla tecken bedraga, kommer du
i en framtid att vida öfverträffa far din, fast han
är ansedd som en farliga stor predikant. Efter denna
dag är du dubbelt kärkommen i vårt tarfliga hem.»
Så blef äfven händelsen. Fredriks högsta önskan var
uppfylld. Han blef nu en daglig gäst i Granhult,
der han tillbringade sin mesta tid. Nilsson bad
honom att öfva dottern i skrifning. »Läsa kan hon
rent och klart, i hvilken bok som helst T, sade han,
»men skrifva och läsa skrifvet kan hvarken hon eller
jag. Sådant skulle likväl vara af stor nytta för oss,
ty det händer ofta, att jag får bref från jägmästaren,
som jag måste gå ända till klockaren med, innan jag
får reda på innehållet.»
Fredrik åtog sig med nöje detta uppdrag, och de unga
tu lefde nu ett högst romantiskt lif. Rosa lärde honom
att jaga och han henne att läsa och skrifva. Hon
kunde visserligen det förra, men hon hade aldrig
läst något annat än katekes, bibel och psalmbok,
samt några jagtskrifter och skillingsvisor. Fredrik
gaf henne goda och intressanta böcker i andra ämnen,
hvilka hon med begärlighet genomläste. Hon hade
ljust förstånd och lätt fattningsgåfva. En ny verld
rullades upp för hennes blickar. Snart satt hon lika
gerna vid boken, som hon gick på jagt i skogen. Det
sednare var och förblef dock hennes favoritnöje,
Fredrik fattade också småningom nöje för det friska
och rörliga skogslifvet. Ingen dag gick förbi, utan
att de voro ute på ströftåg, och snart kunde äfven
Fredrik skjuta en och annan fågel, till stor fröjd
för sin skickliga lärarinna.
De hade ofantligt roligt på dessa sina Utflygter,
som gåfvo anledning till många lärorika
meddelanden i både ett och annat Fredrik lärde
henne att förstå blommornas namn och betydelse,
och hon gaf honom grundliga lektioner i fåglarnes
lefnadsförhållanden. Det enda som grumlade deras fröjd
var, att då de någon gång råkade i sällskap med Pelle,
visade han sig alltid tvär och butter, Rosa kunde
aldrig begripa hvad som gick åt honom-, men Fredrik
begrep det nog, fastän han icke ännu ville utsäga det.
Mången skall säkerligen tro, att en tjugoårig student,
som är förälskad i en sjuttonårig flicka, omöjligen
kan på tu-manna hand en längre tid vara tillsamman med
det dyrkade föremålet utan att afgifva en glödande
kärleksförklaring. Så var likväl förhållandet med
Fredrik. Han visade visst sin käresta all möjlig
uppmärksamhet, men oaktadt en hel månad förflutit,
sedan de blifvit närmare bekanta, hade han icke
ännu talat ett allvarligt ord med henne om kärlek,
och troligen skulle det dröjt ännu en tid, om han
icke af omständigheterna blifvit nödsakad dertill.
Genom en förkylning, som han ådragit sig på sina
jagt-färder, måste han hålla sig hemma i åtta dagar,
hvilka före-kommo honom som en hel evighet, Ändtligen
blef han på den nionde så pass återställd, att han
kunde vandra till Granhult.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
