Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jägarens ros. Pennritning af Pehr Thomasson. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
Framkommen till stället, fann han Rosa, med ett blekt
och bedröfvadt utseende, badande i tårar.
»»Hur är det fatt, Rosa lilla?» frågade han med
deltagande röst.
w Illa, mycket illa!» svarade hon hviskande.
»»Ja, du är sjuk; det ser jag på ögonen.»
»»Mer än sjuk, käre Fredrik! Jag är den olyckligaste
menniska i verlden.»
»»Lugna dig, lilla Rosa!» sade Fredrik och fattade
hennes hand. »»Säg mig allt och jag skall hjelpa dig.»
»»Det är så, käre Fredrik! att jag älskar, och far
säger att jag skall slå alla sådana tankar ur hågen,
ty den jag älskar kan jag aldrig få.»»
Vid dessa ord, som hon uttalade med djupt vibrerande
stämma, rann ett ljus upp för Fredriks ögon. Han slöt
med hänförelse den gråtande flickan till sitt bröst
och tryckte den första kyssen på hennes svällande mun,
under det att han flera gånger upprepade:
»>Din i lif och död! Var trygg, var glad, min hvita
lilja, ve den som dig och mig vill skilja!»
Sedan isen sålunda var bruten, hade de älskande
oändligt mycket att säga hvarandra-, men som detta
kan vara af föga intresse för läsaren, hoppa vi
Öfver deras kärlekspjoller och inskränka oss till
det meddelandet, att Nilsson efter åtskilliga
men och om gaf sin faderliga välsignelse åt deras
Öfverens-kornmelse.
Nu följde en tid af så outsäglig lycka och sällhet
för de älskande, att vi icke tilltro oss förmågan att
beskrifva den. Intet språk kan dessutom uttrycka två
kärleksdruckna själars sanna lycka.
Men glädjens ögonblick ila hastigt undan här i
verlden. Det led mot hösten, och Fredrik måste resa
till Upsala och fortsätta sina studier. Det var en
både ledsam och glad nödvändighet för Rosa. Ledsam
derför att hon icke mera kunde råka den älskade
dagligen; men glad, emedan han under tiden skulle
taga examen och om tre år blifva prest, så att de på
fulla allvaret kunde blifva förenade.
I afskedets stund var det en stor tröst för begge, att
Rosa numera kunde skrifva, så att de kunde brefvexla
med hvarandra. Rosas bref, både dem hon afsände och
erhöll, skulle dock åtfölja handelsman Knifvings
väska, ty Fredrik ville icke att hans far ännu skulle
veta om förlofningen, hvilket möjligtvis kunde röjas
genom handstilen, om brefven följde prostens väska.
Sedan denna och flera andra öfverenskommelser voro
träffade, skildes de älskande med en lång och kär
omfamning. Fredriks sista ord voro, att han skulle
skrifva hvar vecka och med säkerhet hemkomma till
Julen.
Han höll ord med det förra. Hvarje vecka erhöll
Rosa från sin älskare en glödande kärleksepistel,
som hon läste högt för fadren och sedan besvarade
med samma mynt.
Så förflöto höstens kulna dagar och Julen nalkades
under glada förhoppningar, emedan den älskade
då skulle återkomma. Omständigheterna fogade sig
likväl så, att det blef en sorglig Jul för det goda
jägarfolket.
V.
Den hemliga förlofningen mellan Fredrik och Rosa
blef snart bekant inom hela orten och beledsagad
med åtskilliga kommentarier. Ungdomen tyckte i
allmänhet att Jägarens Ros gjorde en ofantlig lycka,
då hon skulle gifta sig med en prest; men de gamle
skakade betänksamt på hufvudet och menade tro på,
att föreningen med en student var nätt opp det sämsta
en flicka kunde göra. Många påstodo, att det hela
blott var en öfverilning, som, när eftertanken kom,
aldrig kunde blifva allvar utaf.
Bland dessa sednare var Pelle. Han fann sig mäkta
förargad öfver att vara slagen ur brädet af en annan,
men han tröstade sig med att hans käresta nog skulle
få ångra sig. Han, som var den rikaste ungersvennen
på vida vägar, kunde få hvem han ville och behöfde
för ingen del att krusa. Nej,
krusa det skulle just hon få göra! Af denna orsak
gick han icke till Granhult som förr, utan beslöt att
vänta tills han blef inbjuden, då han först skulle
kamma efter många tillsägelser. Den väntan blef honom
dock slutligen för lång. Dagar kommo och gingo, utan
att någon inbjudning hördes af. Han beslöt derföre
att okallad gå dit, ty han höll verkligen så mycket
af Jägarens Ros, att han tyckte sig icke kunna lefva
utan henne.
Sedan han med sig sjelf kommit till denna slutsats,
infann han sig en afton i jagar b ostället, der han
blef lika hjertligt emottagen som förr. Men då han
på nytt framförde sitt friare-ärende, sade honom både
far och dotter hur det i verligheten förhöll sig. De
gjorde det på ett så uppriktigt och grann-laga sätt,
att han icke i något afseende kunde finna sig stött
eller förnärmad.
Det var ett svårt slag för Pelle. Han blef ifrån den
stunden dyster och nedslagen. Han gick merendels
för sig sjelf och brydde sig hvarken om ett eller
annat. Endast när vänner och bekanta drefvo gäck
med honom för hans sufmu-lenhet och påstodo, att den
härledde sig från försmådd kärlek, morskade han upp
sig för några ögonblick, men försjönk snart åter i
sitt dystra grubbleri.
I denna melankoliska sinnesstämning kom han en afton
till handelsman Knifving, hvilken dref en ganska
stor handelsrörelse i kyrkobyn. Han försåg orten med
allt hvad som behöfdes både af nödiga och onödiga
specerivaror, samt dref tillika i smyg en betydlig
krogrörelse. Hans butik och hus voro samlingsplatsen
för större delen af socknens befolkning då de hade
en ledig stund.
Knifving var en ung man, som visste att taga sitt folk
på rätta sättet, framför allt så att han förtjenade
pengar; han hade derför på några år blifvit rika
karlen och var i allmänhet ansedd för en riktig
rakknif i affärer. Med sitt knipsluga utseende var
han dock en glad och frikostig ture i sällskapslifvet.
Knappt blef han varse Pelle förrän han med ett
förbindligt leende bad honom stiga en trappa upp,
emedan han hade något angeläget att meddela honom.
Pelle följde, och snart sutto de båda vännerna på
hvar sin sida om bordet med en rykande toddy i handen.
»Skål, bror!» sade Knifving. »Drick nu ett glas och
var inte ledsen för det du fått korgen af Jägarens
Ros.»
»Inte är jag ledsen för det, inte!» svarade Pelle
entonigt.
»Inga krumbugter, kära bror!» fortsatte Knifving. »Jag
vet nog hvar skon klämmer, och jag undrar inte på det,
ty en sådan flicka hittar man icke i hvar gård. Vore
jag ungkarl skulle jag knipa henne genast.»
»Lätt att säga, men värre att göra», suckade Pelle.
»Åh lappri», försäkrade Knifving. »Jag har öfvervunnit
större hinder, än det, och vill du följa mina råd,
så skall du innan våren vara gift med din flamma.»
»»Hur i all verlden skulle det kunna ske?» frågade
Pelle och spärrade upp ögonen.
»Genom att följa mina råd», svarade Knifving. »Jag
har uttänkt en plan, som ovilkorligen skall lyckas,
men innan jag meddelar den måste du på heder och ära
lofva mig, att hvad jag nu har att säga kommer att
blifva oss emellan.»
Pelle afgaf detta löfte, och Knifving fortsatte:
»Som du möjligtvis torde veta, föra de båda förlofvade
en liflig korrespondens. Det gifves ingen vecka,
som de icke brefvexla med hvarandra, och som brefven
följa min postväska, har jag temligen god reda på
förhållandet. Jag har nämligen under hela tiden läst
deras ömma kärleksepistlar.»
»Hur i allan dar har sådant låtit sig göra?» inföll
Pelle.
»Helt enkelt derigenom, att jag öppnat brefven»»,
genmälte Knifving.
»»Ja, men sådant är inte ärligt», yttrade Pelle,
»och dessutom högst farligt; ty det kostar ju högra
handen att bryta andras bref.»
»’Ja, för dumbommar, men icke för folk med hufvud»,
svarade Knifving med en illparig blick. »’Jag kan
öppna och lägga ihop bref på så finurligt sätt, att
ingen menniska skall märka det. Just derigenom vet
jag hur aktierna stå mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
