- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
94

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jägarens ros. Pennritning af Pehr Thomasson. III.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

94

de älskande. Du skall sjelf få se Fredriks sista
bref, som kom för några dagar sedan.»

Knifving drog härvid ut en byrålåda och lemnade Pelle
ett bref, som hade följande lydelse:

Min älskade Ros i skogen!

Hjertlig och innerlig tack för din sista
skrifvelse! Du kan icke tro hvad dina enkla,
okonstlade bref äro uppfriskande för själ och
hjerta. Det är som om jag efter en qvalmig sommardag
sutte vid din sida i den svala aftonstunden och
inandades den ljufvaste blomsterdoft. Skrif derför
ofta och berätta allt hvad du tänker och gör. Jag
gör detsamma i mina bref till dig, ty jag tänker
nästan aldrig på något annat, än dig och mina
studier. De sednare hafva aldrig gått så bra, som
nu, ty det är kärleken till dig som lifvar håg och
sinne. Professorerna säga, att om jag fortsätter utan
afbrott medan jag nu är i farten, kan jag fullkomligt
sluta min akademiska kurs till våren kommer. Det vore
en herrlig sak, älskade Rosa! Jag har noga tagit den
i betraktande, och, ehuru jag både lofvat och längtar
af allt mitt hjerta efter att få fira Julen hos min
Ros i skogen, finner jag dock vid moget öfvervägande,
att jag gör klokast i att stanna qvar och afsluta
alltsammans. Jag gör det icke utan blödande hjerta,
ty jag vet att du väntar mig; men jag vet tillika,
att du är en förståndig flicka, som i likhet med mig
skall inse, att vi måste försaka stundens glädje,
för att rätt kunna njuta af en, som med Guds hjelp
skall räcka genom hela lifvet.

Älskade Rosa! Blif icke ledsen för det att jag icke
kommer enligt aftal. Några dagar och månader gå
fort. Med vårens vindar och flyttfåglarne kommer jag
åter till Norrland och omfamnar dig, då vi i dubbelt
mått skola njuta den sällhet och fröjd, som vi nu
måste försaka. Till dess och alltid ett varmt, ett
innerligt lef väl!! Jag skrifver inte mera i dag, ty
jag skall med nästa post sända ett långt jul-bref. Gud
signe dig och din hederlige far! - I lust och nöd,
i lif och död din älskade

Fredrik.

»Det var ett farliga grannt bref», sade Pelle efter
läsningen. »Men hvad nytta kan väl jag ha af det der?»

»Det är om den saken vi nu skola tala», förklarade
Knifving. »Jag har, som du ser, noga reda på
förhållandet. I alla föregående brefven har han
lofvat komma hem till Julen; och det har just varit
denna omständighet, som utgjort »jägarerosens» högsta
önskan, efter hvad jag förnummit af hennes bref. Nu
ser du sjelf att han inte kommer, hvilket kan lända
dig till en obeskriflig nytta, om du förstår att
smida medan jernet är varmt. Mitt förslag är i korthet
.följande: Jag bränner hädanefter upp alla de bref,
som anlända både från honom och henne, hvarigenom de
icke kunna meddela sig med hvarandra. Jag gör till
exempel början med det här brefvet. Rosa får icke
veta, att Fredrik ej kommer förrän till våren. Hon
väntar honom med säkerhet och blir förtviflad
öfver hans uteblifvande. Hon skrifver och frågar
efter orsaken, men får intet svar, emedan hennes
bref aldrig komma honom till hända. Följden blir,
att både jägaren och rosen anse sig bedragna. Under
tiden passar du på och gör ett nytt anbud, som blir
emottaget med tacksamhet. Edert bröllopp firas med
pukor och trumpeter, och när Fredrik kommer hem står
han med lång näsa . . . Hvad tycker du, bror Pelle?»

»Jag tycker att saken är ypperligt sammansatt och
kan äfven gå ihop; men du kan ju bli olycklig, som
förstör deras bref.»

»Har ingen fara, kära du! Jag är för gammal räf till
att fångas i spindelnät. Det händer ofta, att bref
komma bort på posten; och skulle det bli fråga om
dessa, så säger jag helt simpelt, att jag aldrig
erhållit några.»

»Är det så, så går jag gerna in på förslaget», sade
Pelle. »Det grämer mig likafullt, att jag skall
behöfva gå tillväga på detta sätt, ty du måste
medgifva, att det är hvarken ärligt eller redligt
handladt. Kan du, som är så rik på förslager, inte
uttänka något, hvarigenom jag på hederligare sätt
kunde erhålla flickan, ty henne vill jag ovilkorligen
ha.»

»Sannerligen jag det kan, och något annat behöfs
icke heller. Hvad det oredliga handlingssättet
beträffar, så behöfver du icke alls göra dig några
samvetsförebråelser, utan tvärtom. Du är en förmögen
man, som kan göra flickan lycklig, hvilket aldrig
blir händelsen med en fattig student. Dessutom är det
min fulla öfvertygelse, att han endast vill förföra
flickan. Du blir således hennes räddare och förtjenar
pris och tack af både Gud och menniskor.»

Detta tal var så öfvertygande i Pelles tycke, att
han med största nöje gaf Knifving en förbindelse på
ett tusen riksdaler för det han skulle bringa sitt
förslag till verklighet, något som denne lofvade, lika
säkert som han nu tömde sin toddy i en välgångsskål
för Pelle och hans tillkommande brud, som ovilkorligen
skulle bli Jägarens Ros.

6.

Det var dagen före julafton. Rosa hade redan före
klockan tolf ställt allt i ordning för den heliga
aftonen, och sade nu till fadren att hon ville gå till
handelsman Knifving och uträtta ett ärende, samt med
detsamma efterhöra om Fredrik var kommen. Hon hade,
som vi veta, icke fått hans senare bref och väntade
honom derför med säkerhet. Det föreföll henne likväl
besynnerligt, att hon på hela tre veckor icke erhållit
något, ehuru hon tillskrifvit honom tvenne gånger. Hon
var derför en smula orolig och kunde icke styra sig
till morgondagen, då hon i alla hänseenden skulle få
veta hur det var. Nilsson sade henne detta och tyckte,
att hon gerna kunde vänta; men som hon nödvändigt
ville gå, lade han inga hinder i vägen, helst som
han visste, att hon med säkerhet kom tillbaka i
rattan tid.

Snart var hon utstyrd i sin jagtdrägt med pantalonger
och höga kragstöflar, emedan hon i denna hade lättare
att vada fram i den djupa snön.

Dagen var klar och bitande kall. Nordanvinden blåste
och rörde upp snön, så att den yrde omkring henne
som ett moln. Hon gick dock med raska steg, ända
tills hon kom till en liten insjö, som låg i hennes
väg. Här stannade hon några ögonblick och öfver lade
med sig sjelf. Händelsen var, att om hon gick öfver
sjön, hade hon betydligt ginare. Hon drog likväl i
betänkande att vandra den, emedan hon icke visste om
isen var fullkomligt säker. Yid närmare efterseende
fann hon dock spår, som tydligen visade, att folk
hade färdats fram der förut. Hon kastade nu alla
betänkligheter å sido och fortsatte sin gång; men
knappt hade hon hunnit ett boss-håll från stranden,
förr än hon plötsligt nedsjönk i en öppen vak.

Det var icke första gången hon råkat ut för ett sådant
missöde. Under hennes jagtfärder hade det inträffat
vid flera tillfällen; men då hade alltid fadren varit
närvarande och hjelpt henne upp. Nu var hon ensam,
men icke modfälld. I vatten rörde hon sig som en fisk,
ty hon var skicklig i simkonsten. Med tillhjelp af
armarna var hon snart åter uppe på isen, men denna
brast på nytt under henne, och på detta sätt måste
hon, under uppbjudande af sina yttersta krafter, kämpa
sig fram till fastare is, innan hon, darrande af köld
och matthet, befann sig i säkerhet. Emellertid hade
hon ingen annan utväg, än att återvända till hemmet.

Nilsson blef icke så litet förvånad, då han så fort
fick återse sin dotter, nästan förvandlad till en
isstod. Han prisade dock Gud i sitt hjerta för det hon
var vid lif, och likasom i forna dagar, då hon var ett
litet barn, drog han af henne kläderna och bäddade
ned henne i en varm säng. Hon föll snart i sömn,
som räckte nästan hela natten. Nilsson satt troget på
sängkanten och gaf akt på hennes minsta rörelse. Under
tiden läste han i bibeln och sjöng flera psalmer;
ty han var i själ och hjerta en from man, som hade
sin största förnöjelse i att betrakta Guds ord.

Följande dagen menade Rosa sig vara fullkomligt
återställd. Hon ville stiga upp och gå till kyrkan;
men detta medgaf icke fadren. Han hade under natten
flera gånger märkt, att hon spottat blod, något som
aldrig förr varit

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free