Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jägarens ros. Pennritning af Pehr Thomasson. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
händelsen. Han bad henne derför hålla sig stilla
tills hon åter blefve riktigt frisk. Hon fann vid
närmare besinning, att det äfven var nödvändigt, ty
hon kände att hennes krafter voro betydligt medtagna,
hvilket härledde sig från det ansträngande arbetet
att komma ur vattnet.
Ungdomen är en god läkare. Inom några dagar var Kosa
återställd efter det kalla badet. Hela hennes diktan
och traktan var nu att komma till kyrkobyn, för
att få reda på ställningar och förhållanden. Denna
gången följde Nilsson med på det ingen ny olycka
skulle inträffa.
Första visiten gällde naturligtvis Knifving. Denne
var i dag ovanligt artig och förekommande. Han bad
genast jägarfolket stiga en trappa upp och bjöd på
vin och bakelser. Han pratade mycket om ditt och datt,
men kom efter åtskilliga slingerbultar temligen fort
direkte på saken i det han förtroligt klappade Rosa
på axeln och yttrade:
»»Jag har inte något bref i dag heller att lemna från
fästmannen. Det är fasligt hvad han på senare tiden
varit försumlig i den vägen. Jag trodde med säkerhet
att han skulle komma hem till julen, men detta är
icke händelsen. Han har skrifvit till prosten, far
6in, att han icke vill komma förr än han på fulla
allvaret blifvit prest, hvilket icke kan inträffa
ännu på några år.»
Rosa blef vid dessa ord blek som ett lik. Hon måste
stödja sig vid fadrens arm för att icke falla maktlös
till golfvet.
»Är handelsmannen säker på den saken?»» frågade
Nilsson.
»Fullkomligt!» bedyrade Knifving. »Jag har det
från prosten sjelf . . . Märkvärdigt att Fredrik
icke underrättat sin fästmö om förhållandet; det
är skamligt i högsta grad . . . Nå-nå! man kan inte
vänta bättre af en ung, lättsinnig student.»
»Smäda honom icke!» sade Rosa, som nu hade återvunnit
sin fattning. »Fredrik har bestämdt råkat ut för
någon olycka, så att han icke kunnat komma.»
»Jag fruktar, att vännen Rosa råkat ut för den största
olyckan», yttrade Knifving med ett satiriskt leende,
»ty ryktet förmäler, att Fredrik förlofvat sig med
en fröken i Stockholm och att bröllopet ofördröjligen
kommer att stå.»
»Kom, kära far och låt oss gå!» sade Rosa och fattade
hans hand.
7.
Under hemfärden vexlades knappast ett ord mellan far
och dotter. Båda gingo försänkta i tankar Öfver de
erhållna underrättelserna, hvilka voro allt annat
än glädjande. Rosa lade det isynnerhet tungt på
sinnet. Hon stannade flera gånger och pustade ut för
att lätta sitt beklämda bröst. Hemkommen besvärades
hon af hosta och blodspottning, liksom för några
dagar sedan, hvarför fadren lade henne ned på sängen,
satte sig sjelf på en stol vid sidan och yttrade:
»Stackars min flickunge! Det var ledsamma nyheter vi
fingo höra i dag; men det är icke vardt att taga saken
så hett. Knifving är ingen karl att lita på, och när
allt kommer omkring kan Fredrik vara fullkomligt
oskyldig. Det tyckes visserligen besynnerligt,
att han icke besvarat dina bref, men sådant kan
ha sina giltiga skäl. Ingen är man längre än Gud
vill. Fredrik kan ha blifvit sjuk eller också af andra
omständigheter hindrad att meddela sig. Mycket händer
här i verlden, som ingen menniska kan förutse. Vi
böra derför icke misströsta, utan med tålamod afbida
tiden och tro att Gud styr allt till det bästa. Min
enskilda tanke är, att Fredrik är en hederlig karl,
som icke vill bedraga hvarken dig eller någon annan.»
»Tack för de orden, käre, gode far!» sade Rosa
och kramade hans hand. »Jag vet att Fredrik är
oskyldig, och far skall få se, att något ondt kommit
emellan. Far är viss på, att han skall återkomma
och ännu en gång trycka mig till sitt bröst. I denna
tanke vill jag både lefva och dö.»
»Rätt så, min flickunge!» inföll Nilsson. »Det duger
aldrig att förnöta tiden med veklig klagan, utan med
friskt mod se motgångsdagen i synen och besegra den.»
Rosa sökte, så vidt som möjligt, att ställa sig
fadrens uppmaning till efterrättelse. Aldrig hörde
man henne sucka
eller klaga, men det friska modet var likväl
borta. Hon fann icke mera något nöje i jagten och
sällan såg man ett leende på hennes läppar, utom
vid de tillfällen då fadren smekte henne. Den gode
mannen gjorde allt hvad han kunde för att trösta
och uppmuntra sitt älskade barn; men ingenting ville
hjelpa. Hon led allt som oftast af blodspottning och
blef småningom så svag, att hon på allvar måste intaga
hade en hel månad förflutit, utan att någon vidare
underrättelse anländt från Fredrik. Under tiden hade
Pelle ett par gånger infunnit sig och förnyat sitt
frieri, men fått ett ännu bestämdare afslag. Rosa
tänkte endast på sin älskling, som hon såg både
drömmande och vaken. Hon sade sig vara fullkomligt
säker på, att han skulle återkomma, och härutinnan
fick hon rätt, ty en vacker afton inträdde han
verkligen i: jägareboningen och knäföll vid sin
älskades säng.
De scener, som nu följde, vilja vi icke försöka att
beskrifva; vi vilja endast säga, att det kom till
en förklaring dem emellan. Båda undrade storligen
öfver hvart deras bref tagit vägen; men detta ämne
afhandlades helt kort, emedan återseendets ljufva
glädje jagade alla andra tankar och funderingar
på flykten.
Fredrik upplyste vidare, att som han på så lång tid
icke erhållit några underrättelser från sin käresta,
anade han att något var i olag, hvarför han lemnat
både studier och allt annat för att få se huru det
förhöll sig.
Det var en smärtsam syn, som således mötte hans
blick. Den fordom så friska och doftande rosen låg
nu en bleknad lilja med ett saligt leende på läpparne
och såg på honom med outsäglig kärlek och hänförelse.
Nu följde några dagar af himmelsk fröjd och
lycksalighet. Rosa tycktes vakna till nytt lif,
men det var blott ett bedrägligt skimmer, ty det
dröjde icke länge, förr än hon åter i ännu högre grad
angreps af sin bröstsjukdom. Fredrik fann till sin
stora bedröfvelse, att hans älskade icke hade långt
igen, hvarföre han icke lemnade henne, hvarken natt
eller dag. Han bar henne stundtals på sina starka
armar och vyssjade henne till ro, liksom en öm mor
gör med sitt barn. Som ett godt och leende barn dog
hon också i hans famn, ännu i dödsminuten hviskande
hans kära namn.
Fredrik var, som vi lätt kunna föreställa oss,
mycket bedröfvad öfver den stora förlust han
lidit; men han, liksom Nilsson, bar sitt öde med
kristlig undergifvenhet. Han kunde dock icke med
likgiltighet! smälta den nedriga roll, Knifving
härvid spelat, genom qvarhållandet af brefven,
hvilket med all säkerhet var orsaken till Rosas tidiga
död. Han var dock långt ifrån att ana motivet till
Knifvings handlingssätt^ men han var säker på, att
något bedrägeri låg till grund, hvarföre han redan
dagen efter sin hjertgripande förlust begaf sig till
Knifvings bostad, i akt och mening att skrupensa upp
honom för hans hjertlösa beteende. Men hur förvånad
blef han icke, då han här fick höra, att både Knifving
och Pelle hade qvällen förut under en jagtfärd af
våda drunknat i samma sjö, som var första anledningen
till att Rosas helsa bröts, då hon var på väg för att
skaffa sig upplysningar om sin älskade, derför att
Knifving, i elakt uppsåt, försnillat brefven. Fredrik
fann denna tilldragelse besynnerlig och reflekterade
för sig sjelf: »Huru underliga äro icke försynens
vägar: Den som lägger forsat för andra, träffas ofta
sjelf af det hämnande ödet!»
Underrättelsen om Rosas död väckte sorg inom hela
församlingen. Hon var så allmänt afhållen, att då
hennes stoft påföljande söndag fördes till sitt
sista hvilorum, slöt sig hela församlingen till
sorgeföljet och bevittnade under tårar den rörande
akten. När presten i gripande ord lyst frid öfver
grafven framträdde Fredrik och tolkade under djup
rörelse sitt afsked till den älskade.
Långt borta i en skogrik dal, Bland tusen sköna
blommors tal,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
