- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
99

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar ur sjöväsendets historia. Af G. C. Witt. VI. De stora geografiska upptäckterna fortsättas - En besynnerlig växt. A.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

99

och patagonierna väl stora, mot i våra dagar, eller
också äro de första resandes uppgifter öfverdrifna;
ty nu vet man, att patagonierna visserligen äro en
storväxt folkstam, men icke några jättar.

I dessa trakter uppehöll Magellan sig fem månader,
under hvilken tid han hade flera svårigheter
att bekämpa. Ett af fartygen förolyckades, men
besättningen blef räddad. Myteri uppkom ej allenast på
Magellans skepp, utan de Öfriga skeppens befälhafvare
gjorde uppror i sällskap med sina besättningar,
och ett skepp återvände till Spanien. Spaniorerna
trodde, att portugisaren Magellan hemligen var sitt
land till-gifven och ville låta spaniorerna omkomma,
för att sedan med de få portugiser, som funnos på
fartygen, återvända till Portugal. Sedan Magellan med
egen hand dödat ett par af rebellerna återställdes
ordningen.

Nu fortsattes seglingen. Sundet emellan Patagonien
och Eldslandet upptäcktes, genomseglades och fick
efter sin upptäckare namnet Magellans sund. Yid
inseglingen i Söderhafvet befanns detta så lugnt,
att Magellan gaf det namn af »Stilla hafvet». Tre
månader och tjugo dagar seglade man i denna ofantliga
vattenöken, utan att upptäcka annat land, än några
små, obebodda öar. Ändtligen anlände man till
Ladro-nerna eller Tjvföarne, som fingo sitt namn
deraf, att infödingarne stulo en del af portugisernas
skeppsförnödenheter. Vidare upptäcktes Philippinerna,
men der stupade Magellan i en strid mot vildarne.

Sebastian Cano tog nu befäl öfver Magellans skepp,
fortsatte seglingen till Moluckerna, skaffade sig
skrifvelser från furstarne öfver dessa Öar, hvaruti
de erkände sig vara vasaller under Spaniens krona,
återkom slutligen den 6 September år 1522 till
Spanien från östern, och var sålunda den förste
som seglat omkring jorden. Magellans flaggskepp
la Victoria med en besättning af aderton man var
allt hvad som återstod efter den märkvärdiga
upptäcktsresan. Fartyget fördes till Sevilla,
att der förvaras på land, till minne af den första
verldsomseglingen.

En omständighet satte de hemkomna sjömännen i
förvåning. De hade noga antecknat hvarje dag i sin
loggbok, och likväl hade de vid hemkomsten förlorat
ett helt dygn af tiden; de voro en dag efter den dato
man hade i Spanien. Europas lärdaste män hade stor
svårighet att förklara detta. Nu veta vi ganska väl
huru härmed förhåller sig. Jordens rörelse omkring
sin axel är orsaken härtill. Det är den som gör,
att när vi hafva dag, har man natt på andra sidan af
jordklotet, och att för hvarje stycke man flyttar sig
mot vester, får man tiden senare, än på det stället
man utgick ifrån, så att till exempel tiden i Göteborg
är tjugofyra minuter efter tiden i Stockholm. Emedan
jorden vänder sig omkring sin axel på tjugofyra
timmar, så får man för hvarje tjugofjerdedel af
jordens omkrets, man flyttar sig åt vester, tiden en
timma efter tiden på det ställe man utgår ifrån, och
när man flyttat sig rundt omkring hela jorden är man
således tjugofyra timmar, d. v. s. ett helt dygn efter
tiden på det ställe man utgick ifrån. Under resan har
en dag omärkligt försvunnit, derigenom att soluppgång,
middag och solnedgång alltjemt inträifat något senare,
än då man befann sig något ostligare. Derför bruka
sjömännen, då de inseglat den meri-

dian, som går igenom 180:de graden på eqvatorn,
utesluta en dag ur sin tidräkning, eller, med andra
ord: hoppa öfver en dag i almanachan. Fregatten
Eugenie, det enda svenska Örlogsfartyg som seglat
omkring jorden, passerade nämnde meridian onsdagen den
6 Oktober 1852. Denna dag uteslöts ur tidräkningen,
och dagen efter tisdagen d. 5 Oktober skref man
i loggboken thorsdag d. 7:de. Derigenom fick man
under loppet af sju dagar eller en veckas tid tvenne
torsdagar, så att det brukliga talesättet »det är lika
omöjligt, som att det kan blifva två torsdagar på
en vecka» icke är fullt riktigt. Seglar man omkring
jorden från vester åt öster, blir förhållandet
motsatt. Man får då sätta till en dag eller gifva
två dagar samma nanm och dato, och skulle kunna på
detta sätt få två torsdagar bredvid hvarandra i en
och samma vecka, hvilken likvisst då kom att bestå
af åtta dagar.

Sedan de qvarlefvande af Magellans sjömän hemkommit
från sin märkvärdiga färd, blef en segling omkring
jorden det önskningsmål, som hägrade för hvarje
utmärkt sjömans sinne. Upptäcktsresor på Söderhafvet
och verldsomseglingar företogos under de följande
seklerna af flera nationers sjömän, isynnerhet
af engelsmän. Francis DraJce, William Dam-<pier,
Lord Anson, John Byron, Samuel Wallist Carteret,
James Cook m. fl. seglade omkring jorden, hvar och
en görande nya upptäckter.

Numera äro jordomseglingar ganska vanliga, och medföra
ej större fara, än sjöresor i allmänhet. De som
först visade vägen hafva haft den svåraste seglatsen,
men var sjölifvet på den tiden farligare, än nu, så
medförde det också mera romantiska, mera förvånande
tilldragelser. Allt var nytt, obekant, ovän-tadt:
nya stjernbilder strålade på himmelen, nya scenerier
visade sig på haf och land. Man seglade på okända haf,
visste ej om närmaste land var några mil eller några
hundra mil aflägset, ej i hvilket streck på kompassen
det var att söka, och när man fick landkänning,
nalkades man en obekant nation, hvars seder och
bruk voro olika allt hvad man dittills skådat. Än
stötte man på vilda menniskoätare, än på enfaldiga,
vänliga indianer, som i sin okunnighet trodde, att
européerna nedkommit från himmelen, än åter på folk
med ej obetydlig kultur. Man kan lätt föreställa
sig med hvilka känslor af förtjusning de européer,
som, uttröttade af en lång och besvärlig sjöresa,
första gången ankrade vid Otahiti eller någon
annan af Söderhafvets undersköna öar, betraktade
den hänförande utsigten af korallön, som låg
der solbelyst, klädd i den saftigaste grönska,
beskuggad af kokoslundar. En mild, balsamisk luft
mötte seglaren ända ut på hafvet; vid landstigningen
tjusades ögat af en rik och praktfull vegetation, man
möttes af menniskor, ännu mera förvånade öfver att se
hvita skäggiga män, än européerna voro att se detta
alldeles okända folk. Nu är förhållandet helt olika;
en verldsomsegling har ingenting nytt, ingenting
oväntadt; genom beskrifningar och planscher vet man
förut huru allt skall se ut, i museer, menagerier,
zoologiska och botaniska trädgårdar har man beskådat
de fordom obekanta naturalstren; dessutom finns det
knappast någon kust, hvarest landet och menniskorna
fullkomligt bibehållit sin ursprungliga vildhet;
infödingarne blifva ej längre slagne med bestörtning
vid åsynen af europeiska skepp, förskräckas ej af
kanonernas dunder och tro ej, att den hvite mannen
är odödlig.

JEn

ibland det myckna underbara vi känna från växternas
stilla, stora verld har föga märkligare upptäckt i
vår tid blifvit gjord, än Welwitscliia^ som för evigt
skall behålla det namn den för evigt skall förtjena:
Welwitschia

Det finnes, som litet hvar känner, en grupp af växter,
som med ett gemensamt namn kallas larrträd. Och
det är många underliga saker om dem att förtälja:
Det var en tid för millioners millioner år sedan,
då dessa först framträdde på

växt*

den torrblifna jordytan och då gåfvo anslaget till
den verld af högre växter, fanerogamer, som sedan
dess efter hvarandra, kanske ur hvarandra, lifvat
och smyckat jordens alla länder i allt högre fägring,
i allt större rikedom. Urhafvet, som med heta böljor
först svallade öfver det stelnade klotet, hade svalnat
och de mjuka, enkelt organiserade växter och djur,
som der möjligen hade sin varelse, förgåtts eller
bäddats ned i lagren af det fällda slammet. Här och
der höjde sig nu –småningom, kanske lika omärkligt
som ännu i dag - den ena

13*.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0103.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free