- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
100

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En besynnerlig växt. A.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

100

torra fläcken, den ena ön efter den andra ur
djupet. De bildade en enda omätlig arkipelag från pol
till pol, och öfver denna bredde sig samma dunkla
atmosfer, hvilade samma heta, fuktiga klimat. De
landtväxter, som nu framkommo, liknade också
hvarandra; och hvilka och hurudana de voro, det se
vi ännu i dag i de kollager, som bildades, då öarne
sjönko och inneslöto dåtidens ormbunkar och skafgräs
med deras nu utdöda, jättelika samslägtingar. Men så
uppstodo nya jordhöjningar, större ögrupper och mera
sammanhängande »kontinenter», och jemte de förra
gamla ormbunkarna och skafgräsen se vi barrträden
framträda, sedermera i sin ordning vid nya långsamma,
oemotståndliga jordförändringar efterföljda af den
ena allt högre växtformen efter den andra.

Barrträden voro då redan, åtminstone flertalet af
dem, väsentligen lika de nuvarande; de hade mera det
utseende, som äges af de under tropikerna förekommande
barrträd: nämligen platta blad, nära nog som vissa
andra smal- och storbladiga löfträd, och liknade iill
frukterna äfven nu der qvarvarande former.

Men allt efter som jordytan fördelades i olika
omgränsade verldsdelar och fastland och erhöll
olika klimat, uppstodo olika florområden med olika
organismer: men barrträden qvar-stå ännu i dag
allestädes - i heta och kalla regioner, i lågland
och på fjellsträckor - som ett aldrig försvinnande
minne af växtrikets ursprung och första utveckling,
och bibehålla ännu

som under regntiden bildas, som hon, den underbara
Welwit-schian, fanns och senare äfven funnits af
andra, bland dem af vår nu döde landsman, Charles
Anderson, men som ännu för några år sedan var så
ytterst sällsynt och kostbar, att den, som skrifver
detta, vid Pariserexpositionen 1867 förgäfves bjöd
1000 kr. för ett litet exemplar deraf, hvaraf vi dock
nu äga ett synnerligt stort och utmärkt i riksmusei
botaniska samling, och af hvilket jag här vill gifva
en närmare skildring.

På det hela taget har den intet fängslande yttre. Den
ser nämligen ut som ett litet bord eller, rättare, som
en omvänd kägla af omkring en alns höjd, med bottnen
uppåt, gråbrun till färgen, skroflig, och liknar mera
en huggkubbe, än ett ståtligt barrträd. Roten är rätt
kraftig och nedtränger ganska djupt i den sandiga
grund, hvarur den upphemtar det vatten, som tidtals
der kan finnas att tillgå. Stammen, smal nedtill,
vidgar sig, som sagdt är, till en tjocklek af en
aln eller något mera i diameter; men det finnes
ock exemplar af större dimensioner. Topphjessan är
platt, som ett groft till-yxadt matbord, eller också,
hvilket nästan alltid inträffar på äldre exemplar,
såsom t. ex. det nyssnämnda på riks-museum, till en
del sprucken och hopskrumpen, så att halfvorna böja
sig mot hvarandra och den jemna ytan bry tes. På
denna hjessa ser man en hel mängd koncentriska
ribbor, hvilka mot kanten blifva allt tydligare
och der utsända de skaft, som uppbära de underliga
blommorna. Dessa hjessans ringar

Welwitschia mirabilis.

i dag icke allenast sitt egendomliga utseende, utan
ock en från alla andra växter afvikande organisation
i alla sina yttre och inre delar, såsom naturens
första försök att dana högre växter. Och bland dessa
egendomliga barrträd är onekligen Welwitschia, en
bland de allra egendomligaste skapelser.

I början af 1860-talet företog en portugisisk
botanist, bördig, tror jag, från Österrike, en resa
i de portugisiska besittningarne nedåt Loando och
Benguela i södra Afrika, nära nog i samma trakter, der
amerikanaren du Chaittu senare fann den märkvärdiga
gorilla-apan, hvarom så många underbara historier
berättats. Den flora, som i yppighet pryder dessa
nejder, fann Welwitsch i högsta grad märklig. Den var
betydligt rikare, än man i allmänhet förr tilltrodde
den afrikanska jorden kunna framalstra, fastän man
sedan funnit, att det centrala, regndigra Sudan
också prunkar af en yppig vegetativ mångfald. Men
det märkligaste var, att här återfanns en hel mängd
växtformer, som hittills endast varit kända från
Amerika, och specielt från det motliggande Brasilien,
- möjligen tydande på ett f^rdet sammanhang äfven
mellan dessa verldsdelar. Men söder härom, ända längs
efter verlds-delens vestkust, blir landet sandigt,
fyldt af ödsliga öknar med försvinnande floder,
gurkväxter, taggiga blåaktiga stickgräs och blott
några få andra växter. Det var här, på dessa torra,
af sand, sten och skiffer bestående slätter, i små
fördjupningar,

skulle man kunna förlikna vid de hos våra vedväxter
förekommande årsringar, som beteckna den årliga
tillväxten; ty Welwitschian har det utantill, som
andra gömma i sitt inre; vedmassan der har också
icke sin vanliga byggnad, utan är sammansatt af
långsträckta vedceller af märkelig hårdhet, orsakad af
der utanpå lagda kristaller af en alldeles egendomlig
beskaffenhet.

Hvad som likaledes är högst egendomligt hos denna
i alla hänseenden kuriösa växt är bladen. Från
yttre kanten af hjessan utgå nämligen åt hvardera
sidan två, mera sällan tre blad; de nå hvartdera en
längd af ända till ett par alnar, så att de från ena
bladspetsen till den andra täcka en rymd af ända till
sju alnar. De äro alldeles jemnbreda, läderhårda och
saftgröna; men i den mån de uppnå en högre ålder,
klyfvas de från spetsen i flikar eller bredare och
smalare pisklika tågor, som hos de gamla alldeles
upplösas nästan i fibrer, hvilka då synas kretsformigt
omgifva växten. Dessa blad äro nämligen jemnåriga med
den lilla trädstubben. Hos den groende plantan skjuta
de fram och upp, som de tvenne lansettlika, spetsiga
hjertbladen, och medan sådana blad hos andra växter
affalla, qvarsitta de här, följa Welwitschian under
dess utveckling som skuggan, splitsa sig i tågor och
affalla först då, när de ej längre behöfva förläna
en torftig, obehöflig prydnad åt den vissnande,
förmultnande lilla stammen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free