Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reineke Fuchs, eller fabeln om Mickel Räf. II. K. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
bitterhet. Med fagra ord lockade han dem ända till
sitt slott Malepertus, och här bad han gumsen att
stanna utanför, medan han inbjöd Lampe att stiga in
och helsa på fru Reineke.
Hvad tilldrog sig under detta hemska besök? Bellin
tyckte sig höra nödrop; han blef orolig och var just
på väg att inträda, då Reineke kom ut helt leende och
medförande i påsen någonting tungt, som han påstod
vara vigtiga depescher till konungen. Bellin blef
förvånad. Reineke lät honom förstå, att det gällde
en stor statshemlighet. Han bad honom strängeligen
att icke
och Isegrim i deras värdigheter, samt såsom skadestånd
gifva dem Bellin, som varit nog fräck att åtaga sig
ett sådant uppdrag. Derefter skulle alla gemensamt
tåga ut mot Reineke. Det var väl taladt. Förgäfves
skrek Bellin. Björnen och vargen ville nödvändigt
hafva honom väl anrättad till nästa mål. Derefter
bevistades den konselj, vid hvilken man rådslog om
fälttågsplanen mot Reineke. Grimbart, som lyssnat
härtill, blef högeligen förskräckt och sprang för
att underrätta Reineke om att konungen och alla hans
vasaller skulle framtåga med en väldig här för att
belägra honom i hans slott Malepertus.
Mickel Räf dekoreras.
(Teckning af Wilh
öppna på säcken, som var tillsluten med ett särskildt
slags knut enligt öfverenskommelse med konungen.
Bellin återvände skyndsamt till kungaborgen. Konungen
öppnade påsen och finner ... o fasa! . . . den
stackars Lampes hufvud.
»Ha, eländige Reineke!» skrek monarken lika uppbragt
som bestört. »Ha, får jag ännu en gång fatt på dig
... !»
Det var ock i sanning ganska obehagligt för ett krönt
hufvud att hafva så kapitalt låtit lura sig. Konungen
höll på att bli sjuk af grämelse och melankoli;
men leoparden tröstade honom och gaf honom ett godt
råd. Man borde återinsätta Brun
m von Kaulbacli.)
»Är det intet annat?» svarade Reineke; »det drar
långt om innan det folket hinner hit; man är vid
hofvet mycket stark i att öfverlägga, men är det
fråga om att besluta och i synnerhet att handla, då
är det en annan sak. Låtom oss gå till middagsbordet,
käre frände. Knapra på dessa små dufvoben; det är
hälften mjölk, hälften blod; de smälta i munnen. Efter
middagen skola vi taga oss en lur i godan ro, och i
morgon kunna vi språkas vid, om ni så behagar.»
I sjelfva verket fattade Reineke det beslut man
minst af allt kunnat vänta. Han begaf sig i väg och
uppträdde helt oförmodadt inför konungen. »Hvad!»
sade han, »jag hör att
St. Familj-Journ. 137$,
14.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
