- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
106

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reineke Fuchs, eller fabeln om Mickel Räf. II. K. W. - Ett äfventyr i Japan. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 74.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

106

den förrädaren Bellin har tagit lifvet af den
stackars Lampe, och det är mig man anklagar. Jag
har måst af bry ta min pilgrimsfärd för att afslöja
mina belackare!» Med Bellin och Lampe hade han sändt
de dyrbaraste af sina klenoder till konungen och
drottningen; både gumsen och haren voro nu döda och
hans skatt för alltid förlorad.

»Du ljuger! Tänder och klor! det är för mycken
djerfhet», sade konungen ursinnig, men på samma
gång så förvånad, att han icke ville höra mera
derom. Han drog sig tillbaka till sina rum. Der fann
han drottningen inbegripen i förtroligt samtal med sin
första hofdam, Apan, Reinekes kusin. Drottningen hade
af naturen stor böjelse för snillrikt umgänge. »Goda
hufvuden», sade apan, »äro sällsynta, och de dumma
rota sig alltid samman emot dem. Är man bättre för
det man är dum? Brun, Isegrim och andrå, försaka de
månne af samvetsbetänkligheter ett godt mål, då de
kunna öfverkomma ett sådant? Men skulle någondera
af dem i farans stund kunna gifva tronen ett så godt
råd som Reineke?»

Och härpå berättade fru Apa alla drag som gamla
och nyare historien bevarat, af det fina snille,
hvarpå Reinekarne från far till son gifvit prof
åt alla verldens suveräner, både före och efter
syndafloden. Konungen lyssnade uppmärksamt

och kunde ej afhålla sig från att le. I sanning, ingen
vågade bestrida den kungliga lejonracens styrka; men
det är ej nog att vara stark; och hvilken slägt hade
väl i alla tider försett kronan med förträffligare
premierministrar och skickligare diplomater, än
Reinekarne. Allt noga betänkt, var det väl klokt att
gifva vika för hopens skrik och göra sig till ovän
en familj så intelligent och så snar att finna goda
råd? Hade Reineke icke den lilla moralen, så hade
han den stora.

Reinekes sak var redan vunnen. För skenets skull
dömdes han att kämpa i envig med vargen, som
frivilligt trädde inom skranket. Räfven var icke utan
fruktan, men segrade genom en list. Först doppade
han svansen i vatten och sedan släpade han den i
sanden. Då han nu nappade hop med vargen, piskade
han honom med svansen i Ögonen, så att vargen blef
alldeles förblindad och förbryllad. Endast konungens
mellankomst hindrade vargens död.

Fanfarer ljödo. Reineke utropades såsom segrare,
dekorerades samt utnämndes till statens högsta
värdigheter. Sålunda slöts för alltid ett förbund
mellan styrkan och listen. Undersåtarne hade från
den dagen intet annat val, än att böja nacken, lyda,
betala och tiga. Så gick det till bland djuren, - hos
menniskorna är det, såsom vi veta, helt annorlunda.

K. W.

Ett äfventyr i Japan.

(Forts. fr. föreg, häfte sid. 74.)

-nder förmodan att fienden skulle skicka sina
land-stigningstrupper att förfölja oss, skyndade jag
mig att gifva signal till uppbrott. Vi framträngde
nu under oerhörda svårigheter genom täta snår, derpå
gingo vi Öfver en kedja af mycket skogiga kullar och
först på andra sidan om dem, invid en bäck med godt
vatten, fingo vi taga oss en välbehöflig hvila.

Det var nästan midt på dagen, hettan var tryckande,
vi hade ingenting ätit på tjugo timmar och vår matlust
hade ännu mer lif vät s af den ansträngande marsch,
som vi nyss gjort. Vi hade ingen proviant; det gällde
derför att så fort som möjligt söka aflägsna oss från
kusten och uppsöka en by, der vi kunde få mat och
hvila. Jag befarade dessutom med hvarje ögonblick att
blifva anfallen och ville undvika det i betraktande
af det utmattade och nedslagna tillstånd, hvari mitt
folk befann sig.

Framför oss reste sig ett berg, som var helt och
hållet betäckt med gräs och växter, men intet träd
skyddade mot sol-strålarne den gångstig, som vi sågo
slingra sig uppför och som vi måste följa.

Vi började långsamt bestiga den heta kullen, då vi
med ens fingo se skogsbrynet på den motsatta kullen
höljas i rök och samtidigt öfveröstes med ett regn
af kulor. Under hela tiden, som vi behöfde för att
bestiga kullen, hvarunder ingenting skyddade oss,
fortfore kulorna att regna omkring oss, lyckligtvis
utan att träffa någon; för vår del kunde vi endast
svagt och under fortsatt språngmarsch söka att besvara
den osynliga fiendens eld.

Vi uppnådde omsider en liten skogsdunge, som
beherr-skade vägen och den kringliggande slätten. Jag
kommenderade genast halt och fördelade mitt folk i
form af jägarkedja, i det jag uppmanade dem att lägga
sig ned på marken. I denna ställning förblefvo vi tre
hela timmar, lika mycket för att hvila oss som för
att kunna invänta fiendens anfall i en fördelaktig
position. Efter denna tids förlopp ansågo vi att
de hade afstått från förföljelsen, och då hungern
började pina oss på det grymmaste vis gaf jag order
till uppbrott.

Vi följde på måfå en liten skogsväg, och efter två
timmars marsch anlände vi, utmattade af ansträngning,
till en liten by, som låg behagligt gömd på botten
af en dal. Vi spridde oss genast i de olika husen
och badö om mat, ty detta var nu vårt mest trängande
behof. Hur stor blef icke vår missräkning, då vi af
ägaren till det vackraste bland

husen, der jag hade inträdt jemte de japanska
officerarne, fingo veta, att det ej stod till att
få ett enda riskorn i hela byn! Vi fingo nöja oss
med ett slags dåligt, gulaktigt korn, hvarmed till
och med mina japaneser här tycktes för första gången
göra bekantskap. Lyckligtvis hjelpte oss en strykande
aptit att finna undfägnaden ypperlig, och detta blef
i än högre grad fallet med en gammal tupp, som man
förskaffade oss för ett enormt pris och som jag delade
med de japanska officerarne. Jag hade uttryckligen
förbjudit mitt folk att taga något från bönderna utan
att betala; men som de stackars karlarne icke hade en
enda zeni i sina fickor, så fick min egen vidkännas
alla utgifterna. Jag till och med lemnade åt hvar
och en af dem penningar att köpa sig labi (strumpor),
waradji (halmskor), servietter, pipor, tobak, med ett
ord alla de småsaker, som ingen japan.es kan undvara.

Så snart hungern var tillfredsställd, lät tröttheten
förnimma sig; packade nära nog på hvarandra i de
små kyffena, utsträckte vi oss med välbehag med
våra vapen vid sidan. För mera säkerhets skull fingo
äntergastarne göra vakt hela natten för att varna oss
vid minsta alarm, omsider tog tröttheten öfverhand
öfver den oro, som plågade oss, och vi sjönko i den
djupaste sömn.

Morgonen derpå, då jag vaknade, var min första
tanke att rådslå om hvad som nu var att göra. Jag
sammankallade de japanska officerarne och uppmanade
dem att sinsemellan diskutera denna fråga, rörande
hvilken jag, såsom mindre bekant med förhållandena,
icke kunde gagna annat än med mina råd. Min åsigt var,
att då, enligt de upplysningar vi fått, hela landet
var försänkt i det fullkomligaste lugn, så vore det
bäst att aflägga alla militära tecken. Japa-neserna
kunde, förklädda till bönder, sprida sig åt skilda
håll, för att återvända dit de ansågo sin pligt
kalla dem. Hvad mig angår, som var urståndsatt
att spela någon rol, skulle jag öfverlemna mig i
fiendens händer, ty, säker som jag var, att förr
eller senare blifva tillfångatagen, vore det bättre,
att jag öfverlemnade mig genast.

Vare sig att mina japaneser verkligen funno min plan
outförbar eller snarare att de blifvit nedslagna af
motgången eller gårdagens mödor, alltnog, de uttalade
sig tvärtom för att vi borde gifva oss fångna i massa
och anförtro’ oss åt segrarens mildhet. Jag betraktade
denna sinnesförfattning som brist på mod och gjorde
dem lifliga förebråelser: ’men, som ni behaga’,
sade jag, ’jag är icke japanes, ni må handla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0110.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free