- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
107

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett äfventyr i Japan. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 74.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

107––-

fullkomligt fritt;’ derpå gaf jag, utan att afvakta
deras svar, order om uppbrott, för att begifva oss
till en annan by nere vid hafskusten, der vi kunde
hoppas att erhålla ris och alla slags förnödenheter
i Öfverflöd.

Några timmar senare fuktade vi med saki en den allra
yppersta japanska måltid.

Då jag efter måltiden satt på stranden och rökte,
ingaf mig åsynen af de många fiskarbåtarne i viken
tanken på att man måhända skulle kunna för god
betalning förhyra en jonk att öfverföra oss till
Hakodadi.

Jag gick genast in för att meddela min plan åt
den japanske befälhafvaren och bedja honom inleda
underhandlingar i detta syfte.

Mitt förslag tycktes göra honom bestört och han
försökte till en början att med en mängd dåliga skäl
bevisa omöjligheten af mitt förslag. Till sist,
då jag fortfor att yrka på dess verkställande,
måste han tillstå för mig, att de, till följd af
den öfverläggning, som de haft med hvarandra, hade
afsändt bref för att öfverlemna sig i furstens af
Nambu händer. Att begifva sig af i detta ögonblick lät
sig sålunda icke göra för deras del; och om jag ensam
begaf mig af, skulle jag, enär jag blifvit särskildt
omnämnd i brefvet, ådraga mig furstens vrede i stället
för en välvilja, på hvilken de eljest kunde räkna,
enär denna furste endast till följe af de upprepade
nederlagen hade öfvergifvit deras parti. Efter denna
förklaring återstod för mig endast att foga mig i mitt
öde och offra mitt enskilda intresse för mina vänners,
för hvilka jag ansåg mig på visst sätt ansvarig.

Dagen derpå ankommo fyra yakuniner, som med våra
japanska officerare hade en lång öfverläggning. Efter
många artighetsbetygelser förklarade de, att
fursten af Nambu, deras herre, mottoge oss under
sitt beskydd och förband sig att föra oss till Yeddo
och aflemna oss i kejsarens händer, att intet ondt
skulle från furstens sida vederfaras oss och att alla
resekostnaderna skulle af honom sjelf bestridas.

Allt mitt manskap blef slutligen sammankalladt och
fick aflemna sina vapen. Jag deremot, som icke hade
gifvit mig, fick tillåtelse att behålla mina. Om man
ihågkommer hvilken betydelse det på Japan innebär att
bära sabel, så inser man att detta tillvägagående
var ett prof på den största grann-lagenhet emot
mig. Äfvenså är jag skyldig det erkännandet, att jag,
hela den tid jag befann mig som fånge bland furstens
officerare, icke kunde nog prisa deras förekommande
sätt och deras uppmärksamhet emot mig.

Sedan vapnen blifvit aflemnade, fördelades vi i tre
afdel-ningar, som skulle af tåga med en dags mellantid
mellan hvarje. Den första aftågade genast; jag samt
de japanska officerarne tillhörde den afdelning, som
skulle aftåga dagen derpå. I daggryningen anlände ett
tretiotal hästar och oxar, med sadlar, under eskort
af soldater, och hvar och en valde efter behag ett
djur. Jag tillstår, att jag icke kunde hålla mig för
skratt, då jag såg mina japanesare uppflugna på de
behornade öken, som de nästan alla valt, emedan de
ej voro ryttare.

Karavanen satte sig i gång och spred sig i en lång
rad utefter vägen. Då man hörde de skrattsalfvor
och skämt, som vexlades mellan de ovana ryttarne,
skulle man snarare kunnat anse oss för deltagare i
en lustfärd, än för krigsfångar, som eskorterades
till sin bestämmelseort. Men vår munterhet blef
af kort varaktighet, ty vi öfverraskades snart af
ett förskräckligt hällregn, som dränkte oss ända
in på kroppen och detta så mycket lättare, som vi
i brådskan vid landstigningen icke medtagit flera
klädespersedlar, än dem vi gingo och stodo uti. På
regnet följde en torr, kall vind, som gjorde oss
alldeles stela af köld. *

Lyckligtvis hade vi icke lång väg till den by, der
vi skulle tillbringa natten. Vi blefvo inhysta i en
kyrka, den komfortablaste byggnaden i hela byn, och
snart hade en god brasa och en god måltid med några
koppar saki återgifvit oss hela vårt goda lynne. Vi
hade just slutat måltiden, då tvenne högre officerare
inträdde och efter många artighetsbetygelser lemnade
mig, på furstens vägnar, höns, ägg och saki.

*) Cango, barstol.

Ända till dess vi framkommo till Yeddo erhöll jag
sålunda hvarje dag en ny gåfva från den frikostige
fursten. Följande dagen fortsatte vi färden till
M.orioka, der vi åter blefvo inqvarterade uti två
kyrkor i staden. Här skickade man till oss en mängd
varor af alla slag, på det vi skulle förse oss med
hvad vi behöfde på vår färd till Yeddo.

Fursten hade låtit skicka tio rios (motsvarande
cirka 56 kronor) till hvar och en af de japanska
officerarne och till mig samt fem rios till hvarje
soldat eller matros. Under de fyrtioåtta timmar,
som vi tillbragte i Morioka, erhöllo vi talrika
besök af furstens officerare, som alla visade oss
det lifligaste deltagande.

Hur mången såg jag ej, som fällde tårar öfver sitt
fosterlands olyckor! Det var en stor tröst för oss,
att se de bevis på intresse och tillgifvenhet, och
framförallt den taktfulla grannlagenhet, hvarmed
dessa officerare sökte komma oss att glömma vår
sorgliga belägenhet. Vi medtogo de bästa intryck af
dem och deras karakter, då vi lemnade staden för att
fortsätta färden till Yeddo.

Vi voro nu fördelade i endast två afdelningar,
hvardera på vid pass hundra man, inberäknadt vårt
talrika bevakningsmanskap, stallbetjeningen och
cango-bärarne *). En af dessa cangos var bestämd för
mig; emellertid tillryggalade jag till fots en stor
del af vägen, lika mycket för att taga mig behöflig
rörelse, som för att bättre kunna beundra landet,
ty min cangos oaflåtliga svängande rörelse ville gång
efter annan vagga mig till sömns.

Den trakt, hvarigenom vi färdades, var verkligen
skön. Vägen var på båda sidor kantad af höga lärkträd,
hvilkas uppfriskande skugga skyddade oss mot den heta
majsolen. Landet, än betäckt af skogar, än, närmare
intill byarna, med odlingar, företedde öfverallt prof
på krigets fruktansvärda härjningar. Der, hvarest
nyligen blomstrade en rik by, såg man nu icke annat
än några af elden svärtade spillror, på ett annat
ställe hade man nedhuggit några hundraåriga träd,
för att med dem spärra vägen; längre bort hade en
upprifven bro blifvit i hast återuppbyggd af halft
tillyxade stockar. På väggar och murar syntes spår
efter kulor, på kuliarne sågos lemningar af förstörda
och Öfvergifna redutter. På andra ställen deremot
tjusades ögat af taflor fulla af naturskönhet och
landt-ligt behag.

Femton dagar behöfde vi för att tillryggalägga vägen
mellan Morioka och Yeddo (cirka 25 sv. mil). Öfverallt
under vår färd visade man oss samma aktning och
samma deltagande. De personer, som färdades i förväg,
för att beställa rum, omtalade, att man medförde en
europé, som blifvit tillfångatagen jemte rebellerna,
och följden blef, att dörrarne till alla värdshus, der
vi togo in, voro belägrade af stora folkskaror. Det
var första gången som en europé färdades på detta
sätt genom Japan, och alla ville se honom; men mitt
skägglösa ansigte, min bronsfärgade hy och min
japanska drägt narrade de nyfikne, som i stället
togo en japansk officer för européen, på den grund,
att denne hade mustascher och var klädd såsom en
amerikansk marinofficer. Denna nyfikenhet innebar för
Öfrigt ingenting fiendtligt och vittnade snarare om
en naivité, som roade mig.

Under hela resan gynnades vi jemväl af ett
förträffligt väder. Det var ett verkligt nöje att gå
under de stora träden längs vägen gladt språkande
med mina följeslagare, hvilka lika litet som jag
tycktes oroa sig öfver det måhända förskräckliga öde,
vi gingo till mötes.

Vi anlände slutligen till en af Yeddos förstäder,
och fingo der stanna en dag och en natt. Furstens
officerare, som hade eskorterat oss, afskickade nu
och mottogo oupphörligen kuri-rer, sannolikt för
att förfråga sig om sättet huru man borde behandla
oss. Resultatet af dessa förfrågningar blef, att en
af officerarne inkom till mig och tillkännagaf under
alla slags formaliteter, att han erhållit den grymma
befallningen att taga mina vapen. Jag lemnade honom
genast min sabel och mina revolvers, icke utan en
smärtsam känsla. Strax derpå in-

14*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free