- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
108

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett äfventyr i Japan. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 74.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

108

trädde en annan, som på furstens af Nambu vägnar
öfver-lemnade mig en summa af femtio rios. Fursten
lät derjemte bedja mig om ursäkt för de obehag, som
jag fått utstå under min resa; han ville att jag
skulle bevara honom i vänlig hågkomst, men då han
icke visste hvad han skulle välja såsom present,
bad han mig emottaga denna och ursäkta, att hans
ekonomiska svårigheter icke tillät honom att gifva
mera. Jag blef djupt rörd af denna gåfva, som erbjöds
på så grannlaga sätt, och tackade furstens sändebud
i det jag bad honom säga sin herre, att den välvilja
han visat mig under hela resan skulle i mitt hjerta
qvarlemna en evig erkänsla; ett dylikt bemötande emot
fångar hedrade hans karaktär och på samma gång den
nations, hvilken han tillhörde.

Vi gjorde vårt inträde i Yeddo under ett starkt
hällregn. Man förde oss i cangos till en slags
byggnad, hvaraf man icke såg annat än de nakna murarna
och den jernbeslagna porten. Det var fängelset. I
den ordning vi kommo uppskrefvos omsorgsfullt våra
namn; derefter insläppte man oss i en lång och mörk
korridor, vid hvars dörr två eller tre yakuniner
fråntogo oss alla våra tillhörigheter, sedan de likväl
gjort en omsorgsfull skriftlig förteckning öfver
desamma. Ett par andra yakuniner togo oss derefter om
hand och förde oss vidare, alltjemt i samma korridor,
och instängde oss slutligen, bokstaf-ligen taladt,
uti burar. De japanska fängelserna utgöras i sjelfva
verket endast af burar, försedda m,ed dubbla rader
af étarka trägaller. Emellan dem leder en gång
af vid pass två fots bredd. Den bur, hvari jag
jemte femton andra insattes, var vid pass tolf fot
bred. Den var täckt med dåliga mattor, som fullkomligt
försvunno under våra tätt hopträagda kroppar. Hela
bohaget utgjordes af en vattenbalja, som stod i ett
hörn. Besynnerligt nog tycktes mina medfångar lika
litet nu som under resan oroa sig särdeles öfver den
belägenhet, hvari vi befunno oss. Denna sorglöshet
var verkligen orubblig, och den verkade äfven på mig
till den grad, att jag med hjertans lust deltog i
deras skratt och upptåg.

Vi fingo för hvar dag tre måltider, uteslutande
bestående af

ris, utom på middagen, då vi äfven fingo litet
salt fisk. Jag tillstår, att jag icke kände mig
synnerligen belåten med den salta fisken, och utsigten
att uteslutande få lifnära mig med ris var icke just
lockande. Jag begärde då och erhöll en liten del af
de penningar, som man fråntagit mig vid inträdet i
fängelset. Jag blef derigenom satt i tillfälle att
till hvarje måltid förskaffa mig en portion soppa,
tillredd på japanskt sätt.

Jag fick ej behålla mina kamraters sällskap längre än
fyrtiåtta timmar; på tredje dagen blefvo de, till min
stora saknad, utsläppta och jag befann mig nu ensam
i min bur. Ledsnaden skulle tvifvelsutan blifvit
min trägne och ende gäst, så framt ej en egendomlig
händelse inträffat.

Jag kunde se de yttre murarne till mitt fängelse åt
tre sidor, men jag var skild från dem på ett afstånd
af vid pass

Collache i japansk drägt.

sex fot. Dessa murar voro försedda med mycket små och
högt belägna fönster, genom hvilka dagern insläpptes
i rummet. Jag plägade under stundom klättra upp
på trägallret för att få betrakta det lilla stycke
himmel och några träd, som min trånga horisont kunde
inrymma. Den fjerde sidan af min bur vette åt en
brädvägg, som jag antog vara en af sidorna till ett
angränsande fängelse och som befann sig på knappa sex
fots afstånd från den yttre raden af mina trägaller.

Mina kamrater hade lemnat mig tidigt på
morgonen. Natten kom, och jag kände mig småningom
fattad af en djup nedslagenhet, då jag plötsligt
tyckte, att någon ropade mig på japanska.

Jag spratt till och sökte förgäfves upptäcka hvarifrån
orden kommo. Rösten ljöd helt döf och det tycktes
nästan som hade den kommit ur jorden; jag var lifligt
upprörd. En fånge ser i allt en skymt af friheten och
jag kan icke säga huru många tankar på underjordiska
trappor och gångar, som i ett nu genom-foro mitt
hufvud. Jag lyssnade uppmärksamt: åter ropade man,
och nu förklarades hela hemligheten; min interlokutör
befann sig på andra sidan brädväggen. Farväl, gäckande
förhoppning! Det var en fånge, likasom jag. I hvad
fall som helst var det en lycka, att sålunda få någon
att spraka med, ty ensligheten, som öfverlemnade mig
åt mina föga trösterika betraktelser, började att
utöfva en nedtryckande verkan på mitt sinne. Jag
skyndade derföre att svara min okände granne, och
snart var konversationen i full gång.

Min granne var krigsfånge likasom jag. Tillfångatagen
redan vid fälttågets början, hade han redan suttit
inspärrad åtta månader i en håla, utan dager, der han
endast kunde sitta eller ligga. Då jag beklagade honom
för hans rysliga belägenhet svarade han skrattande,
att han började blifva C fullkomligt van vid sin
bostad och att han för öfrigt hade förstått, att
efter omständigheterna arrangera sig så angenämt
som möjligt.

Innan han yppade sin hemlighet lät han mig lofva
fullkomlig tystlåtenhet; derpå såg jag en af plankorna
i hans cell lossna utan buller, och jag kunde oredigt
urskilja ett ytterst blekt, men ännu ungdomligt
ansigte, som småleende betraktade mig.

Jag kan icke beskrifva den rörelse, som jag erfor vid
att sålunda se brädväggen helt plötsligt öppna sig och
låta ett lefvande hufvud visa sig. Det intryck, som
jag erfor var så lifligt, att det föreföll mig som om
jag sett en lefvande menniska resa sig ur en likkista.

Min granne berättade mig, att han under sina långa och
ledsamma fängelsetimmar hade, vid det han trefvade
sig omkring i mörkret, upptäckt ett spikhufvud, som
sköt litet fram ur brädväggen. Han hade icke gifvit
sig ro förr än han med tillhjelp af naglar och tänder
dragit ut den helt och hållet. En gång herre öfver
denna spik, hade det varit en småsak för honom att
lossa en planka, och på så sätt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free