- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
109

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett äfventyr i Japan. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 74.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

109

hade han vetat att skaffa en smula luft och ljus åt
sitt fängelse.

Vi sprakade om ett och annat långt in på natten, och
då vi sade hvarandra god natt lofvade vi hvarandra
att fortsätta samtalet dagen derpå emellan de tider,
då fångvaktarne besökte oss.

Dessa hade ej heller om morgonen derpå hunnit mer
än aflägsna sig, förrän plankan lossades, utan
att jag kunde höra det, och jag, tack vare dagern,
var i stånd att bättre, än dagen förut, urskilja
min stackars grannes anletsdrag, Hans utseende
tillkännagaf intelligens och öppenhjertighet; men
det mörker, hvari han vistats så länge, hade gjort
hans hy så blek, som porslin. Icke dess mindre var
han helt munter och tycktes bära sin olycka med det
mest filosofiska lugn. Vi voro snart i fullt samspråk,
och icke nog dermed; vi uttänkte äfven ett sätt att
skicka småsaker öfver till hvarandra.

Så förgick den ena dagen efter den andra, och redan
hade jag suttit fängslad en vecka då fångvaktaren
oförmodadt en afton kom och öppnade fängelset; han var
åtföljd af två yakuniner. Jag fick nu stiga upp och
följa dem samt fördes genom en mängd små korridorer
till en sal, som itudelades af en estrad.

Der befalldes jag att sätta mig ned på golfvet på en
usel matta. Jag befann mig inför en krigsrätt. Midt
emot mig, på estraden, satt ordföranden, biträdd
af två domare; till höger och venster sutto två
sekreterare. De yakuniner, som hade ledsagat mig,
knäföllo en på hvar sida om estraden.

Sedan några ord blifvit vexlade förklarade tolken
att, som jag talade bättre japanska än han franska,
så kunde jag sjelf bäst utveckla min sak. Efter
de inledande frågorna, som tjenade att styrka min
identitet, frågade man mig hvilka skäl jag haft att
sluta mig till Tokungavas sak. Jag förklarade dem så
godt jag kunde, framhållande, att jag och mina

I ett japanskt fängelse.

Af fint japanskt papper, lika mjukt som tyg,
snodde jag ett litet snöre, af vid pass tolf fots
längd. Jag fäste nu en tyngd i den ena ändan
och, i det jag sträckte min arm genom gallret,
lyckades jag kasta den så, att den träffade den af
min granne gjorda öppningen. När han fått fatt i
snöret fäste jag det föremål, som jag ville skicka
honom, vid den andra och lät det löpa efter snöret
till honom. Jag skickade honom på detta sätt litet
penningar, på det han skulle kunna förskaffa sig någon
lindring genom fångvaktarnes åtgörande; men hvad som
förskaffade honom största nöjet var en pensel och
en bit tusch. Inom fängelserna är det uttryckligen
förbjudet att hafva några skrifmaterialier. På min
begäran och framför allt på grund af mitt löfte, att
göra teckningar, hade jag fått löfte af fångvaktaren,
att han skulle köpa mig tusch och penslar, dem jag
sedan delade med min granne. Nu uppstod emellan
oss ett oaflåtligt utbyte af alla slags teckningar,
och detta nöje blef vår angenämaste förströelse.

franska kamrater handlat i syfte att på bästa sätt
gagna Japan, under det att engelsmännen deremot
icke sökte annat, än att spionera. Jag tillade,
att engelsmännen, genom att så beredvilligt utlåna
ofantliga summor, sträfvade att, när statsskulden
blifvit nog stor, kunna utöfva tryck på den japanska
styrelsen och diktera henne sådana vilkor, som de
ansågo för sig fördelaktiga.

Jag afgaf sedan en förklaring, beträffande de planer,
som vi haft på Yesso, och det sätt, hvarpå vi ämnat
gå tillväga, för att af ön göra en medelpunkt för
civilisationen.

Japanesarne åhörde mig med uppmärksamhet, och jag tror
nästan att de kände sig smått öfvertygade; säkert är
åtminstone, att den känsla af otvetydig fiendtlighet,
som man i förstone visat mig, försvann, för att
lemna rum för den största välvilja. Sålunda blef
jag icke en enda gång återförd till fängelset, utan
att ordföranden lät fråga mig, om jag önskade något,
och samma afton erhöll jag som gåfva ifrån honom en
stekt kyckling förutom min vanliga portion soppa.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free