- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
111

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Husflit och flärd. L. - Dalelfven och Elfkarleby. Anderson-Edenberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

111

spånads- och väfnadshandteringen i Ångermanland, hvaraf sedan
tusenden hemtat en god inkomst.

Dylika drag borde icke ensamt tillhöra en förfluten tid
eller annat land. Skulle väl för en qvinna af den bemedlade
klassen, och framför allt för de unga, som ännu icke hafva sin
tid upptagen af egna hushåll, kunna gifvas ett ädlare nöje, än
det, att kunna leda det yngre uppväxande slägtet af hennes
kön till arbete och flit samt att bibringa dem någon skicklighet
i det som kan underhjelpa deras utkomst eller uppfyllandet
af deras förestående pligter. Huru ofta skulle det
icke på landsbygden hafva erfordrats blott en ringa ansträngning
eller uppoffring för att, i den trakt der man bor, höja
fliten och dugligheten inom en klass, öfver hvars dåsighet och
oförmåga man nu - endast beklagar sig. L.



Dalelfven och Elfkarleby.

Liksom Skandinaviens land såsom stat af naturen fått
de bästa och mest betryggande gränser något land kan
önska sig, så har dess fysionomi såsom landskap också
af samma moderliga natur danats och omhuldats på ett
sätt, att det söker sina likar på jorden. Ädla och
storartade äro dess drag. De behöfva alldeles icke
fosterlandskänslans förgyllning för att för sin
skönhet blifva bemärkta. Kraftiga och originella
äro äfven de dragen. En sådan formation med lika
utsträckning har jordytan annorstädes icke. Då man
i andra länder - om vi blott hålla oss till Europa
- träffar ödslig flackhet, tröttande enformighet,
afskräckande vildhet och virrvarr, möter man i
Skandinavien lifgifvande omvexling, tilltalande
karakter och en beundransvärd regelbundenhet och
ordning. Äfven der naturens store byggmästare synes
liksom hafva missräknat sig på myckenheten af det
materiel, hvarmed han byggde landets grund, spårar
man i det sammanvrokta öfverflödet det ordningens
majestät, som styr skaparekraften och hvarförutan
intet harmoniskt intryck kan framkallas och det sköna
ej förekomma. Dessa spår af ordning, dessa regelbundna
drag, kan man följa ända der landet når sin största
höjd öfver hafvet, till fjällryggen.

Hela vårt land utgör en sammanfogning af dalgångar,
skilda genom åsar, från fjällryggen - för att nu
endast tala om nordliga delen af landet, Norrland -
oafbrutet sluttande mot hafvet. I den aflägsna tid,
hvarom intet menniskoord tillfört oss beskrifning,
men hvilken dock lemnat för forskaren många upplysande
bidrag till sin historia, i den aflägsna tid, då ännu
inga vegetabiliska ämnen uppblandat gruset och bildat
det första tunna, lifgifvande lagret af mylla och då
således i c gen gräsmatta täckte den nakna hällen,
inga träd prydde hvarken höjderna eller djupen,
var norra Sverige en jemnsluttande bergplatå,
genomskuren af stora, nära nog parallelt löpande
sprickor. Småningom fylldes dessa remnor eller
sprickor tills de, efter inånga årtusenden, nu bilda
dalarnas sidor och botten, genom hvilken floden plöjt
sin fåra. Der är den fraktbara, sig ständigt förnyande
jorden. Der gro skördarne, gärdets eller skogens; der
hafva ock menniskorna uppslagit sina boningar. Men
icke heller åsarnas kammar, höjderna, der stormarne
brottas, hafva kunnat motstå naturens kärleksrika
alstringskraft. De hafva småningom låtit kläda sig,
äfven de, största delen af björk, gran och fur,
och det öfriga åtminstone af dvärgträd eller lavar.

När man reser i Sverige, i Norrland framför allt,
är man alltid på väg antingen till bottnen af en dal
eller till toppen af en ås, det går ständigt backe
upp och backe ned. Det är denna omvexling som gör
det svenska landskapet så skönt och tilldragande -
och detta med öfverväldigande effekt ännu i ödsliga
nejder, der vegetationens vanliga skönhetsmedel tryta.

En mycket bidragande orsak dertill äro de rinnande
vattnen. Hvarje sådant - vanligtvis mäktigt och stridt
- har stor brådska att hinna till hafvet; från brant
till brant störtar det sig ner, och de dervid bildade
forsarnes och fallens eviga brus bildar grundtonen i
den väl anordnade konsert af naturljud, som ständigt
uppfylla de svenska skogarna. Floden är aldrig trög,
sällan tyst. De små Ingnvatten eller sjöar han
emellanåt bildar, när han träffar på en uppstigande
tväras i jordytan, som dämmer hans väg, utgöra blott
hvilopunkter mellan de fradgande forsarne. Ej sällan
bilda strömmarne praktfulla vattenfall med ett dån,
som höres milsvidt i trakten.

Hur annorlunda te sig sålunda icke våra floder mot
det öfriga Europas, mot Rysslands, Polens, Tysklands,
Frankrikes och Ungerns! Dessa genomvandra nästan
utefter hela sin vanligtvis ofantliga längd ett
slätt land. De kräla sakta fram, tysta och dåsiga,
utan sorlande forsar, utan svallande fart, grumliga
och drömmande. Huru slätt det land, de genomvandra,
är, kan man lätt sluta af den omständigheten, att man,
sedan Rhen- och Donaufloderna blifvit förenade genom
Ludvigskanalen, kan på samma fartyg segla midt igenom
Europa från Nordsjön till Svarta hafvet. Begagnar man
sig af Ladoga-kanalen i Ryssland, kan man på samma
sätt färdas den långa vattenvägen från Ladogasjön
till Kaspiska hafvet. Äfven tvärs igenom Frankrike
kan man segla från Atlantiskatill Medelhafvet. Denna
flackhet gör att dessa länder äro sjöfattiga, då
deremot Sverige räknar flera sjöar, än något annat
lika stort land på jorden. Af Sveriges yta består
nämligen nära en åttondedel af insjöar. Derför kan man
också likna våra strömmar vid perlband: den ena sjön
ligger bredvid den andra i flodloppet liksom den ena
på tråden uppträdda perlan vid den andra. Detta gör
landskapet skönt, höjer dess poesi och gifver evig
näring åt befolkningens fantasi och sagodiktning:
Necken slår sin harpa eller stryker sin fiol i hvarje
rinnande vatten.

Den regelbundenhet, som ter sig’i vårt lands
fysionomi och hvarom vi förut talat, uppenbarar sig
framförallt i flodsyste-merna. Har man sålunda sett en
af våra stora floder, kan man säga sig känna alla. De
skiljaktigheter, som förefinnas, äro icke väsentliga.

Dalelfven, det första af de norrländska,
jemnlöpande stora vattendragen, lemnar sålunda en
god föreställning om sjna nordligare bröder. Han
är vår största flod och näst Ångermanelfven den
praktfullaste. Den dal, hvars vatten han bortför och
reglerar, utgöres af landskapet Dalarne samt en del
af Gestrikland och norra delen af Upland, en yta af
mer än 320 svenska qvadratmil.

Det landskap, denna flod genomlöper, än hopklämd och
brusande vild, än utbredande sig i större och mindre
lugnvatten, än störtande utför betydande höjder, har
sedan långliga tider utöfvat en stark dragningskraft
såsom en af landets intressantaste trakter, vare
sig ur synpunkten af det rika, vexlande behaget hos
dess natur, som bildar öfvergången från hvad vi kalla
vårt slättland till Norrlands skogs- och bergsbygder,
eller af dess vackra historiska minnen, eller af dess
befolknings egendomligheter i skaplynne och vanor,
seder och bruk - ett kraftigt, förnöjsamt, idogt,
sparsamt, ärligt, pålitligt, stolt och sjelfständigt
folk - eller, hvad som väl allmännast sker, af allt
detta gemensamt.

Dalelfven, detta landskaps skönaste prydnad och
lifgifvande pulsåder, upprinner i två källor på
fjällryggen (Svucku-fjäll), den nordligast belägna
bildande Östra, den sydligare bildande Vestra
Dalelfven, hvilken sednare har sin väg utför en
betydligt högre sluttning, än den förra. De begge
flod-armarnes källor ligga så nära hvarandra, att
landet, som de under sitt skilda, 24 mil långa, lopp
båglikt omsluta, kan betraktas som en ö. Efter deras
sammanflöde vid Djursmo i Gragnef socken går den
nu s. k. Stora Dalelfven först i sydöstlig, sedan i
nordöstlig riktning, en väg af 18 svenska mil, innan
Bottniska viken nås. Derunder, liksom förut hvad
Östra elfven beträffar, vidgar sig floden sträckvis till betydlig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free