- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
115

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En romarinnas morgontoalett - På böljan. Albert Cederblad

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

- 115 -

hållare af elfenben eller bergkristall. Den tidens
skönhetsmedel, som icke voro obetydliga i antal,
utmärkte sig i det afseendet fördelaktigt framför
våra dagars, att de voro mindre farliga: De bestodo
mest af oskadliga ämnen ur djur- och växtriket. Så
t. ex. gjordes det röda sminket af en mossa, som ännu
i dag samlas vid Medelhafvets kuster och användes till
beredning af lackmus. Ett undantag gjorde dock det
hvita sminket, som bestod af blyhvitt. Kedan då kände
eller använde man medel åtminstone mot fräknar; ett,
som allmänt begagnades, bestod t. ex. af en dekokt
på exkrementer efter attiska får.

Phiale aflöstes af »Stimmi», ögonbryn- och
ögonlockmålarinnan. Materialet bestod af finstött bly-
eller spetsglans och kallades gemenligen faligo. De
romerska damerna ansågos vackrare, ju mer dessa
målningar liknade skorpionklor.

Var så herrskarinnan, för att tala med Homerus,
genom stimmi’ns skickliga hand, förvandlad
till en »strålögd Juno», så använde mestichen,
tandputserskan, sin mastix från ön Chios. Detta
harts tuggades hvarje morgon af de romerska damerna,
för att skydda tänderna mot förruttnelse. Nu var
det visserligen en sällsynthet, att de sköna hade
några tänder qvar, men - mastix tuggade de ändå,
för att bevara skenet. Det var då den fingerfärdiga
mestichens uppgift att insätta löständerna, som om
natten gömdes i ett fodral.

Hade alla dessa göromål slutats till den nyckfulla
damens belåtenhet, så började hårfrisyren, som af det
naturliga eller konstgjorda hårförrådet visste att
framtrolla de prydligaste flätor och lockar. Först
i ordningen kommer »Nape» för att helt och hållet
ingnida damens hår med en guldsalva, ty redan på
denna tid hade de tyranniskt herrskande moderna af
en sällsam nyck förklarat höggult, för att icke säga
räfrödt hår för ett oeftergifligt skönhetsvilkor. Så
kommo på en gång fyra andra slafvinnor, för att
fullända den kostbara hårbyggnaden. »Kalamis»,
hårfrisörskan, handterar locktången med otrolig
färdighet och snabbhet; blixtsnabbt ringla
sig lockarna fram mellan hennes händer, den ena
prydligare och smidigare än den andra. Under tiden
blåser »psekas» den dyrbaraste nardusolja och andra
österlandets doftande vällukter i det finaste regn
Öfver matmoderns hufvud, men icke medelst något
instrument, utan endast med munnen, och detta med en
otrolig konstmessighet, som i nutiden gått alldeles
förlorad. Den bespottaren Lucianus säger derför om en
af de romerska skönheterna: »»Hennes hufvud utdoftar
hela Arabien», - och Juvenalis låter äkta män och
älskare råka i ångest och darr-
ning vid blotta ordet »nardus», emedan detta värderade
speceri måste betalas markvis med guld.

»Kypassis», en täck negerslafvinna, begåfvad med
många färdigheter, är förbehållen äran att kröna
den konstfulla byggnaden. Hon lägger dominans
hår i prydliga flätor och tornar derpå upp dem
öfver hjessan i ett slags valk, som samman-hålles
med nålar. Några dylika, af hvilka man anträifat
åtskilliga i Herculanum, bära vittne om denna antikens
ädla konstsmak, som icke försmådde att sträcka sig
ända till småsaker i den qvinliga toaletten. Vanligen
voro dessa nålar 7 till 8 tum långa, förfärdigade af
ädel metall (silfver eller guld) och utomordentligt
konstrikt arbetade, icke sällan prydda med små
bröstbilder eller hela figurer, stundom äfven
hela grupper. Så hade t. ex. en sådan nål, enligt
hvad Winkelmann berättar, i stället för knapp, en
korintisk kapital, på hvilken stod en Venus, som med
båda händerna omfattade sitt hår; bredvid henne stod
Amor och höll uppe mot henne en rund spegel.

Den enkla hårklädsel, som vi se på antika
qvinnohufvuden, blef alldeles förkastad af de
romerska damerna, så att i stället för den okonstlade
enkelheten trädde en oändlig, men icke alltid smakfull
mångfald. Derpå blef håret slösaktigt öfver-sålladt
och genomflätadt med perlor, fjädrar, lotusblommor,
och på Sullas’ tid förekommo formliga hufvudbonader af
löshår. Blond färg var mycket omtyckt, och man sökte
åstadkomma den genom en såpa af getfett och aska. Det
är troligt, att hårets urfällning först gaf anledning
till att bära peruker. Men snart togo icke blott
de kala sin tillflykt härtill, utan mången romersk
skönhet, på hvilken färgningen icke ville bita, skar
af sina präktiga svarta lockar för att sedan smycka
sig i en germanisk eller gallisk flickas hår. Julia
Semiamiras staty hade olikfärgade marmorperuker,
hvilka omvexlande påsattes henne.

När dominan ändtligen var klädd i all sin prakt
och herrlighet, så utbröto tjenarinnorna i alla
möjliga berömmande utrop, hvilka af »Latois» afbrötos
dermed att hon framräckte en toalettspegel af metall,
infattad med ädelstenar, på det att damen sjelf måtte
få skåda sin skönhet och se huruvida slafvinnorna
gjort sin skyldighet väl. Blef hon nöjd med hvad hon
såg, så affärdade hon den uppvaktande skaran med ett
huldt småleende. Men förhållandet var icke alltid
så, och de romerska damerna tyckas icke hafva haft
öfverflöd på tålamod eller öfverseende. Juvenalis
berättar oss, att de vid den ringaste förseelse af
slafvinnorna nöpo dem i armarne, stucko dem med nålar
och slutade med att kasta den tunga metallspegehr i
hufvudet på dem.



På böljan.

Jag rodde glad min julle
På böljan blå och klar -
Jag till ett möte skulle,
Ty lördagsqväll det var.
Jag sjöng vid årans jemna slag,
Och ekots röst, än stark, än svag,
Jag hörde - och jag tänkte, jag:

O, om jag finge byta
Med ekot lif ändå,
Och då med nordan ryta
Utöfver böljan blå
Och då med vestans milda ljud,
Höljd i osynlig, luftig skrud,
Lofsjunga jords och himmels Gud!

Jag ville troget svara,
Med fri och glädtig håg,
På sorlet af den klara,
Den hundramila våg,
På bruset af det ystra svall
Utöfver vittrad klippas vall,
Det solbelysta vattenfall!

Hur skönt af näktergalen
Få låna jubelsång,
Med lärkan uti dalen
Få qvittra utan tvång
Och, ständigt fri från smärtans tår,
För land och våg, för äng och snår
Få båda värme, ljus och vår!
Hur skönt att återgifva

Kyrkklockans maningsljud!
Hur skönt att psalmsång blifva,
Med tack gå upp till Gud!
Hur skönt vid ordets rika tröst
Få likna djupa suckens röst,
Den suck, sem lättar syndfullt bröst!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0119.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free