Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotländska anekdoter. VI. Klemens-kyrkan i Visby. C. J. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
»Ja, vid alla helgon!» svarade den andre presten,
medan han vänligt nickade åt värdshusvärden, som
sjelfmant och med ödmjuka åthäfvor framsatte ett litet
bord med tvenne bägare, »det tror jag fullt och fast,
ty vet du, Ambrosius! jag har nyligen läst ett bref
från Rom, deri det står, att kättarne der uppe i
Sverige och Danmark redan sjunga på sista versen. Yår
heliga moder, den enda saliggörande kyrkan, skall
snart i sitt sköte åter församla de förvillade fåren,
och för dem, som nu sitta i mörko lande, skall ljuset
åter skina klarliga. Yåra tempel och kloster der
uppe i Norden skola ånyo öppna sig för oss: vi skola
åter predika bot och bättring, fasta och späkning,
och sjelfve», tillade han med en from blinkning,
»skola vi åter få goda dagar.»
»Ja, ja!» suckade Ambrosius och knäppte sina
händer hop om den .kullriga magen, »Amen, det är:
ske alltså!»
»Ack, det var ett förmöget, gudfruktigt och gifmildt
köpstadsfolk der i Visby!»
»Och hvilka herrliga tempel, kloster och presthus,
som der funnos!»
»Och hvilken ifver med gåfvobref och testamenten till
kyrkor och altaren för deras själars salighet!»»
»Och när vi, med S:t Klemens’ hjelp, lyckligen
återkommit dit, då skola vi taga fram våra gömda
skatter», fortsatte Ambrosius, i det han af förnöjelse
gnuggade sina bruna, pussiga händer; »Och först och
främst skola vi i min sköna Sankt Klemens’ kyrka, der
jag, såsom du vet, i fem år var curatus (kyrkoherde),
befria den gyllene gåsen med sina tjugofyra ungar,
alla af purt guld, från deras mörka fängelse i
kyrkmuren.»
»Men fruktar du ej, att kättarne der på platsen,
hvilka vanhelgat och kanske förstört våra kyrkor,
hittat på gömstället, plockat gåsen och låtit ungarne
flyga ut i verlden?»
»Yar lugn, ty så väl äro de gömda och fördolda,
att ingen obehörig får se ens en glimt af deras
herrlighet.»
Och nu beskref Ambrosius utförligt och omständligt
stället, der skatten var inmurad; han nämnde afståndet
från kyrk-golfvet och från väggens hörn samt hur
djupt in i muren skatten låg förvarad.
Den tyske gesällen hade lutat sig tillbaka och låtsade
sig hafva inslumrat, men djupt i sitt minne inpräglade
han hvart endaste ett af prestens ord.
»Och S:t Hans, der jag några månader var capellanus»,
inföll Gregorius, »har också, såsom du kanske vet,
sina hemligheter. Ty innan fader Jacobus, som
der varit curatus, nyligen här gaf upp sin anda,
berättade han märkliga saker om det guld och silfver,
som ligger gömdt i den kyrkan. En utförlig rapport
derom blef insänd till den heliga kurians hemliga
arkiv i Vatikanen.»
»Ja, i Vatikanen», inföll den andre lifligt, »der
finnas ock förteckningar på hvad Dominikanerne gömt
i S:t Nikolaus och Franciskanerne i S:t Katarina,
jemte tydliga ritningar och beskrifningar på
gömställena. Och jag känner en, som läst allt detta,
och som under tysthetslöfte anförtrott mig det, och
vill du svärja den dyraste ed, att tiga med hvad jag
nu ämnar omtala, så skall du få höra något, hvartill
du aldrig i ditt lif har hört maken.»
Gregorius böjde sitt hufvud, gjorde korstecknet och
mumlade några latinska ord.
»Nå väl! Du skall få veta det. Först och främst:
I S:t Nikolaus, du minns den sköna klosterkyrkan
med sina tio pelare, der hafva Dominikanerne i södra
långsidans mur» . . .
I detsamma ljöd vesper-klockan från en närbelägen
kyrka. De båda presterna hoppade till, störtade i
sig hvad som fanns qvar i bägarne och satte sig så
skyndsamt, deras korpulenser förmådde, i rörelse för
att i rätt tid hinna hem till aftonbönen.
Den unge tysken satt ensam qvar. Han tyckte sig
vakna liksom ur en dröm. Då han minst anat det,
hade han fått höra sitt hemlands språk, och hade på
detta språk fått del af en hemlighet utaf det mest
underbara slag - om en gömd skatt af ofantligt värde,
hvars förvaringsrum blifvit för honom yppadt.
Han ansåg de ord, han nyss åhört, såsom en
uppenbarelse, såsom en vink ofvanifrån, hvilken
bestämde riktningen af hans vandring och förespeglade
honom ett romantiskt äfventyr med guld och gröna
skogar i perspektiv.
Såsom lutheran ansåg han sig icke behöfva hysa någon
betänklighet vid att tillgodogöra sig en hemlighet,
i hvilken han utan all sin förskyllan oförtänkt
blifvit invigd.
Det gjorde honom alldeles lika, tänkte han, om han
vandrade mot söder eller mot norr. Att Visby skulle
ligga i Norden på en ö som heter Gotland, i Östersjön,
- det hade han sport under sin vistelse i de nordtyska
städerna.
Han bjöd farväl åt det sköna Italien.
Efter några månaders förlopp kom han till Danzig,
der det fanns många fartyg, som ämnade sig till
Gotland. På ett af dem inskeppade han sig och sina
förhoppningar.
Hans Turitz kom lyckligt till Visby, och det första,
han der gjorde, var att besöka S:t Klemens. Denna
fordom vackra kyrka stod nu öde och förfallen:
under den brand, som vid ett fiendtligt anfall
af liibeckarne år 1525 hade öfvergått norra delen
af staden, hade den förlorat torn, tak, hvalf och
innanrede. Han fick snart sigte på det gömställe i
muren, hvilket han i Italien hört så noga beskrifvas.
En vacker natt smög han sig dit med behöfliga verktyg,
bröt bort de skyddande stenarne och tog fram de
gyllene pjeser, som den fördrifne katolske presten
hade omtalat. De föreställde, såsom nämndt är, en
gås med tjugofyra ungar, allt af purt, gediget guld.
Med denna skatt reste Turitz till Danzig, sålde der
guldet, och köpte i stället ett lager af köpmans var
or, med hvilka han återvände. Ty pryl, becktråd och
läster öfvergaf han nu, för att i stället syssla med
fina alnvaror, kostbart kryddkram samt efterhand med
skeppslaster och beckade skrof.
Han gifte sig med en förmögen tenngjutares
dotter. Lyckan stod honom bi, och inom några år
var han en af de rikaste i staden. Med rikedomen
följde, såsom vanligt, yttre anseende och ära: han
blef efterhand kyrkovärd i S:t Maria, rådman och
slutligen borgmästare.
Den sägen, hvarpå denna lilla berättelse grundar
sig, finnes kortligen antecknad hos äldre författare,
t. ex. i biskop Jöran Wallin’s »Gotländska samlingar»,
första bandet (sid. 234). Wallin säger sig hafva
»hört historien a/ gamla hederliga och trowerde Män,
ehuru hon tyckes låta litet sällsamt». Men om den
ock är sällsam, alldeles otrolig är den visserligen
icke till sina grunddrag, om man betänker, hvilka
dyrbarheter, som hittills och ännu alltjemt hittas
i Gotlands jord och fornlemningar.
Säkert är emellertid, att år 1586 fanns det -
enligt Strelow’s gotländska krönika - bland S:t
Marias kyrkovärdar en »Hans Turitz, född i Salzwedel
och sedan borgmästare, en from, gudfruktig man, af
nämnda kyrka mycket väl förtjent». Och i meranämnda
kyrka, S:t Maria, finnes ännu - uppe på löftet -
hans prydligt snidade och målade minnestafla, hvilken
förut (till 1830) hade haft sin förnämliga plats i
sjelfva kyrkan, på norra sidan nedanför koret. På
taflans öfversta del är Gud Fader med utsträckta
armar afbildad ., midt på täflan synes Frälsaren på
korset, och derunder en man med sin hustru, båda
knäböjande och med knäppta händer. Nederst läses
följande inskrift:
»Mn neten te ligger tograita frlrgB ar Kfelarjrte
Blanfr Sans fcifj fattat inrgwsftr JJK i
’SHslitj, larnafiiö til galjmetol aff nirp nr
pirfrtjrijtig? fnraBlte, nr iriito ijrr nirr Änslnj
ton J6 Stonii Snnn J629. to giftne Ijanw itrö alle
fnfe Mrn m rrfolir nr glrtolig np-stantoi.su pä ton
ijtorste irag.»
Fortsättningen af inskriften upplyser om
borgmästarinnans namn och dödsår. Hon benämnes:
t ijfttgarto % aitritsiaatte, krnfnir \n \ WiA\\
aff f amts Än-
» (Kanngjutare).
C. J. Bergman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
