- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
121

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Krutgubben". En jagthistoria, berättad af Gubben Noach - Om namn och känningsnamn hos allmogen. G. Djurklou

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gode kaptenen såg dem icke och hörde ej heller deras
egendomliga läte – han hade för resten aldrig förr
varit på sådan jagt. Ehuru vårqvällen var ljum,
frös dock kaptenen erbarmligt. Han drog den ludna
vintermössan så djupt ned han kunde och kring halsen
knöt han en tjock ylleamie. Gikten och de sextio
åren begynte i förening att grymt bestraffa gubbens
kärleksgriller.

Den enda som såg huru morkullorna flögo fram
och tillbaka var gamle Krut. Hans husbonde
deremot tillslöt ögonen för allt hvad som omgaf
honom. Försigtigtvis hade han dock spänt hanarne på
sin dubbelbössa, ifall något utomordentligt skulle
inträffa.

Hvad tänkte väl den tappre kaptenen på i detta
ögonblick? Vi behöfva knappast säga, att han för en
god stund sedan glömt morkullorna för att försöka
uppmjuka sin giktbrutna lekamen genom att uteslutande
egna sina tankar åt den ungdomsvarma Elin, hans
»lifs blomma», såsom det än i dag står att läsa i
jagtjournalen. Han hörde således icke hurusom i hans
närhet det ena skottet efter det andra lossades,
och allraminst anade han, att det var hans hatade
rival, som i denna stund som en hel karl uppfyllde
sitt löfte till prestfrun. Det led mot midnatt,
men ännu stod kaptenen på samma plats, försjunken i
ljufva drömmar om en besvarad kärleks lycksalighet,
då en kraftig hand lades på hans axel.

»Nej, så ta mig tusan tror jag inte att också vår
gamle kapten är ute på morkullsjagt i natt!» yttrade
en frisk och ungdomlig stämma. »Vid kaptens ålder
torde dock sådant vara ganska riskabelt för helsan,
om jag får säga min mening.»

Således återigen en slem anspelning på gikten
och de grå håren! Hjelten från Ratan började
skumma af raseri, icke minst derför, att det var
»landtmätarslyngeln» som just nu stod framför honom.

»Gå dit pepparn växer, och det genast!» röt gubben i
fullt vredesmod, »eljest skjuter jag dig som en hund
och det på fläcken!»

»Åh, min bäste kapten, vi ha väl inte så fasligt
brådtom! Kapten kan väl åtminstone först ge sig tid
att påsätta knallhattar ...»

Gubben Crona kastade en hastig blick på bösslåset. Han
hade verkligen glömt att påsätta knallhattar! Och då
han nu, utan att betänka den chikan, han nyss nödgats
lida, började blåsa i bösspiporna, så fann han, till
råga på smäleken, att han äfven glömt att – ladda.

-

Dagen efter denna kaptenens första och antagligen
äfven sista morkullsjagt, firades i prestgården
med stor ståt den unge landtmätarens och Elins
trolofning. Kaptenen var opasslig, hette det, och han
lät sålunda beklaga, att han icke kunde »ha den äran».

Den omtänksamma prestfrun skickade upp till honom en
butelj godt vin och en läckert anrättad morkulla. Den
sednare, en obehaglig erinran om den hatade rivalen,
kastade han med djupt förakt ut genom fönstret, men
buteljen åter tömde han med stigande välbehag till
sista droppen. Hvarje glas höjde han mot ljuset innan
han förde det till läpparne, och genom den högröda
drufvans lockande färgglans tyckte han sig skåda
bilden af skön Elin i ett förklaradt ljus. Allt efter
som gubben drack, blef dock denna bild mera dimhöljd,
och vid sista glaset var den fullkomligt otydlig. En
viss tyngd började att lägga sig öfver ögonlocken,
tills slutligen den tappre kaptenen föll i en djup
slummer, drömmande kanske om »sitt lifs blomma.»

-

Om namn och känningsnamn hos allmogen.

Ättenamn och tillnamn voro i gamla tider
sällsporda. Man nöjde sig med dopnamnet med ett
tillägg, upplysande hvars barn man var eller
stället der man bodde. Det förra röjer under
medeltiden väpnaren och frälsemannen, det sednare
åter skattebonden och landbon. Medan Wasar, Bielkar,
Spärrar och andra adeliga ätter, åt hvilka senare
tider gifvit deras från sköldemärket hemtade namn,
skrefvo sig Krister Nilsson, Peder Turesson och Fader
Ulfsson, kallades bönderna merendels Knut i Wäsby,
Peder i Berga, Jon i Ströpshult o. s. v. Sattes
herretiteln framför namnet, så var herr Krister
Nilsson lika säkert en riddersman som herr Knut i
Wäsby en kyrkoprest. Adeliga ätter, der ett bestämdt
tillnamn går från fader till son flera led igenom,
saknas väl ej alldeles, men dessa äro i de flesta fall
ursprungligen af främmande börd, tyskar eller danskar,
och inom de få slägter, som synas vara af ren svensk
stam, såsom Bonde, Puke, Kärling m. fl. skrifver sig
nästan alltid den förste, som brukat tillnamnet,
»kallad (dictus) Bonde», »kallad Puka», »kallad
Kärling» o. s. v. och vi finna ej sällan att deras
söner nöjt sig med blotta fadersnamnet. Detta antyder
att tillnamnet ursprungligen varit rent personligt,
d. v. s. ett känningsnamn eller ökenamn (ej öknamn
i nutidens mening), som tillagts för att undvika
förvexling med en samtida med samma sköldemärke och
dopnamn. Det är också nära att sättas utom tvifvel,
att Bondar och yngre Pukar äro utgreningar från
Båtaätten, samt Kärlingarne från Sparrarne och
att de nya ättenamnen tillkommit på sätt här nu
uppgifvits. De tillnamn, som eljest förekomma under
medeltiden, gälla nästan uteslutande de individer,
som bära det. Vanligen utmärka de yrkesmän och
borgare, såsom Sven Bæltare, Joon Grythomakare,
Hennike Swerdhslipare, Steen Fvghlare m. fl., och
der detta ej är händelsen komma de ganska nära våra
öknamn. Men huru besynnerliga och föga smickrande för
sina innehafvare de än förefalla, synas de dock icke
hafva inneburit någonting vanärande, utan varit af samma slag
som de känningsnamn, vi så ofta möta i de isländska
sagorna och, likasom dessa, vanligen hemtats från
något utmärkande drag hos den som burit namnet. Vi
kunna sluta detta af den omständigheten, att i
permebrefven icke sällan träffas män, som helt
obesväradt ej blott kallas utan sjelfve nämna sig:
Johan Langanesa, Karl Jungfruman, Magnus Getaskalle,
Petter Rumpa, Petter Skæglös, Sven Surubeen, Ödbjörn
Ölskalle o. s. v. Intet af dessa har veterligen
öfvergått till slägtnamn, utan utslocknat med
personen, som burit det, men att detta oaktadt ett
och annat sådant kunnat fortlefva genom flera led,
är mycket möjligt; och sådana adeliga slägtnamn
som Gylta, Krumme, m. fl., till hvilka vapnet ej
gifvit anledning, hafva troligtvis på detta sätt
uppkommit. De bestämda ättenamnen inom frälseståndet
kunna dateras från riddarhusets stiftelse, då en,
i följd af beröring med främmande folk, mer och mer
allmänvorden sed blef lagfästad. Från den tiden är det
ock som ofrälset och särskildt bönderna allmänt börjat
att i detta som i så många andra fall upptaga den sed,
frälsemännen öfvergifvit, och till dopnamnet lägga
fadersnamnet, såsom en närmare bestämning. Men detta
har gått långsamt, och i vissa trakter hafva bönderna,
ehuru de skrifva sig med angifvet fadersnamn, ända
in i våra dagar fortfarit att i tal nämnas endast
vid förnamnet med tillägg af hemvistet.

I gamla dagar och på de flesta ställen ännu i dag
betecknar namnet Lars Persson en man, döpt till
Lars och son af en Per, men man kan numera icke
vara alldeles säker derpå. Jag har åtminstone känt
tvänne bröder, Anders och Petter, som, ehuru söner
af en Olof Olsson, kallat sig den förre Andersson,
den sednare Pettersson, sålunda görande sig till sina
egna fäder, ty att med namnförändringen kasta någon
skugga på föräldrarnes husliga lif har förvisso icke
varit deras afsigt. Namnen Andersson och Pettersson
angifva således icke med säkerhet att de, som bära
dem, äro söner till en Anders

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0125.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free