- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
122

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om namn och känningsnamn hos allmogen. G. Djurklou

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

122

eller en Petter, ja ej ens att någon af deras förfäder
hetat så. Det finnes till och med Anderssöner och
Petterssöner, som icke äro några söner alls, men väl
- åtminstone alltid i någons tycke - de huldaste
englar i qvinnohamn. Detta kan synas underligt,
men är icke dess mindre fullkomligt sannt; och den
maskulina ändelsen har nu hos det täcka könet vunnit
så starka sympatier, att icke ens den enklaste
tjensteflicka - jag sade ju icke piga - längre
vill vara en dotter, äfven om ett sådant skällsord
skulle stå i prestbetyget och kyrkoboken. Nej,
bort med alla döttrar! Söner, idel söner skall
det vara, och hvadan detta? Kan man häruti se en
yttring af det reformsträfvande, som, så långt
ej äfven för tanken oöfver-stigliga hinder möta,
vill göra qvinnan i allt likställig med mannen,
och som ur likaberättigandets synpunkt fordrar att
då karl städse skrifvits med k, qvinnan äfven måtte
återfå samma begynnelsebokstaf och befrias ifrån det
mjukare och vekare q, hvartill männen nu i århundraden
hänvisat henne? Man måste väl tro det - ty att en
tillfällighet, en nyck eller, hvad ännu värre vore,
ren fåvitskhet och fåfänga vållat dessa otaliga
Andersdöttrars och Pettersdöttrars försvinnande kan
väl ingen våga påstå. Nej, utan tvifvel döljer,
sig här en principfråga af långt större vigt, än
en och annan af dem, hvilkas förfäktande vållat en
fullständig sköfling af vältalighetens blomstergårdar
och kostat mången riksdagstalare de fagraste ord och
de svåraste kroppsliga anfäktelser för att framlocka
tacksamhetstårar ur de skönaste ögon på kamrarnes
läktare.

Men det är ej de egendomligheter, att ej säga
vidunderligheter, i detta fall, som i denna dag
förekomma, hvilka nu äro föremål för mina enkla
funderingar. Det är dem från närmast förflutna
årtionden, som här skola framställas, och för
att ej det rika ämnet må föra oss allt för vida,
måste de märkeliga iakttagelser, som vunnits från
öfriga landsorter, här lemnas alldeles å sido och
redogörelsen inskränkas till de erfarenheter,
som vunnits inom egen födelsebygd, hvilken jag
upplysningsvis får nämna kan sökas i östra Nerike.

Om en bonde der hette Petter eller Per och hade en
son Lars, så skulle denne, ifrån den stund han grundat
ett eget hem, kallas Lars Persson, ty Lars Pettersson
kunde ej såsom bondenamn ifrågakomma. Endast för
så vidt denne Lars blef handtverkare, slog sig på
studier eller förvärfvade sig en herregård, kunde
af Persson blifva Pettersson, och denna förändring,
hvarigenom han skildes från de rena böndernas klass,
var så genomgripande, att den alldeles uppslukade
förnamnet. Men var vår Lars endast gerningsman -
icke handtverkare i detta ords då laggilda betydelse
- så, antingen han i kyrkoboken stod skrifven som
Lars Pettersson eller Lars Persson, fick han i
dagligt tal nöja sig med att heta »Skomakare-Lasse»
eller »Skräddare-Lasse». Det var således endast den
jordbrukande dannemannen, som kunde heta Lars Persson
eller på nerkiska »Lars Pärse». Var han hemmansägareo
eller hemmansbrukare, tillades bostadens namn:
»Lars Pärse i Åby», »Lars Pärse i Rud» o. s. v.,
ty bonden bodde i byn eller gården, men torparen på
torpet och herregårdsarbetaren vid herregården. Det
låg en förfärande rangskilnad dold under dessa små
oskyldiga prepositioner.

Bondens, d. v. s. hemmansägarens eller
hemmansbrukarens Lars Pärses hustru kallades
»Lars Pärs-mora», en titel, hvarpå torparens eller
backstugusittarens hustru »Lars Pärsa» aldrig kunde
göra anspråk. Hvad deremot en Petterssons hustru
skulle kallas berodde af hvarjehanda omständigheter,
men mest af henne sjelf. Kom hon till kyrkan klädd i
»huckle», så, äfven om en veckad tyllremsa i stället
för bindmössan med sitt »stycke» skymtade fram
derunder, ville hon heta, icke Petterssons-mora,
utan »mor Pettersson» eller kanske till och med
»madam Pettersson», men bar hon hatt, så kunde det
ej gå utaf för mindre än »fru Pettersson», det var då
alldeles gifvet. För tjugo eller tretio år sedan hade
hon dock en viss skygghet för en sådan hufvudbonad,
och jag erinrar mig en sådan mor Pettersson, som,
då hennes man, efter att hafva »bränt sig upp» till
herretiteln, gaf henne en sidenhatt, satte den,
icke på sitt hufvud, utan på hampspöket i ärtåkern.

Så gör ingen mor Pettersson i våra dagar, men
vår gumma visste ej bättre, och ändå visste hon
nog hvad hon gjorde, ty när Pettersson några år
derefter »brände ned sig» igen ifrån både egendom och
herretiteln, fick hon ändock fortfarande heta »mor
Pettersson», fast hon bort kallas »Petterssonna»,
likasom »Åsa», »Tillqvista» och »Lunna» eller
hustrurna till hennes mans nya vederlikar,
soldaterna eller arbetskarlarna As, Tillqvist och
Lund. Mannens namn bragte i allmänhet hustruns
i glömska, ty hon hade sin egentliga betydelse
såsom hans feminina hälft, och endast i de hus,
der det var hon, som förde spiran eller »red för
rusthållet», som det kallades, kunde under vissa
förutsättningar undantag äga rum. Det fanns dock
en klass, der hustrun behöll sitt förnamn, och det
var gerningsmännens. En »Skomakare-Lasses» hustru
het alltid »Skomakare-Brita», så vida nämligen
det i socknen blott fanns en skomakarehustru med
detta förnamn; men voro de flera, så nämndes hon
»Skomakare-Lasses Brita», för att kunna skiljas från
t. ex. Skomakare-Petters. Äfven inom den egentliga
arbetsklassen kunde samma frihet göra sig gällande
hvad stathustrurna vidkom. Statkarlen Lars Perssons
äkta hälft nämndes oftast »Stat-Lasses Johanna»,
och detta i följd deraf att mannen »Stat-Lasse» genom
sitt tjensteförhållande förlorat sin sjelfständighet,
hvilket här medförde förlusten af farsnamnet, kanske
ock för att utmärka det hon på den sociala stegen
befann sig ett pinnhål längre ned, än torparens hustru
»Lars Pärsa».

Husfadern gaf sitt namn äfven åt hemmet, för så
vidt man ville utmärka detta såsom hans och ingen
annans. Antingen »Lars Pärses» hustru hette »Lars
Pärs-mora» eller »Lars Pärsa», kallades hemmet alltid
»Lars Pär ses» eller »Lars1 Pärs». Likaså sade
man »Petterssons, Tillqvistens, Skomakar Lasses»
o. s. v. - Barnen nämndes alltid med faderns namn
så länge de voro i hemmet. En Anders, son till en
Anders Andersson, kallades »Anners-Anners Ann ers»,
en Lars, son till Lars Larsson, »Lars-Lars Lars» och
döttrarne »Anners-Anners Anna Cajsa» och »Lars-Lars
Brita Stina». Först när sonen satte eget hushåll blef
han sjelf en Anders Andersson eller Lars Larsson,
hvilka benämningar antydde en man för sig. Äfven af
»Skomakare-Lasses Petter» vardt en »Per Larsson»,
såvida ej fortsättandet af faderns handtverk gjorde
honom till »Skomakare-Petter»; men af »Lundqvistens
Johan» blef »unga Lundqvisten», ty - såsom redan är
anmärkt - tillnamnet slukade förnamnet. Döttrarne
gingo städse under faderns namn till dess de gifte
sig och antogo sina mäns. En Anna Cajsa Andersdotter
kunde väl finnas i kyrkoboken, men ej i dagligt tal;
icke ens om föräldrarne aflidit och lemnat henne en
hemmansdel i arf. Hon kallades äfven då »Anners-Anners
Anna Cajsa» till dess hon gifte sig, och det gjorde
hon så snart som möjligt, om ej för sin egen så
för hemmanets skull, ty det var alltid förmånligare
både för henne sjelf och gården att hafva en man,
än en brukare. Tjenarne stodo den tiden närmare
husbondefolket, än nu, och ansågos såsom medlemmar
af familjen. Benämningarne »Anners-Anners Anners»
och »Lars-Lars Brita Stina» kunde således lika väl
beteckna de nämnda böndernas tjenare som deras barn,
men om härigenom någon förvexling var att befara,
sattes i stället helt enkelt »Anners-Anners dräng»
och »Lars-Lars piga». Deruti låg då ingenting sårande
för deras finkänslighet, ty man »tjente dräng» och
»tjente piga» på den tiden och hade ännu icke börjat
att »conditionera». Regeln var, att såväl tjenstfolket
som barnen skulle gå under husfaderns namn, ty det
var endast genom detta de hade någon betydelse för
grannarne och ägde välsignelsen af ett hem.

Af de sina, barn och tjenare och främst hustrun,
kallades husbonden »våran far» eller »vann far»;
detta var hans rätta titel och en hederstitel. Såsom
smeknamn brukade hustrun och barnen äfven säga »vann
farsin» eller endast »vann». I samtal omnämndes
han af hustrun såsom hennes husbonde eller hennes
»kär» (-karl) det sednare om han var torpare eller
arbetskarl; men »min man» sade ingen, ty sådant
stred emot bondesed, var »herräsäj» och således
opassande. Tjenarne talte om honom såsom »hussbonn»
eller blott »boen», men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free