Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om namn och känningsnamn hos allmogen. G. Djurklou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
det sednare var ej alldeles så, som sig
borde, och »vann far» var äfven då hans rätta
benämning. Husmodern kallades af såväl mannen som
barn och tjenare »våra mor» eller blott »våra», men
husbonden och tjenarne kunde, när de talte om henne,
äfven säga »matmora», en benämning, som ej brukades af
barnen, hvilka stodo henne allt för nära för att till
modersnamnet göra annat tillägg, än »våra». Hemmet
kallades af alla »varat» eller »vånses», det sednare
med tydlig hänsyftning på husfadern (»vann»), genom
hvilken det lilla samhället hade sin tillvaro, och
det hvilar ett poetiskt doft på samma gång som ett
uråldrigt allvar öfver dessa benämningar. Detta
hem, en liten verld för sig, hade äfven,
likasom de fornitalienska städerna sin särskilda
tideräkning. Mannen tog sina tidsbestämmelser ab urbe
condita, d. v. s. från det året han blef bonde eller
fick ett eget hem. Hustrun räknade från det året, då
hon och mannen »kommo ihop» och hon intog sitt rum vid
hans härd, men äfven undantagsvis, när sådant föll sig
lättare, från det ena eller det andra barnets födelse;
och tjenarne slutligen efter det år de inträdt i
tjensten, men äfven efter barnens födelse eller andra
märkeligare tilldragelser i husbondefolkets lif,
om de länge tillhört familjen. Barnen ensamt räknade
efter födelseåret, och att de tidigt skulle lära sig
att noga uppgifva sin ålder var en vigtig sak, ty de
voro husets almanackor. Föräldrarne visste sällan
huru gamla de sjelfva voro, utan gåfvo alltid till
svar på en sådan fråga, att deras »åratal» var det
eller det kalenderåret, och skulle undersökningen
drifvas till ett bestämdare resultat eller åldern
närmare kontrolleras, gick räkningen vanligen sålunda:
»Mitt åratal ä 1780, å ja va fyra å tjuge när mor och
ja kommo hop, å Anners (äldsta sonen) ä nu på femte
och tjugende åra.» Det var visserligen en lucka i
denna kedjeräkning, enär tiden emellan giftermålet
och första barnets födelse ej deruti uppgifves;
men denna lucka var af föga betydenhet, ty far
sjelf visste alltid huruvida han spanat kyrkotaket
eller icke. Närmare bestämningar såsom dag och
dato mötte stora svårigheter, ty dessa hemtades
merendels från de årliga högtiderna och verkställda
jordbruksarbeten. Det var derför ingenting ovanligt
att på frågan: »När föddes det eller det barnet?»
få af modern följande svar: »Dä va på fjärde åra
senna vann far och ja kummo hop å på sista släföre
va dä, för vann körde just hem skikubbar *) å dä
snöga den dagen. Men um dä va fore heller ätter
Yalbermessa (Valborgsmessan) dä ä ja nu inte go te
å minnas.» - Vi kunna ej denna gång tränga djupare
in i dessa små samhällens inre lif, men den kärlek
och vördnad för hemmet, som der röja sig, äga något
innerligt tilltalande. Att det är denna kärlek,
denna omedvetna känsla af familjens djupa betydelse
som moralisk personlighet, hvarur kärleken till
fosterlandet, sann frihet och laglydnad uppspirat,
det veta vi; ty sagor och häfder vittna derom
från urminnes tider. Men huru ett äktenskapligt
aktiebolag skall ordnas,, huru ordförande- och
verkställande-direk-törs-befattningarne böra emellan
man och hustru fördelas, för att ernå samma lyckliga
resultat, det veta vi deremot icke. Häfderna tiga,
och vi våga ej tro på skämtesagornas vittnesbörd.
Det kunde hända, och hände ganska ofta, att i samma
by flere bönder hade samma namn. För att nu kunna
skilja den ene Jöns Persson från den andre fick
man antingen en »»Jöns Pärsse Norr» eller »Öster»
och en annan »Söder» eller »Vester», efter bostadens
och sjelfva byns läge, eller ock kallades den ene
»gamle Jöns Pärsse» och den andre »unge Jöns Pärsse»,
hvilket dock icke innebar något bestämdt hinder för
den s. k. unge att i kyrkoboken vara äldre än den
gamle, ty det var deras ålder såsom byamän, som här
var bestämmande. Voro de tre, vardt den sistkomne
kallad yngst, och ökades deras antal till fyra fick
man en äldre och en äldst, en yngre och en yngst eller
ock en gammal, en ung, en yngre och en yngst. Detta
iakttogs noga i kyrkoboken,
men i det dagliga lifvet fann man på genvägar,
och en sådan låg i användandet af känningsnamn **),
hvilka företrädesvis gåfvos desse, till undvikande
af misstag om personen, men äfven kunde falla andra
till del, utan att detta var af något sådant behof
påkalladt. De voro dock icke gripna ur luften,
dessa nya namn, utan hade vanligen hvart för sig
sin historia, och anledningen till deras uppkomst
kunde mången gång vara lustig nog. Så t. ex. minnes
jag en bonde Lars, som kallades »Lasse lille vann»
eller vanligast »Lasse vann», och orsaken till detta
namn var, att han en gång skördat rofvor, men ej på
sin egen utan på grannens rofåker. Huru detta kunnat
gifva anledning till namnet, är ofattligt för den,
som ej känner den lilla barn visan:
Lasse lille vann,
Lasse lille vann
Skulle sta’ att stjäla rofvor;
Han tog opp di små,
Lät di stora stå.
Lasse kokte rofvor,
Lasse stekte rofvor,
Lasse hade rofvor qvar ändå.
Det låg således en skarp tillrättavisning i det nya
namnet, men - märk väl - en fin tillrättavisning;
ty endast Lasse sjelf och de af hans grannar, som
kände hans förseelse, voro medvetna derom. Emellertid
fingo långa år gälda hvad stunden brutit, och namnet
»Lasse vann» blef hela familjens. En annan Lasse,
som på något sätt måste skiljas från en sin namne,
hade blifvit efterträdare i äktenskap åt en Hallsten
Jönsson, i hvars hus och bo han äfven inflyttade då
han tillträdde enkan »Hallstena Lotta». Genom henne
fick han namnet »Hallstena Lars» och detta blef så
allmänt, att presten tog Hallsten för att vara hans
tillnamn och skref in det i kyrkoboken, och så kunde
han aldrig i lifvet blifva det qvitt. En tredje Lars
hade en hustru, som var något fin utaf sig, ty hon
hade tjent i staden, derföre nämnde hon aldrig sin
man under blotta namnet Lars eller på bondesed »vann
far». Nej, »min man Lars» sade hon alltid »brytande
på målet», och så fick han af grannarne heta »min man
Lars» och hon sjelf »min man Larses Johanna». Detta
i en enda samfällighet, dels i sjelfva byn, dels
på ägorna. På en annan bys backar - bönderna bodde
i byn, torparne eller husmännen ett stycke derifrån
på utmarken (»backar» eller »falla»)-funnos tre Lars
Larssönner, och det var nödvändigt att skilja dem
ifrån hvarandra. Den ene var skräddare, och hans
namn således gifvet: »Skräddare Lasse»; den andre,
hvars fader i lifstiden varit fodermarsk (»mask»)
vid Strömsholm, kallades »Maska Lasse» och den
tredje »Kursa Lasse». Man skulle kunna tro, att denne
sistnämnde varit en »kursare», d. v. s. en som vånglat
och månglat med hvarjehanda varor, men detta var ej
händelsen. Han hade varit bonde, men gjort konkurs,
och denna i socknen oerhörda tilldragelse förskaffade
honom namnet »Konkurs Lasse» eller »Kursa Lasse».
Det fanns ock känningsnamn af så öfverväldigande
kraft, att de, likasom tillnamnen, alldeles uppslukade
både dop- och farsnamn, så att dessa helt och hållet
föllo ur bruk. Likasom under medeltiden kunde dessa
angifva mannens sysselsättning. Så t. ex. kallades
en bonde, som flitigt anlitades som sakförare, ehuru
han ej kunde skrifva, alltid »lagmannen»; en annan,
som brukade hålla religiösa föredrag i stugorna,
hvilket då var en högst ovanlig sysselsättning för
en lekman, »kapplan» (Kaplanen); en tredje, som hade
en talande tunga och så »förfaschelitt belefvade öl
i sej», »språkmästarn» o. s. v. Andra benämningar
togos från kroppsliga eller moraliska lyten. En
bonde, som var harmynt och hade svårt att tugga,
kallades »brödmalen»; en annan, som stannat i växten,
»stutabuken»; en tredje, som gerna slog ned, der
han kunde finna på något rof, »höken»; en fjerde,
som genom tillgrepp af ett eller annat kålhufvud
visat sig olämplig som trädgårds-
*) Det sista slädföret på våren kallades vanligen
skikubbaföre, emedan bönderna då;Jkörde fram de
stockar (skikubbar), som skulle klyfvas till gärdsle.
**) Jag har begagnat detta ord dels emedan
dessa benämningar äro beslägtade med de gamla
känningsnamnen, dels derför att de i regeln endast
brukades af känningar d. v. s. vänner och grannar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
