- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
124

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om namn och känningsnamn hos allmogen. G. Djurklou

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

124

mästare, »bockenw; o. s. v. Likasom de rätta
namnen öfvergingo dessa på familjen och hemmet,
och man kunde få höra talas om »Kapplans Kajsa»,
»Lagmans Brita», »Hökens», »Bockens» o. s. v.,
ehuru idéassociationen härvid stundom vållade
sådana ändringar, att härledningen blef oklar;
men hustruns och familjens namn hade ändock sin
dolda rot i mannens. Den ofvannämnde språkmästaren
t. ex. hade en hustru, som lifligt beundrade sin mans
vältalighet och ofta i samqväm brukade säga: »Tyst
nu, go’ vänner! tyst, tyst! ska ni få höra på vann
far», och man hade tyckt sig märka, att detta verkade
synnerligt uppmuntrande på språkmästaren. Om nu hennes
elektriserande kraft eller den ganska försvarliga
puckel, hon bar på ryggen, gaf anledning att gifva
henne ett särskildt namn, må vara osagdt, nog af,
hon kallades »språklådan». Geten är, som vi veta,
bockens hona och killingarne hans barn; och det var
derföre ej så underligt, att den här omnämnde Bockens
hustru fick heta »Geta», i stället för. »Bocka Kari»
och barnen »kil-lingar», hellst de alla hade smakat
den olycksbringande kålen; men mera besynnerligt
var det dock att Bockens barn aldrig, fast de blefvo
både stora, gifta och gamla, växte ur sina barnanamn,
utan icke blott lefde och dogo såsom killingar, utan
äfven fortplantade det namnet till sina efterkommande,
så drygt var det kålhufvudet. De korta, från rotarne
vanligtvis hemtade soldatnamnen, gåfvo i synnerhet
anledning till dylika förändringar af knekthustrurnas
namn. Det fanns en gammal afskedad korporal, en
riktig hedersman med långt grått skägg, bister
uppsyn och tapperhetsmedalj från »tyska ofreden» i
knapphålet. Han hette Ek, men hans hustru »Eka» fick
ej behålla sitt namn, ty hon kunde ej styras hvarken
med åra eller »torfvel» *) sades det. Hon kallades i
stället »Ekeluta» och det påstods, att mannens bistra
uppsyn kom sig deraf, att ingen bättre än han visste
huru bitter den ekeluten smakade. En annan soldat -
han var ännu i tjenst -: hade då han skrefs för roten
fått namnet Blixt, men detta var något oegentligt,
ty han saknade alldeles blixtens förnämsta egenskap -
snabbhet. Han var en »döddansare», som ingen kunde
få i gång, utom hustrun; men när hon började mullra,
så blef det fart i blixten, och derföre föll det sig
så naturligt att kalla henne »Åska» - det blef dock i
uttalet »Åscha», emedan hon, till börden vermländska,
sjelf sade så. - Emellertid var hon ej belåten med
detta namn och upphörde ej att mullra, förr än hon
slungat sin Blixt till kompanichefen för att begära
nytt namn. Kaptenen skrattade, då han fick höra
anledningen till hans begäran, strök Blixt ur rullan
och skref dit »Dunder» i stället. Soldaten tackade för
det nya namnet, gjorde helt om och marscherade hem,
belåten med sin expedition. För egen del vann han dock
ingenting på förändringen. Grannarne och rotebönderna,
som tyckte att Blixt var ett nog så rart namn som
Dunder, nämnde honom fortfarande med det gamla,
och det var endast hustrun, som vann hvad honosökt,
förbättring på karaktären. Hon kallades nu icke mera
Åscha utan »Dunder-Åscha» och gjorde äfven heder åt
namnet; ty från den stunden slog hon slag i slag,
till o dess hon slutligen slog ned och dog. Blixten,
nu skild från Åskan, blef »Kornblixten», men barnen
bära fortfarande moderns namn och heta »Goviggarne»
ännu i dag.

Under medeltiden träffas stundom en och annan
högättad man, som skrifvits icke efter faderns,
utan efter moderns namn. Vi minnas ju konungen
Sven Estridsson, riddarne Gisle Elinseson, Magnus
Marinseson m. fl. Sådant antyder att vederbörande
ansett mödernet förnämligare, än fädernet, och har
mången gång vållat ätteforskarne stort bryderi. Äfven
bland allmogen möta liknande företeelser - visserligen
icke i kyrkoböckerna och mantalslängderna, men i det
dagliga lifvet, der någon gång qvinnans namn blifvit
bestämmande icke blott för mannens, utan äfven för
afkommans. En dylik af-vikelse från gällande regel är
aldrig betydelselös. Från min första barndom minnes
jag en dräng, hvars namn var Petter. Såsom oxdräng
hade han obestridlig rätt att kallas »Oxpetter»,

och ingen förmenade honom heller det namnet så länge
han var ungkarl. Så gifte han sig, och såsom rätt
och tillbörligt var, fick hustrun heta »Oxpetters
Kersti». Men detta räckte ej länge. Ett-tu-tre skedde
en omkastning, och man började kalla honom »Kersti
Petter», icke derför att hustrun inom litteraturen
eller konsten vunnit ett frejdadt namn, som ej kunde
offras för det mera triviala Oxpetter, utan helt
enkelt af det skäl, att hon var den starkaste och
han den, som fick stryket. Af detta såta par föddes
en dotter, som i dopet fick namnet Anna Stina och
således blef »Kersti-Petters Anna Stina». Hon växte
upp och trädde i sin ordning i gifte med soldaten,
ärlige och manhaftige Olof Sörman - så nämndes han
åtminstone vid lysningen. Huru det i sjelfva verket
stod till med hans manhaftighet vill jag lemna osagdt,
men så långt sträckte den sig likväl icke, att den
mäktade försvara hans namn; ty hustrun, som i allt
bråddes på modern, blef hvarken’ »Sörmans Anna Stina»
eller »Sörmanska», utan fick behålla sitt namn. Olof
Sörmans deremot fanns blott på papperet, d. v. s. i
kyrkoboken och kompanirullan, ty ur verkligheten hade
det snart försvunnit. Der hette han aldrig annat än
»Kersti-Petters Anna Stinas kär», och i det namnet
ligger, som vi se, en hel liten slägthistoria. En
annan qvinna, för sin barskhet känd under namnet
»Pepperota», fick sig också en Petter. Han blef
»Pepperota-Petter», och den pepparroten räckte äfven
till åt barnen. Samma orsak plägar framkalla samma
verkan; men de former, hvarunder denna röjer sig,
kunna vexla. Det fanns också en man, som kallades
»Morsken», och det hände understundom att han morskade
upp sig emot grannar och nästegårdsbor, ehuru han
då städse fick huden full af stryk. Men morskheten
var ej anledningen till namnet. Nej, han var helt
enkelt äkta man till en barnmorska eller »morska»,
och när nu detta vigtiga femininum fick ett tarfligt
maskulint bihang, så måste detta af rent linguistiska
skäl blifva »morsk» eller, i bestämd form, »morsken».

Otaliga sådana exempel kunna anföras; men de skulle
endast trötta, utan att derföre föra oss en hårsmån
närmare svaret på den frågan: Hvar ligger gränsen
emellan dessa känningsnamn och vanliga Öknamn ? - en
fråga, som det ej är möjligt att nöjaktigt besvara, då
någon bestämd råskilnad här sannolikt aldrig funnits,
ej ens i äldre tider. Vi möta redan i de isländska
sagorna bland en mängd dylika namn, som ostridigt
varit hedersnamn, åtskilliga andra, hvilka ej äro en
bit bättre, än dem vi

här anfört, såsom Jon ketlingr, föror istrumagi,
^orolfr lusaskeggr och andra ännu mindre smickrande
än dessa. Huruvida dessa benämningar varit öknamn,
eller icke, har utan tvifvel berott dels på deras
individuela uppfattning, som burit dem, dels på
anledningen till deras uppkomst och sättet, hvarpå
de brukats af andra. I min barndom, då något mer
eller mindre smädeligt låg på botten af dem alla,
voro de i en utsocknes mun städse skällsord, ty den
.»oknugge» eller »opartiske» hade ingen rätt att bruka
dem; men bland vänner och känningar, för hvilkas
beqvämlighet och gamman de skapats, ansågos de ej
skymfliga. Genom gåfvor och gengåfvor varar vänskap
längst; ty »gifva och ta emot göra sämjan god», och
humorn i det svenska folklynnet var allt för rikt, att
medgifva någon sparsamhet i slika fall. När derföre
den ene Petter kallade den andre »Kersti Petter»,
kunde han ej med fog misstycka, om denne i utbyte
kallade honom »Pepperota Petter». Det var ju betaldt
som qvitteradt. Dessutom hade de allra fleste så
vant sig att höra sitt vedernamn, att ganska många,
på frågan, om de voro deras rätta, sannolikt svarat
det samma, som en skånsk bondespelman, kallad Korken:
»Ja heter Sven Nilssen i körkeboken å Korken dä ä
liasom en titel dä».

I allmänhet taget voro således dessa benämningar icke
värre skällsord, än många af de mindre välljudande
känningsnamn, som äro oss bekanta från sagorna och
permebrefven, och de hafva äfven sin rot i samma
urgamla sed, ehuru denna, såsom så många andra, mer
och mer urartat. Detta är också skälet hvarföre de
förtjena uppmärksamhet, och det är icke

*) Lang staf med en klump på ena ändan som brukas vid
notdragning och "nätjande" för att skrämma fisken in i
garnet, men äfven nyttjas vid rodd pä grundt vatten,
då man med torfveln "stakar" sig fram. Ordets former
vexla i munarterna efter den olika färg o uttaladt
som au der erhåller och blifver än tårvel, tärvel
eller tarvel.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0128.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free