- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
125

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om namn och känningsnamn hos allmogen. G. Djurklou - Vid brasan. Skymningsfantasier, af Sylvia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

125

för att blott väcka ett flygtigt löje, utan på
fullt allvar, jag här omnämnt dem. Skall det en
gång lyckas att reda gamla dagars seder och bruk,
få vi ej rygga tillbaka för de oseder och missbruk,
hvartill de slagit öfver; ty äfven ur dem kunna
ljusglimtar framskymta, mäktiga att belysa det
gamla. Och ingenting af hvad det svenska folk, som
nu med snälltågs hastighet drager all verldens väg,
för att gifva

rum åt oss, lemnat och lemnar efter sig, bör
ringaktas. I det lilla som i det stora, i det fula som
i det sköna kunna vigtiga sanningar ligga fördolda,
och ehuru dessa icke genast falla i ögonen på den
ytlige betraktaren, kan likväl den uppmärksamme
forskaren i dem finna vigtiga bindelänkar, hvarmed det
gamla och det nya sammanknytas i hans bevisningskedja.
O. Djurklou.

Skymningsfantasier, af Syl

Jet var skymning; regn och snö föllo om hvartannat,
och vinden dref sitt spel kring husknutarne.

I ett väl ombonadt rum satt en medelålders man framför
en brasa. Längs det mattbelagda golfvet kastade
eldslågan ett bjert sken, som jagade qvällskuggorna
bort till de undangömdaste hörnen, der de obestämdt
sväfvande höjde sig eller sjönko samman.

En knackning på dörren afbröt tystnaden i detta rum;
låset vreds sakta om, och öfver dörrtröskeln steg en
smärt qvinlig gestalt.

»Har jag den äran att tala med litteratören Theodor
Warner?» frågade hon.

Han sköt en stol fram till brasan, hvars eldröda
skimmer föll öfver den bleka qvinnans härjade,
skrynkliga ansigte. Det låg något i hennes blick,
hennes röst och hennes åtbörder, som förde hans tankar
till länge sedan förflutna tider.

Qvinnan talade. Sprakandet i kakelugnen eller
det sakta prasslet från något fallande kol störde
henne icke, och mannen lyssnade. Hennes röst var
honom som ett sorts ackompanjemang till den serie
lefvande bilder från det förgångna, som, lösryckta
och spridda, syntes honom likasom skymta fram öfver
brasans flammande glöd.–––––-.

Han tyckte sig skåda ett stort torg. Säljandet
och köpslåendet var der i full gång; en böljande
menniskomassa vaggade fram och tillbaka. Hvart han
än vände sina blickar, såg han idel spekulerande
ansigten, till och med hundarne, som här och der
trängde sig fram, hviftade med ett spekulativt uttryck
på svansen.

Nu hördes ett gällt skri från ett gathörn. En droska
körde med ursinnig fart honom förbi, och det ljöd
omkring honom ropen: »Tag fast kusken! En usling
att köra!»

I gathörnet hade blifvit en folksamling; han trängde
sig genom den. Utsträckt på gatan, nästan afsvimmad,
låg en halfvuxen flicka; en bit ifrån henne syntes en
upp- och nedvänd korg, ur hvilken nyss tvålstycken,
nålar, band, kammar och trådnystan gjort den vildaste
kullerbytta.

»Hon kom gående med korgen på armen, då han körde
omkull henne!» sade en gammal qvinna.

»Gud tröste mig för den jäntan; nu får hon af
mor sin!»

»Åh, skräm henne inte!»

»Jag känner väl Malmskan och vet hvad hon går för. Är
någonting borta ur korgen, får flickan sina fem
och tjugo.»

»Huru skall stackaren nu komma hem?»

»Benet är utaf!»

»Nej, det har bara fått en lång skråma!

»Det är utaf på två ställen; se huru det slinker.»

»Fins ingen polis? Och kusken är borta! En sådan
ordning!»

»Det är inte så farligt; hon kan ju stödja på
fötterna!»

Så i ett virrvarr talade man omkring honom. Flickan
hade emellertid långsamt och matt rest sig upp,
under det hon plockade samman sina tillhörigheter,
hvilka hon omsorgsfullt lade ned i korgen igen.

»Det gör så ondt när jag stödjer mig på foten; huru
skall jag var komma hän?» klagade flickan.

»Hvar är den uslingen, som körde öfver henne? Det
hade inte varit för mycket, om han forslat henne hem.»

»Ja, hvem annars har väl råd att bestå åkning?» sade
en fetlagd gumma med en flottskinande penningväska
vid sidan.

»Nej men, hvar och en behöfver sitt!»

Under dylika anmärkningar skingrade sig folksamlingen
lika hastigt som den uppstått; men sjelf stod han
ännu qvar. En silfverriksdaler låg ensam i hans
västficka. Han vinkade en droska, lemnade sitt enda
mynt och hjelpte flickan att sitta upp, och vagn och
menniskohvimmel försvunno.

För hans blickar var det som om nu bredde ut sig
trädbevuxna kullar, hvilka långt borta i fjerran
tycktes stöta samman med himlen.

Det var sol och sommardag. På ängsmattorna doftade
kl öfver blommor, sädesfälten vaggade i svag
guldskiftning, och den blåa himlen var strödd med
lätta svandunslika moln.

Han såg en ung flicka gå före sig landsvägen
framåt. Det låg en graciös hurtighet i hennes gång,
och hon svängde på armen en liten brunmålad korg. Tätt
bredvid henne gick en ung man i arbetsdrägt; han
talade lifligt och gestikulerade emellanåt med
händerna.

Solen sken hett och flickan drog den tunna hufvudduken
ned i pannan; då och då skrattade hon till; det låg
en så lockande klang häri, att äfven han, som följde
efter det unga paret, mot sin vilja måste le. En
stund tycktes hon dock allvarligt lyssna till sin
följeslagares ord; men då han ville fatta henne om
lifvet, flydde hon skrattande bort och stannade just i
närheten af den kulle, der han, den stumme åskådaren,
nyss tagit plats.

En vackrare fot hade väl aldrig trippat öfver
dessa tufvor. Hon syntes honom en skälmsk, näbbig,
förtjusande liten varelse, med brunt hår, skiftande
i rödt, och blåa tindrande ögon. Hon hade stannat,
i det hon frågat om han ville köpa en borste med en
spegel i. Kunde han väl säga nej? Men denna flicka -
ja, det var hon, som han sett ligga blek och sårad,
utsträckt på gatan. Huru hon vuxit på ett år - jo jo,
hon räknade snart sexton! Han erfor ett obehag af
att se den långe räkeln gå framme på landsvägen och
vänta på henne.

»Hvem är den der?» frågade han.

»Det är en skomakaregesäll, som bor i samma gård,
som jag och min mor!»

»I dag gör han sig fri måndag.»

»Han är så dum», sade hon, »han har följt efter mig
hela vägen och nyss, för en stund sedan, hann han
mig fatt.»

»Är han kanske en fästman?»»

»Så herrn frågar!» Flickans ansigte var
purpurfärgadt. »Han har bara stått i sitt fönster
och tittat på mig, och jag har skrattat åt honom.»

»En sådan der muntration kan vara farlig för unga
flickor - den kallas uppmuntran.»

»Jag bryr mig inte om hvad den kallas - jag tycker
bara det är bättre att skratta, än att gråta; för
tårar har jag allsingen böjelse!»

»Brukar du ofta skratta mot folk, som ser på dig?»

»Herrn kan ju en gång fresta på, så får herrn se!»

Det låg en skalkaktig blinkning i hennes ögon. Med
en behagsjuk rörelse lät hon korgen svänga fram och
tillbaka, i det hon nigande vände sig ifrån honom och
skyndsamt ilade bort, i motsatt riktning mot den väg,
der den kärlekssjuke skomakaregesällen syntes vänta. -
- -

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0129.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free