- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
126

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid brasan. Skymningsfantasier, af Sylvia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

126

Sommarlandskapet sjönk som i en otydlig dimma,
ur hvilken solen allt mattare och mattare tittade
fram. Dimman antog plötsligen en mörk och eländig
kammares begränsning och form, och solen förbyttes
till skenet från ett sömnigt talgljus.

Liggande på en säng, syntes en gammal qvinna, och
drömmaren framför brasan satt bredvid henne, hållande
hennes hand.

"Hvad skulle det blifvit af oss, om ni icke varit,
herr Theodor!»» sade qvinnan. »»För en lungsigtig,
som jag, ha sjukhusen ingen plats.» En hosta afbröt
hennes tal; han stödde hennes hufvud, som slutligen
maktlöst sjönk tillbaka mot halmkudden.

>»Det känns i mitt bröst, som om der stode en gryta
och kokte ... jag tycker ibland att lungorna liksom
äro på väg att rinna bort.»

Nu öppnades dörren; det mörka rummet blef för honom
liksom ljusare och trefligare; flickan med korgen på
armen stod framför honom.

»I qväll har jag aderton skilling i ren behållning»»,
sade hon gladt.

»»Jag skulle önska, att Malin kunde taga sig något
annat till, än att gå så der omkring och sälja på
gatorna. Ack, ack, fattig mans barn, huru många
frestelser få de icke kastas uti! Hon var knappt sex
qvarter hög, när jag måste låta henne försöka förtjena
sitt bröd sjelf.»

»Det har gått knalt nog», sade flickan.

»När jag är borta, skulle jag önska att hon toge sig
någon tjenst ... då man ligger så här, kommer man
att tänka på ett och annat.»

»Jag skulle helst vilja stå i en nipperbod.»

»Du har alltid haft höga tankar, min flicka; men det
är inte vardt att vilja flyga högre, än vingarne bära
... du kan ju hvarken skrifva eller räkna.»

»Det kan jag lära lika fort som någonting annat. Jag
kan ju hvarken stryka eller tvätta, och en ärlig
gryta mat kan jag heller inte koka. Jag kan derföre
kanske passa lika bra till det ena, som det andra.»
v

j»Jag skall lära dig skrifva och räkna.»

»Vill herr Theodor!» Groparne i hennes kinder blefvo
djupare och hennes ögon strålade klarare.

»Redan i qväll, om du har lust.»

»Jag har börjat smått på egen hand», sade hon, och
med en blyg rörelse räckte hon nu fram några ark
papper, som voro fullklottrade med stora, kantiga
och oformliga bokstäfver. »Se här är ett rent blad
. . . jaså, herrn linierar först!»

Och flickan satt lutad öfver pappersarket; pennan
raspade och bläckplumpar föllo. Hon gaf sig knappt tid
att se upp till honom. En gång gjorde hon det dock.

»Jag skulle önska, herr Theodor», sade hon, »jag
skulle önska att ni vore mycket rik!»

»Deri instämmer jag.»

»Nå, ni kan kanske bli det.»

»Jag har ytterst klena utsigter.»

»När man har penningar, kan man få allt hvad man
vill.» Hon suckade lätt. »Men hvarmed försörjer ni
er då?»

»Med den här!» Han pekade på pennan.

»Jaså, ni lär folk att skrifva.»

»Nej, jag söker att lära mig sjelf.»

»Nå ja, sådant måtte inte vara stort inbringande.»
Hon skrattade, men blef i hast allvarlig. »Huru kan
ni då ha råd att ge mor både ägg, kött och vin? Jag
fruktar ni tar er för när!»

Hennes ögon hade en fuktig glans; han tyckte sig
ännu känna vidrörandet af hennes hand, så lätt det
än varit. Huru guldglänsande syntes icke hennes hår,
huru mildt hennes leende! Det gick som en strålglans
ut från hela hennes varelse; det var som om luften
summe af vällukter. Oräkneliga bortglömda tankar döko
upp i hans själ; oräkneliga bortglömda förhoppningar,
sorger och fröjder väcktes till lif igen!––––––

Den lilla kammaren blef större; de kala väggarne
fingo ljusa tapeter; de tarfliga trästolarne blefvo
prydliga möbler;

den sjuka qvinnan fanns icke mera; blott flickan
var qvar. Huru nätt och luftig syntes icke hennes
drägt, der hon nu gick fram emot honom och bjöd
ett välkommen!

»»Nu är jag riktigt nöjd», sade hon; »herr Theodor
har varit en trollkarl, som kunnat skaffa mig en så
bra plats!»

De sutto bredvid hvarandra på den lilla soffan
. . . huru nära voro de icke hvarandra! Han drog
hennes hufvud intill sig; det hvilade mot hans
bröst, till hälften naturligt, till hälften kokett,
behagfullt öfverlåtande och ändå motsträfvigt.

»Malin, håller du af mig?»

»En sådan kuriös fråga!» - Det visste han ju. Men
om han blott ville kalla henne för Amelie, i stället
för det fula, otrefliga Malin.

Skälmsk, skalkaktig, vek hon allt längre och längre
bort ifrån honom.

En gäll fruntimmersröst ropade nu: »Amelie!»

»Det är min matmor, som kallar . . . farväl, farväl!»
Och flickan öppnar en dörr för honom; den faller igen,
och han står på gatan. - - -

Husraderna breda sig ut framför honom; den klara
himlen mulnar till; det mörknar; regnet faller
i strömmar.

På gatorna har man börjat] tända gaslyktorna,
och då och då på trottoarerna stöta paraplyer emot
hvarandra, under det man hör en vresig uppmaning af:
»gå till venster!»»

Se den fina qvinnogestalten der borta - hvilka mjuka
rörelser, hvilken smidighet i hennes gång! Han skyndar
på sina steg; han är henne nära - ja, det är Tion»
flickan, den han håller så kär! Men hvem är då mannen,
som följer henne? Med hvilken omsorg bär han icke
paraplyet öfver henne; nu lyfter han artigt på hatten,
i det han aflägsnar sig; flickan är då vid sitt hem.

»Malin, vänta, stanna ett ögonblick!»

»Är det du, Theodor!»

»>Hem var det som bar paraplyet öfver dig?»

Inte kunde hon känna alla menniskor; detta var väl
mycket begärdt.

»Men man låter inte gerna följa sig af främmande
personer!»

Skulle då hennes nya, fina hatt bli alldeles
förstörd? Nej, hon betackade sig; dertill hade hon
allt för knappa inkomster. Hellre än att blifva våt,
kröp hon under hvilket främmande paraply som helst.

»Men sådant passar sig inte; detta skall du också
taga i betraktande ... du är ju snart aderton år.»

»Du tar dig ofta en så besynnerlig ton emot mig,
Theodor!» Några klara tårar blixtrade i hennes
ögonfransar.

»Var inte ledsen, Malin lilla; jag vet nog du blir
förståndig med tiden!»» De vände sig bort ifrån
hvarandra. - Han tyckte sig ännu se hennes tårar,
klara och gnistrande som diamanter. ––––-

Det är genom dess skimmer han allt fortfarande ser
henne, der hon nu sitter nedlutad öfver ett bord,
hållande en penna i handen. Hon skrifver. Osedd och
ohörd har han kommit in, och han läser öfver hennes
axel sitt eget namn.

Det är till honom bon skrifver; detta är det första
bref från eleven till läraren, från älskarinnan till
älskaren. Hvad vill hon då nu säga honom?

Han tog det fina papperet ur hennes händer och hon
gaf till ett litet förskräckt rop och ville rycka
det till sig igen.

»Nej, nej, läs det inte här, inte nu!» bad hon och
drog sig skygg och orolig bort ifrån honom: »hvem
kunde också tänka sig att du skulle komma?»»

»Nå, framför då muntligen ditt ärende!» Hon sökte
att tala gladt, fastän han endast kunde skåda henne
som genom en tåreslöja.

»Låt oss sätta oss här på soffan, Theodor, och låt
oss tala riktigt allvarligt med hvarandra! Jag har
så mycket att säga dig, som jag den senaste tiden
tänkt på.»

Hon lutade hufvudet mot handen. Det är genom tårarnes
gnistrande facetter han betraktar henne. Huru bjert
skiftar icke hennes hår, från det mörkaste brunt till
det rödaste gull;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free