Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid brasan. Skymningsfantasier, af Sylvia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
huru hennes bländhvita hy är full af rosenskyar,
och hvilka underbara skuggor från de sänkta ögonhåren!
»Du har varit så god emot mig, och du skall säkert
finna mig vara mycket otacksam!» Hon drog en djup
suck, som om detta medvetande tyngde henne till
jorden. »Du har många gånger sagt mig att du håller
mig kär, och jag tror det också», fortfor hon. »Du
vill en gång gifta dig med mig, har du sagt - men
när blir denna gång? Aldrig! Våra framtidsutsigter
äro mörka ...»
»Du menar kanske att vi borde skiljas åt?»
Hennes sinne syntes lättare genom denna fråga. »Detta
är det klokaste vi kunna göra», sade hon; »huru mycket
ett sådant steg än må smärta oss, en gång måste
det ändå uttagas, och då så godt först som sist.»
Hon gjorde en liten paus; derefter återtog hon:
»du har alltid varit litet hemlighetsfull, rörande
sättet hvarpå du fått dina inkomster. Med pennan får
du dem, har du sagt; ack, min vän, jag fruktar den ger
dåliga förtjenster! Man behöfver ju icke allenast det
brödstycke, man sticker i munnen; det finnes ju också
tusentals andra nödvändighetsartiklar man icke kan,
eller åtminstone har svårt att försaka.»
Hans blickar föllo på den luggslitna rock han bar,
på de nötta stöflarne - ack, hon hade ju rätt i allt
hvad hon sade!
Äter talade hon och han såg på henne - såg på henne
allt fortfarande genom tårarnes klara diamanter.
»Ja, det fordras mycket, för att kunna lefva här i
verlden - något mera reelt, än en del ungdomliga,
dåraktiga förhoppningar.»
Han hörde icke mera hvad hon sade, fastän han satt
tyst och likasom lyssnande. Allt hvad han visste
var blott att hon försvann, lätt och ohörbart som
den skiftande, gycklande bubblan. Han var ensam;
han skulle trott sig alltid hafva varit det, om han
icke hållit hennes bref i sin hand. Huru betraktade
han icke denna vackra skrift, dessa fina, eleganta
svängar, dessa bokstäfver, som han sjelf lärt henne
skrifva! Till hvilka ord formade de sig icke! - Ord,
som på ett temligen kallt och resonnerande sätt
talade till honom om en annan kärlek, en rik och
mäktig friare och kommande glädjedagar. - - -
Det blef kallt, mörkt och dystert omkring honom. Då
vandrade han en dag långt bort. Uttröttad satte
han sig att hvila under några träd; de susade sakta
och fåglarna i deras grenar sjöngo högt, men om det
fanns harmoni mellan denna susning och denna sång,
tänkte han icke vidare på. - Icke långt ifrån njöt
en arbetskarl sin siesta. Rullandet af vagnshjul,
åtföljdt af ett starkt sqvalpande ljud, störde den
sofvande; yrvaken satte han sig upp.
»Jaså, man är nu ute och vattnar vägarne igen»,
mumlade han, »måtte fan ta dem för sådana påhitt,
som inte unna en stackare sömnen!» Derpå mumlade han
ytterligare något om en »hennes nåd» och de tusen
»exter», hon hade för sig.
»Hörpå, min vän, hvem tillhör den vackra egendomen
der borta?»
Den sömniga karlen blängde upp med sina blodsprängda
ögon. »Den tillhör herr von Denlow», sade han,
»och det är just hans fru, som har funnit på att
man skall vattna vägarna; hon är för fin, kan tänka,
att andas in dam. Man vattnar i hennes park, då hon
skall »proinedera ut», som det heter; man vattnar
landsvägarne, då hon skall åka ut. Fy tusan, ett
sådant åbäke, hon är!» Karlen gaf till en väldig
gäspning och sträckte upp armarne i luften i det
han ruskade på sig. »Och ändå har hon gått med korg
på armen», fortfor han, »och sålt snören och tråd;
hon har inte varit en bit finare, än en sjelf. Nå,
slägten hennes kan inte glömma det heller, utan ser
henne också öfver axeln. Men är den hög-modiger, så
är hennes nåd ändå ett strå hvassare; hon går utanpå
dem alla!»
Den talande gaf till ett rått skratt och tycktes finna
en förnöjelse i att nu riktigt vakna upp, för att
kunna gifva lif och eftertryck åt sin berättelse om
herrgårdsfolket: »’I dag skall jag gå dit och dit,’
säger hon och ’der och der skall det vattnas’, och
hon sticker inte nästippen utom dörren,
utan att en betjent skall följa henne på tre stegs
afstånd. Kalaser och sattyg finner hon jemt och
ständigt på - hon lefver som hvar dag vore den sista
. . . hon skall rongenera sin man; men när han vill
det, så inte mig emot! Nej, det är inte vardt att
herrn oupphörligen söker ta hennes parti, för se, jag
säger inte något, som jag ej vet, och jag känner henne
till punkt och pricka ... En af mina kusiner har varit
kammarjungfru hos henne, men måste lemna platsen, för
se hon var heller inte nöjd med att passas opp af en
menniska med kristet tungomål, utan har skaffat sig
en nippertippa, som talar rotvälska hela dagen om.»
Karlen ruskade och sträckte åter på sig samt fortfor
midt under en gäspning: »Det kostar inte så litet,
det der vattnandet; jag och de mina skulle lefva som
prinsar, om vi hade de fyrkarne, som ges ut derför.»
Ett jemt och sakta rullande hördes nu på afstånd,
och en vagn, förspänd med ett par dansande och
kråmande hästar, kom i detta ögonblick allt närmare
och närmare. De pläter-beslagna seltygen glänste i
solen, en slöja fladdrade för vinden; ett mildt och
ljuft ansigte syntes vändt mot en äldre man. Hvilken
guldskiftande färg i detta mörka hår, hvilken
blän-dan"*? hy, hvilka klara, tindrande ögon! Kalla
och likgiltiga föllo de på den långväga vandraren,
som hvilade under träden. Ack, det var hon, flickan,
han en gång älskat så högt!
Hon hade skymtat förbi lik en andesyn, lik en
dröm. Det var hon, och ändock icke hon - hans hjerta
kände henne ej mera, bindeln hade fallit från hans
ögon, och det låg liksom en bitter sällhet i detta
hans plötsliga seende, kring-fladdradt af rosenvingadt
hopp - ack, att dock lifvet ännu kunde le! Han skulle
blifva lycklig, men ej genom henne; han skulle lefva,
men ej för henne. De skulle vandra hvar sin stråt,
och hon skulle icke ens känna hans namn - detta
sjelftagna, okända namn. Månne väl någon i verlden en
gång skulle komma att nämna det med aktning ? Hjertat
svällde i hans bröst - att lefva och verka för det
ädla och sköna, se der hans ärelystnad; men dessa
hans sträfvanden skulle hon ej längre lära känna!
Det var med en suck af vemod han tänkte
detta. Sol-strålarne lekte mellan lof verket, hvilket
kastade darrande skuggor omkring sig; då susade det
häftigt i träden uppöfver honom.
Han spratt till. De gycklande drömmarne flydde
sin kos
- fantasiens trollspegel var spräckt. Brasan
lågade! men de glödande kolen voro för honom ej längre
irrsken med vinkande minnen som bloss.
Liksom yrvaken såg han sig omkring. Yid hans sida
satt den torftiga, bleka, åldriga qvinnan. Från
hennes tunna genomblötta kappa steg en svag imma,
som fyllde luften med en atmosfer af fukt. Hon
talade, talade fortfarande om välmaktsdagar, som
hastigt försyunnit, och om förföljande olycksöden,
som aldrig tycktes hafva något slut. Hon hade kanske
sjelf varit dåraktig - o, huru bittert hon ångrade
det! Fattigdomen, nöden hade varit den lärmästare,
som sagt huru hon bordt handla; hon hade barn -
ack, hon ville sträfva och arbeta för dem! Skulle en
hjelpsam hand väl räckas henne?
Hon hade en gång för länge sedan läst hans namn och
hans adress i en tidning - detta i sammanhang med
en nödställd familj, och hon hade då tänkt att vända
sig till honom
- måtte han icke fördöma hennes djerfhet! -
och denna tanke hade sedan icke lemnat henne
någon ro; jemt och ständigt hade en röst inom
henne ropat: »gå till honom, gå!» Det var något
öfvernaturligt, något oförklarligt. Hvad trodde han
om aningar - han som hade läst, tänkt och skrifvit
så mycket? Kunde den ena själen hafva samband med
den andra? Hon trodde så, och hon hade gått.
Och nu satt hon här, nu hade hon talat. - Hvilket
svar skulle hon väl få?
Han hade rest sig upp; hans hand famlade efter
något borta på skrifbordet. - Hvilken sällhet att
kunna hjelpa! »Der . . . tag! Jag skall intressera
välgörande personer för er ... genom arbete finner
menniskan lycka, tro mig . . . det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
