- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
131

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lifvet i ett svenskt cistercienserkloster. Herm. H-g.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

131

ömsom enfärgade, vanligen röda, violetta, blå, gula
och gröna, ömsom mångfärgade, då på dem framställdes
skildringar ur bibelns och martyrernas historia,
helgonbilder o. s. v.

Emedan församlingen af hörde messan stående
eller knä-böjande, funnos i en klosterkyrka
inga sittplatser, om ej ett par fasta stolar
eller s. k. statti i koret. Af detta ord stattus
(plur. stalli) hafva vi ännu ordet installera, inleda,
insätta någon i sitt embete.

Innan vi försöka en skildring af lifvet inom ett
cister-cienserklosters murar, måste vi som hastigast
framställa de personligheter, som hade detta under
sin ledning.

I spetsen för klostrets styrelse stod abboten, som
utnämndes af ordens generalkapitel och var skyldig
detta redovisning för sitt embete. Till hans åliggande
hörde i första rummet att tillse det tukt och ordning
rådde inom klostret eller att klosterstadgarna
efterlefdes; vidare utöfvade han de rent sakramentala
förrättningarna, såsom att förrätta messan, jordfasta
döda, upptaga noviser i brödrasamfundet, inviga
ljusen vid kyndelsmessan, askan på askonsdagen,
palmerna på palmsöndagen samt elden och rökelsen vid
påsken. I afseende på den yttre förvaltningen ägde
han ensam bestämmande rätt; uppgjorde om inköp af
fastigheter under klostret, om jordbyte, om utlåning
af klostret tillhöriga penningar, tillsatte konventets
tjenstemän samt emottog af dem ed och räkenskap för
deras tjenstgöring.

Närmast abboten i rang stod priorn, abbotens
medbjel-pare och vikarie i allt, utom i hvad som
rörde de rent presterliga förrättningarna. Liksom
abboten stod i spetsen för hela klostret, stod priorn
i spetsen för munkkonventet. Han hade sig närmast
anförtrodt öfveririseendet öfver klosterbrödernas
renlefnad, att emottaga deras bikt och gifva dem
af-lösning, att bestämma om penitens för de felande
o. s. v. Abboten och priorn helsade hvarandra sins
emellan med brodersnamnet, men tilltalades af de
öfriga munkarna med ordet I.

Sakristanen (custos) motsvarade ungefär hvad vi kalla
klockare. Han hade de yttre bestyren vid kyrkan om
händer, såsom att ringa till gudstjenst, tända ljusen
i kyrkan och sofsalen, att anskaffa en del saker,
som voro föreskrifna i den katolska ritualen, såsom
vin, hostian, vaxljus, palmer, aska, oljan till sista
smörjeisen för en döende o. s. v.

Kyrksången leddes af sångnrästaren (cantor) och
hans medhjelpare de s. k. subcantores. Den förre var
tillika klostrets astronom och historiograf, förde
anteckningarna i klosterkalendern och hade bokkammaren
(armwrium) under sin uppsigt.

Noviserna, eller de som undergingo beredelse för
-att upptagas i klostersamfundet, undervistes af
novismästaren, hvilken till dessa sina lärjungar stod
i ungefär samma förhållande som priorn till munkarna.

Klostrets vidsträckta ekonomi handhades af
öfverkällar-mäståren (major-cettarius), hvilken för
detta ändamål hade en mängd ringare tjenstemän under
sig, såsom sjukmästaren, köksmästaren, klädmästaren,
gästvärden, skattmästare, hof-mästare, byggmästare,
konversmästare, m. fl. – Näst abboten och priorn
var öfverkällarmästaren den mest betydande mannen i
klostret. Under hans vård och uppsigt stodo klostrets
och dess afvelsgårdars åkerbruk, klostrets fisken,
qvarnar och skogar. Han emottog de härifrån inflytande
inkomsterna, be-sörjde klostersamfundets underhåll och
anskaffade de härtill nödiga förråden. Han emottog vid
slutet af hvarje vecka redogörelse af de under honom
tjenande munkarna; men aflade sjelf endast månatligen
inför abboten räkenskap för sin förvaltning.

Af de nyss nämnda underordnade tjenstemännen var
sjukmästaren (infirmarius etter magister infirmormi)
klostrets läkare och sjukvårdare. Hans plats var i
sjuksalen, der han vakade öfver och hade tillsynen
om de sjuka. När någon af dem afled, borde han
tillkännagifva det för klosterfolket genom vissa
klämtslag på den s. k. talulan (ett slags gonggong),
hvarefter han förrättade den dödes tvagning, lade
honom i liklakanet, samt gick i författning om hvad
som hörde till hans jordafärd.

Köksmästaren hade, såsom namnet gifver tillkänna,
uppsigt öfver köket och matsalen (refectorium\
utdelade maten och ölet vid måltiderna samt tillsåg
att födoämnen funnos i portcellen åt de fattiga,
som infunno sig vid klostret.

Klädmästaren (vestiarius) sörjde för klosterfolkets
beklädnad, vårdade klädkammaren och hade tillsynen
öfver klostrets väfvare, skräddare, garfvare
och skomakare. - Gästvärden (hospitalarms)
betjenade till klostret ankommande gäster och
främlingar. Skattmästaren (bursarius), hvilken
dock endast fanns i de större och rikare klostren,
förvarade klostrets guld och silfver. I afseende på
honom var särskildt föreskrifvet, att han ej fick
vara i slägtskap med abboten.

Utom dessa, af bestämda personer beklädda,
tjenstebe-fattningar förekommo äfven andra, som
vexlade för hvarje vecka, såsom tjenstgöring i köket,
handräckning vid sjuksalen o. s. v.

Cisterciensernas klosterstiftelser voro på en gång
religiösa och åkerbruksidkande samfund, och, hvad
nunneklostren angår, jemväl uppfostringsanstalter.

Befolkningen i ett munkkloster utgjordes af trenne
slag: verkliga munkar, noviser eller munklärlingar
samt af kon-verser eller verldsliga bröder. För att
blifva munk, måste man vara född af äkta stånd, hafva
fyllt aderton år, samt hafva genomgått novisåret. Den,
som önskade blifva upptagen till novis och derom
framställt en anmälan till abboten, inläts i klostret,
der han under trenne dagar behandlades såsom en vanlig
gäst eller resande. På fjerde dagen kallades han inför
sittande konvent, der han af abboten tillspordes
om sin anhållan, hvarpå han svarade: »Med Guds och
eder barmhertighet». - Derpå uppläste abboten vissa
stycken ur klosterregiorna, framhöll deras stränghet,
och frågade, om han trodde sig äga styrka och håg,
att troget efterfölja dem. När den anmälde härpå
gifvit ett jakande svar, yttrade abboten: »Måtte Han,
som i dig ett godt verk begynnt hafver, detsamma ock
fullborda.’» Efter detta utfördes novissökanden ur
konventsalen, men kallades följande dagen ånyo inför
konventet, då samma frågor och svar upprepades. Likaså
den tredje. När han då förklarat sig stå fast vid
sitt beslut att antaga munkkåpan, emottogs han af
bröderna och infördes i noviscellen.

Härefter begynte bans undervisning och beredelse
af novismästaren. Under pröfvoåret, som på inga
vilkor fick förkortas, måste han noga efterlefva
klosterstadgarna, erhöll föda och kläder, liksom de
andra munkarna; dock var drägten något olika.

När profåret var till ända, upptogs novisen genom en
särskild invigningsceremoni i brödrasamfundet. Emedan
det var en klosterbroder förvägradt att hafva
enskild egendom, måste novisen före invigningsdagen
hafva förordnat om sina tillhör igheter. Vanligen
öfverlemnade han dem genom särskildt gåfvobref till
klostret.

Invigningsakten begynte med det att novisen af tvenne
bröder infördes i konventet och anlade tonsuren. Med
sångmästarens och sakristanens tillhjelp afklipptes
allt håret Öfver hjessan, så att blott en krans af
hår återstod kring nedra delen af hufvudet. Tonsuren
var en bild af Kristi törnekrona och bars af alla
katolska andliga. Likväl var presttonsuren eller
prest-kronan något mindre, än munkkronan eller den
tonsur, som bars af munkarna.

Efter detta fördes han till kyrkan, der han framgick
till priorns stol i koret för att göra »profess»
eller aflägga klosterlöftet. Hade novisen ej under
pröfvoåret kunnat vinna den färdighet i innanläsning,
att han sjelf kunde uppläsa löftesformuläret,
förestafvades detta af novismästaren. Derpå
öfver-lemnades den skriftligt uppsatta akten till
abboten, som i fall kyrklig ornat med abbotstafven i
hand stod framför altaret. Efter slutad messa helsade
novisen abboten, priorn och bröderna med den kyrkliga
nigbugningen, hvarpå han framfördes och knäböjde
på trappsteget till altaret. Med särskilda böner
invigde abboten hättan eller munkmössan hvarefter han
framträdde och upplyfte den knäböjande novisen. Några
af bröderna afklädde nu recipienten novis-drägten
och iförde honom munkarnes ordensdrägt, som bestod

17*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free