- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
138

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kinda kanal. Reinhold Winter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

138

under det berg och skog hägra såsom blåa strimmor
vid synkretsens rand, kanske utom landskapets
gränser. Och dock är denna föreställning alldeles
oriktig. Visserligen sträcker sig ett bredt bälte
af slättland allt ifrån kusten af Östersjön och
intill den vana strand, mot hvilken Vetterns klara
vågor plaska; men den vida öfvervägande delen
af landskapet, både i norr och söder, fylles
af berg- och skogstrakter, af hvilka flera äro
bland de skönaste vårt land har att uppvisa. Det
är i synnerhet provinsens södra del, en flik af
Bankekinds samt Kinda och Ydre härad, som af naturen
blifvit så gynnadt i afseende på yttre fägring,
att få trakter torde vara på en gång mera sublima
och mer idylliskt leende, än dessa. Särdeles rik på
naturskönheter är framför allt den breda dalgång,
genom hvilken Stångån framflyter. Denna dal fylles
af ett omfattande system af sjöar, utaf hvilka de
vigtigaste nu äro förenade med hvarandra genom den
farled, som bär namnet Kinda kanal.

Vi hafva i dag för afsigt att bedja läsaren vara oss
följaktig på en färd utefter denna i flera afseenden
märkliga vattenväg.

Kanalledens södra ändpunkt är belägen nära Horns
kyrka, invid sydligaste spetsen af den omkring
tre mil långa sjön Asunden och nära tre mil norr
om den lilla smålandsstaden Wimmerby, i en trakt af
omvexlande kullar och dalar, mörka skogar och bördiga
åkerfält. Stångån störtar sig här i en stark fors
ned i sjön och tvingas härvid att sätta i rörelse en
betydande såg, sedan han först på sina vågor hitburit
en massa timmer från skogstrakterna i söder.

I en omgifning af plank- och brädstaplar, flytande
timmer och rykande kolmilor varseblifver man
fartygsbryggan och invid densamma propellångaren
»Gustaf af Ugglas», som redan, i den arla
morgonstunden, är färdig att afgå på sin ordinarie
tur till Linköping. Vi hasta ombord på fartyget,
afgångssignalen ljuder och ångaren stöter från land.

Farvattnet är till en början smalt och trångt samt
uppfyldt af flytande timmer, instängdt i så kallade
länsor. Sedan man passerat det vackert belägna
säteriet Åby, vidgar sig dock synkretsen, för att
blifva verkligen storartad, då man dublerat den udde,
som skiljer Horn- och Hycklingevikarne från hvarandra.

Det är ett vackert vatten, på hvilket vår ångare
nu ilar framåt. Strandens kullar hvälfva sina
mjukt rundade linier den ena öfver den andra, och
en mängd grönklädda skär och holmar spegla sig i
de klara vågorna. På udden till höger varseblifver
man det täcka Hornsberg, som vänder sin hvita fasad
ut åt sjön. På venstra stranden söka några mindre
gårdar blygsamt dölja sig i grönskan. Om en stund
sammandrager sig dock den vida vattenspegeln på
nytt; men blott för att på andra sidan om de mot
hvarandra framspringande uddarne utbreda en ännu
större och skönare yta. Vi äro nu ute på den så
kallade Storsjön och se öfverallt omkring oss de
mest vexlingsrika, storartade och leende taflor
upprullas. Långt i norr skymtar ett hvitglänsande
kyrktorn fram ur det blånande fjerran. Det är tornet
på den nära två mil aflägsna Hägerstads kyrka, som,
likt ett religionens vårdtecken, pekar upp mot det
glänsande himlahvalfvet. Från sjöns östra strand
utspringer här en oregelbundet formad udde i vågorna;
venstra stranden är deremot rak och stel och skuggas
af mörka skogar. Ingenting finnes på densamma,
som är synnerligen egnadt att tilldraga sig den
resandes uppmärksamhet, om icke minnet ur dessa
lundar hviskade om en tilldragelse från fordom, en
tilldragelse, som i vår historia blifvit betecknad
såsom ganska anmärkningsvärd och glädjande. Det
var nämligen här, på Öfra Killingevids ägor, som
de upproriske smålänningarne under Nils Dacke år
1543 besegrades af konung Gustafs trupper, efter det
anföraren sjelf blifvit svårt sårad, af skott genom
båda benen, så att han med yttersta möda kunde fly
öfver sjön. Det var här den slöts, den vilda kamp,
hvars minne i vår historia och i sagan fortlefver
under namnet Dackefejden.

Befolkningen i orten talar ännu om den1 väldige
upp-rorshöfdingen och hans vilda anhängare. På
valplatsen, der

striden stod, har man i senare tider funnit vapen af
flera slag, ehuru delvis upp frätta af århundradens
rost. Ett par utmed sjöstranden ännu synliga spår
af befästningar sägas härleda sig från Dackes tid,
och under en stor sten i Banke-vids äng låter folket
»kung Dacke» ligga begrafven. Att detta sednare är
alldeles stridande mot den historiska sanningen,
torde dock vara allom kunnigt.

Inne i viken till höger ligger Oppeby kyrka, eller
»Karls kyrka i Kinden», såsom hon fordom kallades; hon
undanskymmes emellertid af en grönklädd kulle. Deremot
varseblifver man det på en udde liggande säteriet
Utdala, hvilket på 1630-talet ägdes af assessorn
Peder Mattsson Stjernfelt. Godset bestod då af 27
hela hemman, men så hade också den vördige husfadern
tjugo arfvingar att dela det emellan.

Om en stund dubierar vår ångare en bred, från Östra
stranden utskjutande, udde, och löper snart derefter
in vid Hofby, lastageplats för det en half mil
derifrån belägna Kisa. I närheten synas de vackert
liggande gårdarne Näs och Fram-näs. Den närbelägna
Vestra Eneby kyrka kan icke ses från sjön.

Då man lemnat Hofby sammandrager sig vattenytan allt
mer och strändernas skönt formade kullar hvälfva
allt högre och närmare sina mjuka linier Öfver
hvarandra. En stund är farvattnet så trångt, att det
liknar en bred flod, med höga, skogiga stränder; men
snart Öppnar det sig ännu en gång och visar åt alla
sidor en oändlig rikedom af förtrollande utsigter.

Efter det man passerat det på östra stranden särdeles
täckt belägna godset Scheclevi, lägger fartyget till
vid Rim-forssa station, i närheten af den liknämnda
gastgifvaregården.

Här är sjön Asunden slut. En fast bro är slagen högt
öfver den korta ström, som förbinder densamma med sjön
Jernlunden, hvilken snart framför oss utbreder sin
spegelblanka plan. I det allra närmaste ligga dessa
båda sjöar vid samma höjd, eller 285 fot öfver hafvet.

Jernlunden är ansedd för att vara den vackra farledens
förnämsta smycke, och han är det äfven. Dalar och
kullar, i och öfver hvilka lummiga lundar hvälfva sina
saftigt gröna löfmassor, kransa stränderna. Öfverallt
utspringa de täckaste uddar eller öppna sig de
vackraste vikar; öfverallt höja sig små leende holmar
och öar ur de glänsande vågorna. Är lyckan med,
så att man får se denna sjö under högsommarens rena
himmel och klara sol, så skall man kunna glädja sig
åt, att man skådat ett af landets allra skönaste
partier. Sjöns östra strand är rikt odlad. Bland
de många täcka gårdarne framstår i synnerhet Hamra
såsom framför alla lyckligt lottadt i afseende på
tjusande belägenhet.

Vid Jernlundens norra spets framskymtar ur grönskan
det ståtliga herresätet Brokind. Detta gods tillhörde
en gång i tiden den mäktige Bo Jonsson Grip och har
sedan befunnit sig i slägten Natt och Dags ägo i
omkring 140 år. Sedermera blef godset fideikommiss
inom grefliga ätten Falkenberg af Bålby, hvilket det
ännu fortfar att vara. Slottsbyggnaderna äro belägna
på holmar och omgifvas af en vacker park. Ett stort
bibliotek och några dyrbara målningar gömmas inom
den stolta huvudbyggnadens hvita murar.

Vid Brokind är en sluss, den första på
linien. Fartyget sänker sig dock icke mer än fyra
fot och ilar sedan fram öfver den smala och bugtande
Lilla Rengen,- hvilken man dock snart lemnar, för att
Öfverfara den af gröna öar och uddar uppfyllda Stora
Rengen, hvars vackra omgifningar lifligt påminna om
de skönaste af Mälarens strandpartier.

På en i sjön utskjutande udde varseblifver man
den vackra Vårdnäs kyrka, som från sin gröna
höjd dominerar nejden. På sjöns östra strand
framskymtar snart ur lummiga lundar det ståtliga
herresätet Säby, jemväl en gång tillhörande Bo
Jonsson Grip samt derefter familjerna Natt och Dag
och Cederhjelm. Godset tillhör nu grosshandlaren
J. J. Ekman.

Stångån letar sig här väg ut ur sjön och bildar dervid
ett präktigt vattenfall. Vår ångare skjuter emellertid
förbi Säby och går in i en gräfd kanal samt sänker
sig vid Hofve-torp utför en ansenlig höjd, genom en
kedja af sex slussar.

Kanalledens slussar äro 98 fot långa och 16,5 fot
breda samt hafva fem fots vattenstånd. Det egentliga
djupet, från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free