- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
147

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vattnet i luften

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

147

klornatrium eller vårt vanliga koksalt, hvilket
uppkommit och består af klor, som är en gas, en
luftart, och utaf natrium, som är en metall. I den
mekaniska blandningen förlorar ingendera kroppen sina
egna egenskaper, men uti den kemiska föreningen åter
sker just detta, och den sålunda sammansatta kroppen
uppträder med både ny form och nya egenskaper, vidt
skilda från de enkla beståndsdelarnes. Så till exempel
är klorgasen giftig och metallen natrium förhåller
sig i vatten som rödglödgadt jern, men deras förening,
saltet, tenderar icke en gång åt någotdera hållet.

Begärligheten för den mekaniska biandaingen skulle
jag vilja kalla kropparnes vänskap och begärligheten
för den kemiska föreningen deras karlek.

Denna kärleks vetenskapliga namn är annars "kemisk
fränd-skap, hvarpå den elektr o-kemiska teorien,
kemiens, att jag så må säga, grundlag, ytterst hvilar.

Med kännedom om kropparnes blandningsbegär och den
kemiska frändskapen, finner man liksom ett lif
i materien, en själ uti den »döda naturen». Men
detta lif med sin kraft, denna själ med sin bestämda
vilja synes i hvardagslag likasom slumra. En utifrån
verkande orsak behöfves för att få den väckt. Konsten
är just att komma under fund med den der "orsaken»,
som är så verksam. Många leta derefter, men få finna
den. Ett och annat menniskosnille är det dock af
Gud förunnadt. Dansken Örsted fann, att elektricitet
verkade på magnetism, och tvertom. Båda åstadkommas
i jernet. Dess lif, dess själ, förekommande såsom
en osynlig ande, likasom vår tanke, hafva vi genom
den elektriska telegrafen gjort till vår lydige,
blixtsnabbe budbärare kring jorden.

Månne då icke flera af oss okända dylika »andar»
slumra i andra kroppar, för att en gång »i tidens
fullbordan» väckas till verksamhet på menniskans
befallning och till hennes tillfredsställelse och
nytta? - Helt visst. Den Evige har ställt hela
sin herrliga jordiska skapelse till menniskans fria
disposition liksom en fader en del af sin egendom till
sina barn, och ändå är menniskan emellanåt så otacksam
emot sin kärleksfulle himmelske fader och elak emot
sina jordiska syskon och grym emot sina medskapade
varelser, djuren, som antingen med förtroende närma
sig henne eller med rädsla och bäfvan söka komma
undan hennes blickar. - Att känna sin makt och icke
missbruka den, det är menniskans bestämmelse, och att
älska Gud öfver allting och se honom i allt, hvad han
skapat, det är hennes salighet. Jag kan ej föreställa
mig, att på jorden gifves någon högre. Och hvem, som
med allvar läser i naturens bok, kan väl underlåta att
älska Gud och hans skapelse? - Kärleken genomströmmar
hela naturen. Och om och när den ej är i tillfälle att
göra sig gällande, finna vi hans broder, vänskapen,
tillhands, såsom förhållandet är emellan vattnet
och luften, hvilka icke vilja existera hvarandra
förutan. Luften, såsom den största och starkaste,
drager vattnet till sig med en -förunderlig makt,
men lemnar det också tillbaka till jorden i sinom tid,
för att sedan ånyo upptaga det uti sina för detsamma
alltid öppna armar.

Som bekant är, omgifves jorden på flera mils höjd
utaf den så kallade atmosferiska luften, hvars
största täthet och följaktligen tyngsta tryckning
är vid sjelfva jordytan, mest i djupa dalar och
å låglandstrakter och mindre på höga höjder och
å höglandstrakter, sålunda aftagande i tyngd,
i täthet allt högre och högre upp, så småningom
öfvergående i den luftart, som vi benämna eter,
den tunnast tänkbara materia, hvilken antages skola
förefinnas uti den omätliga rymden de särskilda
otaliga himlakropparna emellan, men otj enlig för
framalstrande och underhållande af allt organiskt
lif; endast ljusets lif, ifall uttrycket tillätes,
är det lif, som genomgår etern, hvilken innehar en
för oss omätbar köldgrad. Lufttrycket sammanhåller
de särskilda delarna i vår kropp’och inandningen af
luften är den orsak, som håller vårt lif, vår själ
i verksamhet i vår nuvarande form.

Den atmosferiska luftens huvudbeståndsdelar äro
syrgas, qväfgas och vattengas, alla genomskinliga
eller osynliga. Syr-gasen, sjelf brännbar, underhåller
all förbränning. Dess inandning åstadkommer en egen
förbränningsprocess, ehuru

utan eldfenomenet, uti våra lungor. Qväfgasen åter,
sjelf obrännbar, släcker i och för sig all förbränning
och qväfver allt lif. Deraf dess namn. Ändamålet
med qväfgasens närvaro i luften är att vara ett
utspädningsämne för syrgasen, så att, med hänsyn
till oss, vi icke skola »lefva ihjäl oss», existera
blott hastigt och lustigt i ett saligt rus, hvilket
blefve fallet, om vi inandades endast syrgasen,
som af sin egendomligt rusgif vande egenskap, ensamt
inandad, också blifvit kallad »lustgas». Vattengasen
underhåller den nödiga fuktigheten hos allt skapadt
och särdeles inom den organiska naturen. Den
bortför ock med sig de genom syrgasen åstadkomna
förbränningsprodukterna, utaf hvilka kolsyran är
den förherrskande. Denna lemnar sedan sitt kol åt
naturen, under det att syret återgår till luften,
för att sedan utöfva samma verksamhet igen. En
mellanform af flytande och gasformigt vatten är,
hvad vi benämna dimma eller ånga. Denna kunna vi
upptäcka både med synen och känseln. Den bildar
öfvergången från och till flytande eller gasformigt
vatten. Hvilketdera blir öfvervägande af dem beror
på omständigheterna. Alltid blir det något utaf
begge delarna, både flytande, så kallad kondenserad
vattenånga, och gasformigt vatten. Dimma eller
vattenånga är, hvad vi i hvardagslag äro vana vid
att benämna, fuktighet i luften. Men, då vi nu här
tala om vatten eller fuktighet i luften, så mena vi
dess halt af vatten^.

Förhållandet emellan syrgas- och qväfgasmängden i
luften är konstant, d. v. s. alltid lika. Mängden af
vattengas åter varierar betydligt i olika trakter och
vid olika temperaturgrader, så att ju varmare luften
är, desto mera vattengas innehåller den, och tvertom,
ju kallare luften är, desto mindre vattengas för den
med sig eller kan den hafva.

Dessa tvenne gaser, som luften jemte andra består
utaf, äro, såsom förut blifvit antydt, endast
mekaniskt blandade med hvarandra, icke kemiskt
förenade. Om så vore, ginge det minsann ej så lätt
för jernet att rosta, hvilket består deruti, att det
på ytan hastigt förenas med luftens syre och bildar
en ny kropp, hvars vetenskapliga namn är jernoxid,
det vanliga rostet.

Vindarna eller luftens rörelse, hvilken närmast
kan liknas vid det flytande vattnets strömningar,
åstadkommer en någorlunda likformig blandning utaf
luftens särskilda gasarter.

Vattnet i luften kommer från jordens flytande vatten,
hvarmed icke menas endast det vatten, som är stadt
i strömning, i rörelse, utan det, som befinner sig
i flytande tillstånd, och äfven från vattnet i fast
form; och sedan återvänder vattnet i luften till
jorden igen.

En cirkel, en ring är symbolen, en bild utaf det
eviga. I cirkel går allt skapadt: tillkomsten,
födelsen, fortvaron, lifvet och förgängelsen, döden
äro ingenting annat än det tillfälligt individuella,
små, små punkter i cirkeln: olika former blott
af lif. Ingenting under solen förintas, nej, allt
endast för-

Så till exempel, om vi vid förgängelsens början,
som är döden, med den menskliga organismen ställde så
till, att vi kunde taga vara på hvarje dess särskilda
beståndsdel, allt eftersom den genom den så kallade
förruttnelsen, som är ingenting annat än just precis
en långsam förbränning, lemnade stofthyddan, skulle
vi på håret med vågen i hand kunna mäta upp (väga)
hela den forna menskliga kroppsmassan, dock uti
alldeles oigenkänliga former, emot hvad den varit
hade. Denna förgängelse, denna formförändring utaf
den kropps kroppar, hvilken fordom inom sig hyst
sjelfmedvetandets gudagnista, den af Gud inblåsta
lefvande anden, är uppfyllelsen utaf första Mose boks
tredje kapitel och 19:devers: »du är jord och till
jord skall du varda». Men till upplysning för dem,
som till äfventyrs vilja taga xietta alldeles efter
anden, må jag tillåtas nämna, att egentlig jord blir
det minsta utaf menniskokroppen, som bland annat
till en stor del uppgår i gasen. Ibland dessa är
äfven vattengasen, hvarom här just är fråga. Detta är
således en allt ifrån döden och intill förruttnelsens
slut pågående kroppens uppståndelse. Hastigare och,
man kan gerna säga, mera rationelt försigginge och
försiggår hela denna procedur genom den så kallade
och i våra tider ej blott

19*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0151.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free