Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vattnet i luften - Ett hvilställe på Ödemorden. Gubben Noach
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
ifrågasatta, utan också på några ställen i enstaka
fall praktiskt-utförda, likbränningen.
Huru vid luftens absorbering af vatten dagligen och
stundligen tillgår, äro vi i tillfälle att erfara,
bland annat, då vi koka vatten. »Det kokar in», säger
man, liksom skulle det kärl, uti hvilket kokningen
sker, blifva vid det. Så är dock icke förhållandet:
luften tager det, och den varma luften, uppfylld
med vatten^^ från det kokande kärlet, underlättar
luftens vattenemottagningsförmåga.
Om vi en varm sommardag utsätta ett kärl med
vatten i, så töfvar det ej så länge, innan vattnet
är försvunnet. »Det har torkat bort», säger man,
och skulle man der vid lag vara böjd tro, att det
förintats; men äfven nu har luften tillegnat sig
vattnet.
När vi hänga ut våta kläder till torkning, så är det
också luftens begärlighet att taga till sig vatten,
som gör, att de blifva torra. Luften tar också
detNvatten, som finnes i dem och derigenom blifva
de torra,
Yår egen kropp gifver ock hvarje ögonblick sin tribut
af vattengas åt luften dels genom transpirationen
(utdunstningen, svettningen) och dels genom
respirationen (utandningen). I sednare fallet,
när luften, som emottager vattengasen, är kall,
förvandlas den till vattenånga. Man säger då: »anden
(ande-drägten) syns.»
Och när nu luften visar ett sådant ofantligt begär
efter vatten, finnes då ingen gräns för detta luftens
vattenbegär? - Jo, det gör det visst! Luften förmår
icke taga till sig mer än en viss mängd såsom maximum
vatten vid hvarje dess värmegrad, såsom förut sagdt,
ju mera, desto varmare hon är. Sällan innehåller dock
luften vid hvarje sin värmegrad så mycket vatten, som
hon förmår hålla i gasform. Men, när hon vid hvarje
sin värmegrad har upptagit så mycket vatten, som hon
förmår, säges hon vara mattad med fuktighet. Och nu
är så stäldt med luften, att hon, trots sin innerliga
vänskap för vatten, icke är egoistisk nog att vilja,
likasom en annan girigbuk, behålla allt ensamt för
sig sjelf, utan lika
Mellanfallet vid Elfkarleby.
(Tillh. art. "Dalelfven och Elfkarleby", sid. 111. -
Teckning af C. S. Hallbeck.)
På alldeles enahanda sätt, som uti de nu nämnda
exemplen, tillgår i stort öfver hela jordens rund.
Den hastighet, hvarmed luften tager till sig vatten,
beror af dess värmegrad och luftdraget eller
vinden. På denna sednare beror det så till vida,
att densamma bortför den vatten-uppfyllda luften i
hvarje ögonblick och tillförer vattnet på samma gång
ny, att så ma sägas, törstigare luft.
Af det vatten, som luften kommer öfver (i dubbel
mening), förvandlar hon genast till vattengas så
mycket, som i hennes förmåga står under för hand-en
varande förhållanden. När denna hennes förmåga icke
räcker till, så få vi se gasen genast öfvergå till
dimma eller ånga, hvilken synes derföre, att den är
tätare än gasen, men stannar dock åtminstone något
i luften, derföre att den är tunnare än det flytande
vattnet, som är tätare och derföre tyngre än luften.
begärligt, som hon tager det till sig, lika. begärligt
delar hon deraf med sig åt allt skapadt ifrån
stoftgrandet inom den oorganiska till menniskan
inom den organiska verlden. Man skulle kunna säga
om luften, att hon är hela naturens välvilliga
vattenbärerska. Hon har fått denna pligt utaf den
allvise skaparen sig ålagd. Så mycket mindre sviker
hon den, som hon sjelf synes finna den största
tillfredsställelse i dess utöfning. Men, om hon
gjorde det, om »vänskapen» emellan luften och
vattnet upphörde, skulle vi stå oss slätt, ty den
betingar lifvet hos alla växter och djur, i hvars
kedja menniskan är öfversta länken, för så vidt det
rör det organiska lifvet på en enda himlakropp, den
jemförelsevis lilla planeten jorden, som ,vi under vår
nuvarande lifsform fått oss anvisad till uppehållsort,
så länge försynen finner det vara oss bäst och
nyttigast. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
