- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
150

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vattnet i luften. (Fortsättning från sid. 148.) Wilhelm Aurell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

150

förmår hon icke hålla qvar, alldenstund värmen
eller, som det heter, värmet är mycket flygtigt,
i och för sig blott en kropparnes egenskap, icke
sjelf någon kropp. Denna krop-parnes egenskap har
stor strålningsförmåga, hvarigenom den hastigt kan
komma och hastigt försvinna. När nu, såsom under
sommarnatten ifråga, värmets källa, solen, icke
mera verkar, så utstrålar en stor del af det värme,
som jorden på dagen emottagit, och ju lättare sker
denna värmeutstrålning, desto spetsigare de föremål
äro, från hvilka strålningen sker, såsom exempelvis
grässtråna och andra växters blad. Likasom solens
ljus- och värmestrålar gå genom rymden allt från
solen till jorden, så gå ock det från jorden flytande
värmets strålar från jorden och ut i samma rymd, som
de förut genomflugit. Värmeutstrålningen från jorden
gör, att den luft, som befinner sig närmast sjelfva
jordytan afkyles betydligt och derigenom kan den icke
längre behålla det vatten (i form af vattengas),
hvilket samma luft tagit till sig och innehaft
vid den högre värmegrad, som förefunnits under
dagens lopp, hvadan en del af detta vatten, denna
vattengas afsätter sig så småningom, kondenseras,
d. v. s. förvandlas från gas till vatten af flytande
form just å de kallaste, de spetsigaste föremålen
i första hand, hvilka just äro grässtråna och de
andra växternas blad, från hvilka värmeutstrålningen
försiggått och försiggår, och derigenom gör dem
mest afkylda. Detta är de små daggdrop-parnes
födelse. Denna beror dock äfven på tvenne andra
omständigheter: molnfri himmel och vindstilla, ty,
finnas moln, så stå dessa såsom en skärm, ett stängsel
mellan jorden och rymden, förhindrande den omnämnda
värmeutstrålningen, hvilken sålunda går vida längre
uppåt, än till den höjd, hvarpå molnen bruka gå; och
är det icke vindstilla, utan det blåser, så bort-föres
i hvarje ögonblick med vinden det vatten, som annars
skulle, till följe af den sjunkna temperaturen,
afsätta sig såsom dagg. Under sådana omständigheter
blir ingen daggbildning af. Och landtmannen .säger
då, med anledning deraf, redan på qvällen: »vi få
inte vackert väder i morgon» - likasom han, då dagg
har fallit, menar på, att dagen derefter blir det
vackert väder.

Men oafsedt det, att daggdropparne bebåda vackert
väder, så äro de dock tillfredsställande att skåda
(eller hur?), der de sitta, fukta och än ytterligare
af kyla jorden, blixtrande såsom diamanter vid
månens sken, och ibland hvilka den lille fredlige
vandraren, lysmasken, med sin naturliga lykta går så
smått omkring under nattens tystnad liksom njutande
af friden och färgspelet omkring sig. Så kommer
morgonsolen och bryter sitt ljus med regnbågens färger
i daggdropparnes spegel. De stråla med förunderlig
glans. Allt detta är daggdropparnes lif. - De äro
egentligen nattens barn, men ändock fulla af behag för
menniskans öga och välsignelse för jorden, såsom allt,
från rätt sida sedt, som ytterst flutit och flyter
ur den eviga kärlekens heliga källa.

Så längre fram på morgonen ökas luftens värme. Luften
kan icke neka sig nöjet att då åter i sin famn sluta
daggdropparne, hvilka, i den mån som jorden icke
sugit till sig dem, ej heller kunna emotstå behaget
att förändra lifsform och öfvergå från daggdroppar
till vattengas. Detta är daggdropparnes död och
uppståndelse. En ny dag och åter samma ordning. -
Naturens cirkelgång!

Då vi taga in i ett varmt rum en med friskt vatten
påfylld karaffin, så beslår han sig genast med
fuktighet utanpå, oaktadt han der förut är alldeles
torr. Hvarifrån härleder sig denna fuktighet,
detta vatten, som slutligen samlar sig dropptals
och rinner ned längs karaffinen? – Visst icke från
vattnet i karaffinen, ty glaset släpper icke igenom
det, utan från luften, från den luft, som närmast
omgifver karaffinen. Härvidlag går nu till precis
som vid daggbildningen ute: den karaffinen närmast
omgifvande luften afkyles genom karaffinen med dess
kalla vatten uti och då kan samma luft icke längre
bibehålla all den vattengas, som den förut vid en
högre värmegrad, innan den genom den kalla karaffinen
af kyldes, innehade,

och denna för luften för tillfället för myckna
vattengas samlas nu under form af flytande vatten på
det närmast till hands varande kallaste föremålet, som
är karaffinen. Af den icke så obetydliga vattenmängd,
hvilken sålunda fälles ut på endast ett så pass stort
föremål, som karaffinen, kan man finna, att luften vid
en vanlig rumstemperatur (emellan 15 och 20 grader)
innehåller rätt bra med vatten, utan att samma luft
dock kännes det ringaste fuktig, försåvidt nämligen
dess temperatur icke sänkes, att luften ej afkyles,
ty då blir dess vattenhalt genast förnimbar och
verklig fuktighet kännes.

Till vattnet i luften hafva olika kroppar olika begär
och förmåga att deraf tillegna sig mer eller mindre,
äfven då luften för sin värmegrad är långt ifrån
sin mättningspunkt. De, som hafva det allra största
begär och den allra största förmåga i den vägen,
kallas hygroslcopiska kroppar. Sådana äro grodskinn,
hår och tobak i bladform.

Den vanliga dimman är, liksom hvarje moln, vattenånga,
som är för tät, för tung att höja sig, utan derföre
följer jordytan utefter och då antingen kondenseras
såsom en sorts dagg på jorden eller ock förvandlas
den till vattengas och stiger osynlig uppåt.

Men då, antingen under det en dimma stryker fram,
eller ock, sedan daggbildningen försiggått, luften
blir afkyld under fryspunkten, som å termometern
betecknas med noll, så bildas rimfrost, hvilket består
af små frusna vattendroppar.

Likasom luften icke behåller för sin del några
af solens ljusstrålar, så icke heller af dess
värmestrålar, utan den jorden närmast omgifvande
luften uppvärmes genom det från jorden utstrålande
värmet, dock så, att ju längre ner, desto varmare, och
ju högre upp, desto kallare. Till följe af det förut
sagda är det då helt naturligt, att luften högre upp
icke kan bibehålla all den vattengas, som luften lägre
ner ditför, utan förvandlas då i de högre luftlagren
den osynliga vattengasen till vattenånga, den vi
kalla moln. Dessa bestå af små vattenblåsor, utaf
hvilka hvar och en hänger ihop till följe af en alla
kroppar tillhörande egenskap, kallad kohesionskraften
och dessa vattenblåsor följa hvarandra på grund af en
annan, äfven alla kroppar tillhörande egenskap, kallad
adhesionskraften. Vindarne dels förändra molnens form,
dels jaga de dem än hit och än dit. Orsaken till, att
de likasom simma i luften och icke sjunka, är den, att
de äro lättare, än den luftmassa, som de undantränga,
alldeles såsom båten, hvilken flyter på vattnet
derföre, att han är lättare än den vattenmassa, som
han undantränger. Emellertid, under det att molnen
sålunda rastlöst ila fram och tillbaka, så antingen
kunna de ånyo upplösas i vattengas och således antaga
osynlig form, eller ock förtätas och åstadkomma
nederbörd. Upplösningen i vattengas sker genom
beröringen med en varmare luftström. Förtätniogen
sker dels till följe af en kallare luftström och dels
till följe af kohesionskraften de små vattenpartiklar
ne emellan. Och, när förtätningen nått den höjd,
att molnen äro tyngre, än den luft, de befinna sig
uti, falla vattenpartiklarne, samlade i droppar,
ned på jorden, om temperaturen der’ uppe är öfver
fryspunkten i form af regn och, om den är under,
i form af hagel eller snö.

På så sätt får jorden åter det vatten, som luften
tager. Så väl detsamma som allt annat vatten är en
sammansatt kropp, bestående utaf vätgas och syrgas,
kemiskt förenade.

Vätet och syret spelar härvidlag således rolen af
kärlek, och deras förening kan följaktligen betraktas
såsom »det heliga äktenskapet».

Det är väl också, kan jag tro, af aktning för
detsamma, som luftea, hvilken i allmänhet blott lefver
så der på vänskapsfot, uppträder blott såsom vattnets
intime och trofaste vän,

I sanning roligt, att åtminstone någon gång
lyckas träffa på verklig och ren både kärlek och
vänskap. - »Den döda naturen» bör härutinnan mana
till efterföljd.

Om så sker, hafva vi icke sysselsatt oss med vattnet
i luften alldeles förgäfves.

Wilhelm" Aurell.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0154.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free