- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
153

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Inte skola vi vara ovänner för den skull." Ett reseäfventyr från skråtiden, berättadt af H. Engelke. Öfvers. - Allt af barmhertighet. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

’Håll truten, arrestant! – Nu äro vi framme; drag
der ett tag på klocksträngen.’

Vi stodo framför en sekler gammal port, med en
öfverbyggnad af sten. Omedelbart efter det jag ringt
utkom fångvaktaren, hög vigtig till gestalt och min
och med en mage, som förskaffade mig den hugnande
vissheten, att om detta än var ett fängelse, nog
måste der finnas något att äta.

’Jag har med mig en ny fågel’, sade gendarmen i det
han steg af hästen, löste mig och öfverlemnade mig
åt fångvaktaren. Vi trädde in i fängelset.

’Han har bettlat och sedan sagt, att man stulit
från honom pengar och klocka, ha, ha, ha!’ skrattade
gendarmen.

’Ha, ha, ha!’ skrattade fångvaktaren.

’Ha, ha, ha!’ skrattade jag också.

’Håll truten!’ skreko begge åt mig på en gång.

’Svår sak’, sade fångvaktaren, ’brottmålssak,
bettlande under falskt föregifvande af olycksfall,
minst sex veckor; måste anmälas hos länsstyrelsen.’

Inte illa, tänkte jag vid mig sjelf, sex veckor för
en hungrande mage!

’Följ med!’ sade fångvaktaren.

Vi inträdde på en liten gård under det gendarmen åter
steg till häst och red sin väg. Från gården ledde
flera dörrar till de många fångcellerna. Nyckelknippan
rasslade.

’In här, marsch!’ ropade han.

’Går det således inte för mindre än sex
veckor?’ frågade jag skrattande.

’Minst sex veckor, det kan han lita på, oförskämda
sälle!’

’Godt’, sade jag i det jag tog upp min dosa och bjöd
fångvaktaren en pris, ’inte skola vi vara ovänner för
den skull.’

Stel och svarslös, som om jag uttalat en hädelse mot
majestätet, betraktade mig fångvaktaren ett ögonblick;
men derpå grep han mig i kragen. Nästa ögonblick
befann jag mig midt i cellen, och dörren föll med
dån igen bakom mig.

’Oförskämda slyngel; skall nog få bugt på honom,
jag!’ hörde jag fångvaktaren mumla, hvarefter allt
blef tyst.

Jag såg mig omkring. Fyra kala väggar, ett litet
gallerfönster och en brits. Det var allt. Jag lade min
rensel på britsen och satte mig bredvid den. Tankarne
jagade rundt om i mitt hufvud till dess omsider
hungern och törsten, denna gång på fullt allvar,
började ansätta mig. Och ännu var det långt till
qvällsmåltiden. Jag beslöt att försöka sofva bort
hunger och törst och lade mig på britsen med hufvudet
mot min rensel.

Jag somnade in, tungt och djupt. Det var ungdomens
sömn.

Då trängde plötsligt röster till mitt öra, och öfver
alltsammans ljödo orden: ’Håll truten!’ och jag
slöt deraf, att jag skulle få en granne. Men nästa
ögonblick såg jag min egen dörr öppnas. ’In här’,
sade fångvaktaren, ’här har han sällskap!’

Hvad var det jag såg? Bakom fångvaktaren stod samme
gendarm, som arresterat mig, och bredvid honom –
o glädje öfver all glädje! – skräddaren.

’Herr gendarm’, ropade jag häftigt, ’det är han,
som stulit från mig klockan och pengarna! Visitera
honom, mitt ur är märkt med bokstäfverna H. B. och
årtalet 1800.’

Skräddaren hade blifvit likblek. Nu började
visitationen, som jag följde med andlös
uppmärksamhet. Efter fem minuter blefvo ur och
penningar upptäckta i skräddarens stöfvelskaft. Denne
tillstod nu förloppet; gendarmen gjorde ett kort
förhör med mig och återgaf mig derpå min egendom.

’Jag har häktat honom orättvist’, sade han till mig,
’skenet var emot honom. Under sådana omständigheter
är, såsom kretsdomaren anser, en begäran om en
middagsmåltid intet tiggeri. Vi kunna släppa honom
lös’, tillade han, vänd till fångvaktaren.

’Ja’, sade denna, ’vi kunna släppa honom, om
han undertecknar den föreskrifna förklaringen,
att han varit belåten med vården och behandlingen
i fängelset.’

Med nöje undertecknade jag det sällsamma dokumentet.

’Nu kan han gå’, sade fångvaktaren i det han hjelpte
mig på med min rensel, ’och med detsamma få gifva
mig en pris.’

’Med nöje!’ svarade jag.

’Ja, nu kan han gå, och inte skola vi vara ovänner
för den skull’, sade fångvaktaren.

’Nej, gud bevars!’ svarade jag, räckte fångvaktaren
handen och gick till det snedt emot liggande
värdshuset, för att ändtligen få någonting att stärka
mig med. Här fick jag en skjutslägenhet till R.,
redan samma afton arbete hos min forne mästare och
på annandag pingst dansade jag med den vackra Marie.

’Ja, det är sannt’, afbröt här min sagesmans hustru,
’han dansade hela qvällen med mig och skaffade sig
på köpet en liten florshufva.’

’Men liten var hon också.’

’Ja, men en florshufva var det i alla fall.’

’Nå ja, gumman min’, slöt min sagesman, ’du har
rätt; men det var den enda och sista i mitt lif och –
inte skola vi vara ovänner för den skull.’»

-

Allt af barmhertighet.

Berättelse af Emilie Flygare-Carlén.

I.

Inledning.

Jag fyller i dag tjugotvå år – och då detta är den
sista dagen jag tillbringar i min födelsestad,
vill jag, innan jag med morgondagen inträder i nya
förhållanden, genomgå mina minnen, mina sorger.

Jag har aldrig rönt annat än barmhertighet. Jag
har aldrig förmått vinna kärlek. Se der, de tvenne
gnagande smärtor, som stulit friden från mitt
lif, så regelbundet och värdigt det än synts gå
fram. Lyckligtvis har ingen misstänkt, att mitt
jemna och lugna väsende dolt ett otacksamt hjerta,
ett hjerta, som ödmjukt ville tacka Gud för den nåd,
han gaf, och i viss måtto gjorde det, men ej i sin
ensamhet upphörde att önska och begära det han icke
gaf ....

Jag föddes i en bostad, upplåten af barmhertighet,
jag upptogs af barmhertighet, uppfostrades af
barmhertighet och slutligen blef jag äfven gift af
barmhertighet.

Min far, en handelsagent, hvars sista affärsspekulation
var en lifassurans, som dock aldrig kom till stånd, dog
några månader innan min arma mor gaf lifvet åt en dotter,
på samma gång hon sjelf gick att uppsöka den make,
som man berättat mig hon varit gränslöst tillgifven
in i döden.

Min faster, gift med stadsfiskalen, upptog mig
nu. Och i detta hem uppfostrades jag, eller rättare,
uppfostrades jag icke: – jag fick lefva precist som jag
ville. Jag hade frihet att söka en vrå för mig och
katten, ty vi voro ställda i samma nivå inom huset;
och jag hade länge sedan hunnit fylla mina sju år,
då min faster, en beskedlig, men slö menniska, hvars
enda tillstymmelse till passion innefattades i kaffe
och sömn, en dag började följande samtal med mig:

"Clary», sade hon (jag fick i dopet namnet Clara
efter min mor), »kom hit, barn, men skynda dig, och
drick ur den här kaffetår’n, innan farbror kommer! Du
vet, att han alltid blir arg, när han tycker att jag
skämmer bort dig.»

»Jag vill icke ha någonting i hemlighet, faster!»
svarade jag.

»Åh, hvarför det? – Du får skorporna med.»

Jag rörde ej kaffet.

»Nå men, flicka, att du så skall trilskas! Det är
väl något annat du vill då?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0157.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free