- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
154

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allt af barmhertighet. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Jag ville gerna komma i skola, som andra flickor –
jag är ju på åttonde året.»

»Kors, hvad tiden går! Är du så gammal ... Men,
herre gud, barn, gick du icke en gång i skola, i
mamsell Larssons skola – jag tycker det far för mig?»

»Jo ... men hon fick ingen betalning. Faster vet,
att hon skulle haft två riksdaler i månaden, och hon
hade ej råd, sade hon, att låta mig gå längre gratis.»

»Kära Clary, nog fick hon väl någon betalning: jag vet
säkert, att jag gaf dig bakbullar att bära till henne,
när vi bakade, för jag minns grannt hur svårt jag hade
att fuska undan dem, så att icke fiskaln fick hum om
det. Och ännu en sak, barn! Du kan aldrig ha glömt,
att då vi en gång slagtade, hade jag gjort i ordning
en liten stek, som du andra morgonen skulle ha med
dig till mamsell Larsson.»

Jag såg på min ende vän, katten, som, med fin instinkt
för hvad som talades, vände bort hufvudet och började
ett sorgligt jamande. Men icke tjenade det till något,
att nu förråda hans brott. Jag svarade derför endast,
att det skett någon olycka med steken, men att om
mamsell Larsson också fått den, skulle hon väl ändå
icke ansett den som betalning för ett års skolgång.

»Det har du rätt i, Clary! Men, ser du, en fattig
stadsfiskal i en mindre stad har så små inkomster,
att de knappt räcka till att uppfostra egna barn.»

»Faster och farbror ha ju inga barn!»

»Mycket sannt. Gud har nog insett, att det ej skulle
burit sig; ty fiskalen spelar bort på klubben det
mesta af förtjensten. Men som du i alla fall är
närmast om att få den lilla uppfostran, som kunnat
falla på egna barns del, så skall jag bestämdt fundera
ut något. Jag känner en person, som jag tänker skall
vilja skrifva till ett ogift, förmöget fruntimmer,
en slägting till din salig mor.»

»Ack, tack, tack, kära faster – somna bara icke från
den tanken!»

»Det gör jag icke, du! När fiskaln gått ut, kan du
bära hit min kappa och hatt!»

Jag vet ej hvem som skref ... jag tror att det var
prostinnan. Men visst är, att jag snart fick ett
bud från stadens välkända stora pensionsanstalt,
der förestånderskan underrättade mig, att min mors
slägting, den gamla mamsellen, lofvat betala min
årsafgift som halfpensionär, i hvilken egenskap jag
genast fick tillträde.

Min lycka var nu stor, men förbittrades af att jag ej
tordes i ett bref tacka min välgörerska, som undanbedt
sig all skriftlig tacksamhet: det vore nog, att jag
genom flit och godt uppförande visade den ... Ack,
huru gerna jag skulle hafva velat älska henne, men
ingen, ingen ville hafva min kärlek, icke ens mina
skolkamrater, hvilka sade, att jag var en konstig,
illa klädd flicka, som ej hade annat än urväxta
klädningar och såg ut som en fågelskrämma med mitt
yfviga, gula hår och mina stora, ängsliga ögon.

Min stackars faster sof efter min första skoldag
med ett godt samvetes lugn. Åt allt tal om kläder
och dylikt skakade hon blott på hufvudet ... Men
när efter två år hon och hennes man nästan samtidigt
kallades från denna verld, som för ingendera af dem
utgjort annat än en tråkig station, blef jag genom
min alltjemt obekanta slägtings försorg upptagen
bland anstaltens helpensionärer, med tillräckligt
anslag för kläder och andra förnödenheter.

Detta goda fick jag åtnjuta, tills jag var
närmare fjorton år, då jag plötsligen erhöll den
underrättelsen, att min välgörerska dött, utan att
hafva lemnat ringaste förordnande angående mig. Hon
hade icke varit rik, och hennes närmaste slägtingar
och arfvingar hade i bref till pensionsfrun förklarat,
att det vore dem omöjligt att fortsätta den aflidnas
barmhertighetsverk för en flicka, som de ansågo för
sig totalt främmande.

Jag välsignade min mors aflidna slägting för allt,
som hon gjort för mig, men i synnerhet för hvad hon
icke gjort. Jag skulle ha blifvit tokig, om hon på
sina närmaste anförvandters bekostnad skapat mig en
sorgfri existens; och jag välsignade hennes arfvingar
derför, att de afsagt sig att mot mig öfva en ärfd
barmhertighet.

Hvad skulle det emellertid blifva af mig vid mina icke
fyllda fjorton år? Ännu kunde jag väl icke träda ut i
lifvet: »Jag var ju», sade pensionsfrun, då hon hörde
mig mumla något om en lärarinneplats för småbarn,
»alldeles lik en ofjädrad gåsunge, som gjorde bäst i
att hålla ihop näbbet, medan klokt folk finge tänka
och besluta.»

Och det »kloka» folket, några af stadens förnämsta
fruar, beslöt att medelst två eller tre dramatiska
och musikaliska tillställningar, der det gafs
tillfälle att på en gång spela beskyddarinnor
och roa sig genom ett dansnöje, som skulle afsluta
barmhertighetsspektaklen, bilda en fond, tillräcklig
att godtgöra pensionsförestånderskan, intills jag
blifvit konfirmerad eller omkring sexton år, hvarefter
jag naturligtvis borde och kunde försörja mig sjelf.

Jag hade fått lof att i någon vrå åse det ena
spektaklet, och mitt hjerta klappade vildt – om af
glädje eller ångest, visste jag ej, då jag såg alla
dessa utstyrda damer och herrar stå på det upphöjda
golfvet och prata så många besynnerligheter och göra
så konstiga miner för min skull. Men blott en eller
annan af dessa damer kom till mig i min vrå och
gaf mig ett knapphändigt ord, häntydande på att jag
måtte vara förvånad öfver att goda menniskor gjort
så mycket för mig; men ingen behöfde min erkänsla för
detta goda, ock den enda smula familjelif, som detta
nya förhållande föranledde, bestod deri, att jag,
då fruarne voro på stora bjudningar, eftersändes för
att tillse och roa barnen ....

I min evigt efter kärlek törstande själ hoppades jag
då, att vinna de små – men förgäfves. Jag kunde väl
berätta sagor, på hvilka de med intresse lyssnade,
men min egen barndom hade varit så kall och fattig
på lif och glädje, att jag icke alls förstod huru
jag borde bete mig för att vinna barnen ....

Ingen, ingen kan föreställa sig hur jag brann af
längtan efter frihetens dag, d. v. s. den dagen, då
jag efter min konfirmation skulle få börja min bana
på helt och hållet eget konto. Jag trodde, att jag
knappt skulle kunna öfverlefva den högtidliga stund,
då jag för första gången i mitt lif finge äta det
bröd, som jag sjelf förvärfvat. Utan tvifvel måste
det hafva en annan smak, än det, hvarmed jag under
så mången bitter tår stillat min hunger, ja, icke
ens alltid stillat den – så bittert förekom det mig.

Slutligen blef jag konfirmerad. Denna heliga,
högtidliga dag lefde jag ej ett jordiskt lif. Men
den följdes af en morgon.

Huru skulle det nya brödet nu förvärfvas?

Jag hade varit i den grad flitig med mina studier
och min musik under skickliga lärare, att jag hunnit
långt framför min ålder i vetande. Och om jag blott
icke sett så oförlåtligt ung ut, jag, som i själens
allvar räknade dubbla år, hade jag icke alls behöft
frukta, att söka en guvernantsplats; men min ungdom
låg ännu emot mig.

Då erbjöd mig förestånderskan – i så artiga och
för mig tillfredsställande ord, att de bäst
visade, att jag icke längre var den stackars
pensionseleven – plats såsom underlärarinna, för
att ett eller halftannat år öfva mig, innan jag på
hennes rekommendation sedermera toge någon enskild
plats. Lönen var naturligtvis ringa, men det kunde
väl icke vara annorlunda vid första försöket, och
då jag första gången gick till bordet i egenskap af
lärarinna, den der arbetade för sitt bröd, erfor
jag en icke mindre glädje och stolthet, än jag
föreställt mig.

Emellertid var det något, som jag icke på förhand
kunnat beräkna: det var de stora fordringar,
hvilka ställdes på mig i följd af att den andra
underlärarinnan sjuknade och måste resa hem, utan
att förestånderskan fann nödigt att under tiden
ersätta henne med någon annan. Jag nästan dignade
under tyngden af mina mödor, men var för stolt att
beklaga mig.

Då ferierna inträdde, gladde jag mig åt hvilan, men
tyvärr lät man mig veta, att jag under denna tid,
då jag qvarblef i pensionen, måste hjelpa till med
sömnad och arrangemanger i huset.

Jag var besluten att icke låta detta fortgå under
mer än ett år.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free