- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
155

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allt af barmhertighet. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Oaktadt det mångåriga tvånget i mitt lif hade mitt
utseende efter hand undergått så stor förändring
att jag, då jag vid spegeln påsatte hatten, stundom
rodnade af undran och – hvarför skulle jag dölja det
för mig sjelf – äfven af nöje.

En dag hade prostinnan, som varit en af de verksamma
fruar, hvilka besörjt min senaste pensionsafgift,
bjudit mig att under hennes protektion och i sällskap
med hennes döttrar besöka en bal – min första bal.

Hvilket hufvudbry med toaletten, hvilket prutande
på den hvita klädningstyllen och skärpbandet, för
att få min lilla inkomst att räcka till, och hvilken
hjertklappning sedan, då jag mot mitt hår profvade
den af mig sjelf förfärdigade törnrosgirlangen,
beredd af verkliga törnrosor!

Förestånderskan gapade med oförställd förvåning
på mig och vände mig rundt omkring, då jag på den
stora aftonen stod framför henne. »Aldrig i mitt
lif», sade hon, »hade jag föreställt mig, att min
ofjädrade gåsunge kunde få så vacker fjäderskrud –
låt nu se bara, att, om någon talar med dig, du gör
heder åt den edukation, som du hos mig erhållit!»

Jag kom på balen, men litet fick jag der tillfälle
att lysa med min pensionsbildning. I början talade
ingen menniska med mig, utan hörde jag i stället de
beundrande hviskningar, som ställdes till prostinnan
för hennes utomordentliga godhet att af barmhertighet
hafva tagit med sig den »stackars Clary». Troligen
skulle detta, på hvilket jag dock i förhand sökt
bereda mig, förbittrat all min glädje, ifall jag
icke råkat blifva uppbjuden. Det hade jag emellertid
visst icke blifvit af någon bland ortens herrar,
innan de fått dansa igenom alla sina skyldighets-
och inklinationsdanser med de rätta damerna, men
ödet ville, att ett par resande stockholmare, en
handelsexpedit och en underlöjtnant, tillfälligtvis
uppehöllo sig i staden.

Dessa herrar, hvilka naturligtvis icke kunde känna,
att jag var den obetydligaste bland de obetydliga,
företogo sig helt enkelt att bedja en af stadens
tjenstemän, med hvilken de blifvit bekanta, presentera
sig för mig, fattiga barn. Och till mina briljanta
grannars förvåning bjöd den ene upp mig till den
följande valsen och den andre till frangaisen
... Hvad verkade ej sedan exemplets makt: herr
rådman Carl Haveman behagade sjelf uppbjuda mig till
en annan frangaise.

Efter denna framgång började stadens andra herrar
kasta ögonen på mig, och uppbjudningarne blefvo så
täta, att jag alls icke undrade på, att prostinnan,
som haft den godheten att föra mig med sig, kände en
viss harmsenhet, åtminstone såg mulen ut, då hennes
egna hyggliga döttrar ej fingo dansa med någon af
de resande.

Var jag lycklig, när jag, efter att för första gången
hafva väckt afund, kom hem från balen och befann
mig i min ensliga kammare? Nej, jag erfor ingen
lumpen känsla af tillfredsställd fåfänga, icke ens
af ungdomlig glädje, ty den lilla triumfen försvann
ju med de främmande kavaljererna.

Pensionsförestånderskan, som kände sig stolt
på mina vägnar, förutspådde, att min lyckliga
debut i sällskapslifvet skulle åtföljas af
flere bjudningar. Men deri bedrog hon sig. Då jag
händelsevis gick öfver gatorna, sågo de damer, som jag
mötte, mer än någonsin dragna ut, när deras blickar
kallt mötte »stackars Clary»; och stadens herrar
funno sig föranledda att genom de mest lättvindiga
helsningar tillkännagifva sin uppriktiga ånger
öfver det affall, som de på balaftonen gjort från
sina vanliga idealer.

Efter detta slut på min första triumf må man döma om
min förvåning, då jag på Clara-dagen fick mig tillsänd
en den vackraste blombukett – jag skulle icke hafva
trott att den varit till mig, om icke utanskriften
på asken, i hvilken den låg på sin mossbädd, låtit
mig fatta, att intet misstag kunde äga rum ...

»Kors! hvad ser jag för stil!» utbrast
pensionsfrun. »Så sannt jag lefver, är det icke
den hygglige enklingen rådman Havemans – jag har ju
sjelf haft ett par biljetter ifrån honom angående en
lämplig lärarinna för hans lilla dotter ... Hvar
kan du hafva sett honom?»

»På balen, der han dansade med mig.»

»Han – och det har du ej nämnt!»

»Jag sade ju, att jag dansat med många herrar, fast
jag icke kunde erinra mig namnen på alla.»

»Så underligt, att Haveman skulle bjuda upp dig!»

»Hvarför då?»

»Derför att han är en mycket allvarsam man, temligen
sträng i sina seder, enkling och, utan att vara
förmögen, dock mycket ansedd och aktad, så att
... du förstår ... hvilken flicka som helst med
anspråk i societén skulle hafva känt sig smickrad af
en sådan uppmärksamhet.»

... Men jag vill icke samla de få minnena från
denna tid. Dessa minnen äro hvarken varma eller kalla:
de dväljas i en ljum temperatur, som för mig alltid
varit den vanliga.

Efter några besök under sommarferierna förvandlades
herr Havemans önskan att gifva sin dotter en
guvernant i önskan att gifva henne en annan mor –
båda egenskaperna kunde då förenas.

Carl Haveman var sjelf sjuklig, ömtålig, melankolisk
och retlig, och huru han kommit att bjuda upp mig till
den der märkliga dansen, den enda han under många år
tillåtit sig, kunde endast förklaras deraf, att det
var lämpligaste sättet att komma i samtal med mig.

Hvad han fann eller utrönte hos mig vet jag ej;
men efter några veckor friade han formligt, och
då jag icke ägde annat val, än det tröttsamma
lärarinnekallet, och aldrig erfarit någon
tillstymmelse till kärlek, så gaf jag mitt ja-ord
med fast beslut, att blifva värdig den man, hvilken
hedrat mig genom sitt val

Bröllopet, som efter en kort förlofning firades
hos pensionsförestånderskan, var i den mest
prosaiska stil: endast några få vittnen bevistade
vigseln i skolsalen, som eleverna smyckat med löf
och blommor. Hvad beträffar brudgummen, såg han lika
lugn och sansad ut som jag sjelf kände mig, och för
hvar gång hans blick mötte min, uttryckte den lika
mycken godhet som vänlig uppmuntran.

Jag hade sagt honom, att jag mycket oroade mig öfver
huru hans lilla dotter, som jag visste att han nästan
afgudade, skulle emottaga mig. Han hade aldrig under
vår förlofning bedt mig besöka mitt blifvande hem och
aldrig tagit flickan med sig. Hon var icke heller på
bröllopet, emedan hon, efter hvad han sade, icke var
tillräckligt rask att taga ut i höstkylan och att
han dessutom ansåg bäst, att vi gjorde vår första
bekantskap i hemmet, det vill säga, sedan jag sjelf,
sjuttonåriga barn, inträdt i min moderliga egenskap.

Detta beräknade undvikande ingaf mig föreställningen
att icke något godt väntade, och då vi efter den lilla
supén skildes från pensionslokalen med dess för mig
så många bittra stunder i det förflutna, var det med
en tryckande känsla som jag satte mig i vagnen för
att börja den okända färden till det oberoende lif,
efter hvilket jag så mycket längtat.

Carl Haveman hade aldrig med mig talat om något slags
ömmare känsla. I fall hans hjerta inneslöt en sådan,
skulle det ändock aldrig fallit honom in att beröra
det ämnet. En man med hans anseende i det allmänna
och enskilda, så tydligt i grunden öfvertygad att
jag är jag måste, då han gjorde ett parti så under
hvad han kunnat göra, säkerligen blygts att till och
med för sig sjelf tillstå, att han låtit leda sig
af någon annan bevekelsegrund, än att se sin dotter,
sitt hus och sin enskilda trefnad till godo.

Under det vagnen rullade fram öfver gatorna var han
tyst, och jag var uppfylld af föreställningen om
hurudant första inträdandet skulle blifva. Kanske
hade jag några små skrupler öfver att jag möjligen
förhastat mig, men jag sökte allvarligt kufva dessa
skrupler med den vissheten, att jag åtminstone
kunde gifva honom och hans barn en pligttrogen
tillgifvenhet.

»Nu äro vi framme, Clary!» sade han, då vi hunnit
till ett af de sista husen nära tullen.

»Ack», utbrast jag öfverraskad, »så trefligt
och upplyst här ser ut!» Jag kände en behaglig
tillfredsställelse öfver att någonting blifvit gjordt
för min skull.

»Åh, ja», svarade min man, »huset är ganska täckt,
sedan det blifvit uppmåladt, och om sommaren dubbelt
behagligt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0159.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free