- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
156

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allt af barmhertighet. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med sin trädgård. Och när en ordnande vänlig husmor
kommer derin, blir hvad som saknades i huset väl
uppfyldt.»

Han bjöd mig armen och förde mig in i en icke stor,
men prydlig sal, der brasan sprakade i spisen och
ljusen i kronan voro tända.

I detta rum syntes ingen till, men då vi inkommit i
förmaket, der upplysningen var ännu fullständigare,
framträdde från någon vrå en liten blek
flickgestalt. Det var min nära nioåriga styfdotter,
som med kall och mulen min genast visade mig hur
ovälkommen jag var; – men detta afskräckte mig icke
att springa fram för att sluta henne i mina armar.

»Se här din nya mamma, lilla Charlotte!» sade fadren
... »Gif henne nu en rätt hjertlig helsning!»

Af hela min själ önskade jag att vinna barnets
tillgifvenhet. Jag skulle då icke lefva förgäfves,
men jag fick icke taga henne i famn: hon skrufvade
sig undan, utan att säga ett ord.

»Gör nu bekantskap på egen hand!» sade min man, i det
han skyndade in i sitt arbetsrum, såsom han sade,
för att aftaga fracken, men troligen mest för att
slippa ifrån den kinkiga presentationen.

Så fort han tillslutit dörren, utbrast Charlotte
i fullkomligt ogenerad ton: »Du behöfver icke
tro, att jag tänker kalla dig för mamma: du är
bara ett upptaget barn, som pappa gift sig med af
barmhertighet – det har vår gamla köksa sagt, och
hon ljuger aldrig.»

»Men det har hon likväl gjort den här gången!»
sade fadren, som åter uppdrog den tillslutna dörren
och hastigt inträdde. »Jag har bedt Clary blifva
min hustru derför, att hon är god och förståndig,
kunskapsrik och mild – och om du icke genast ber henne
om förlåtelse för ditt opassande och osannfärdiga
yttrande, så bereder du mig ett smärtsamt bekymmer.»

»Det kan jag ju göra för pappas skull ... Var så
god och förlåt mig ... Men jag vill icke kalla
henne mamma.»

»Om du tillåter», skyndade jag att infalla, »så
betyder det ju föga, i fall Charlotte icke ger mig
denna titel, då jag sjelf är så ung att, efter hvad
jag hoppas, vi komma att lefva tillsammans som en
äldre och yngre syster, och då jag får börja hennes
lektioner, så blifva vi nog goda vänner.»

Carl syntes mig mycket belåten och räckte mig handen
med ett vackert uttryck af tacksamhet.

-

Men hvad har jag att säga om de fyra år, som följde
på denna afton!

Att uppteckna dessa minnen i detalj skulle blifva ett
enformigt repeterande af ett enformigt lif, under
hvilket dock själen gjorde helt andra utflygter på
tankens och förhoppningarnas område – ty att lefva
ett enformigt yttre lif, är icke oförenligt med det
rikaste inre.

Min man erkände många gånger, att han i mig vunnit
den hustru, som han önskat. Men de fiender, hvilka
redan förut tagit honom i besittning – nämligen
mjeltsjukan, retligheten, tröttheten och dufvenheten,
följder af en ytterst ömtålig fysik och ett tungt
lynne – inkräktade så mycket af hans väsende, att då
dertill lades mycket arbete och (hvad jag sökte dölja)
Charlottes stela och motiga förhållande till mig,
så kunde han väl icke vara lycklig.

Men jag vågar taga Gud till vittne att, ehuru mitt
hjerta aldrig vaknade till högre kärlek för honom,
hvad han icke heller syntes sakna eller någonsin
talade om, jag dock under outtröttligt bemödande och
ömhet omgaf honom med alla möjliga omsorger. Och då
hans helsa försämrades och slutligen öfvergick i ett
långsamt aftynande, blef jag för honom en trofast
och uppmärksam sjuksköterska.

Men då väcktes Charlottes afund häftigare än
någonsin. »Låt mig sköta dig, pappa!» sade hon
ständigt.

Med ett mildt småleende smekte han hennes kind,
liksom för att försona svaret, hvilket nästan alltid
blef detsamma: »Du är allt för ung och häftig att
förstå hvad som fattas ... Clary är den bästa och
säkraste hjelpen för mig under denna tid!» Och han
såg icke sällan då på mig med en blick så mild i sin
tankfullhet, att Charlotte ofta alldeles vild rusade
på dörren.

Jag bad honom stundom att aldrig tala hjertligt till
mig i hennes närvaro. Jag försvarade hennes sårade
känsla och försäkrade honom, att hon med tiden skulle
döma lugnare och mindre partiskt.

»Med tiden!» svarade han en dag ... »Stackars
Clary, ser du icke att min lefnadslampa snart är
utbrunnen. Men jag är öfvertygad, att du ändå skall
blifva ett säkert och ovärderligt stöd för min lilla
oförståndiga flicka.»

Jag lade min hand i hans, och han fattade fullkomligt
det svaret.

Emellertid brann hans lefnadslampa långsammare,
än han sjelf trott, och sedan han icke längre kunde
sköta sin tjenstebefattning, försämrades efter hand
våra ekonomiska omständigheter, och sista året hade
jag verkligen svårt att hålla de yttre bekymren från
husets inre detaljer. Jag vet icke om han förstod
något af detta, ty plågorna upptogo allt mera hans
tankegång. Men hans ögon sade mig, att jag var så
mycket för honom, som jag någonsin kunde hoppas.

Hans sista ord i lifvet egnades hans dotter. De
utgjorde en varm uppmaning, att hon skulle fästa sig
vid den vän, som hon hade qvar.

Vi voro nu ensamma .... Mina tårar falla ännu, ehuru
enkåret lider till slut, ty min make hade varit min
ende och sanne vän, och det gör mig godt att tänka,
det vårt äktenskap, hvar-fver hvarken han eller
jag behöfde rodna, varit sådant, att jag alltid med
samvetsfrid kan dröja vid erinringen deraf.

Charlottes sorg var så öfverväldigande våldsam,
att hon icke på länge kunde finna en tanke, som ej
uteslutande berörde hennes älskade fader. Och just då
jag lyckats att bringa en smula lugn i denna storm,
ankom från min mans faster – en person, som han sällan
tänkt på eller talat om – ett mycket deltagande bref,
i hvilket hon yttrade, att om jag gillade hennes
förslag och Charlotte icke hade något deremot, så
ville hon upptaga Charlotte i sitt hem och gifva henne
samma uppfostran som sin egen dotterdotter, hvilken
var ungefär jemnårig med hennes brorsons dotter.

Charlotte var mycket tvehågsen, men sedan jag rådgjort
med prostinnan, i hvars hus jag med min man ofta
varit och af mig ansågs som en värderad bekantskap,
fick det gjorda anbudet ett annat utseende i min
styfdotters ögon.

Prostinnan, som tog en afgörande ton, för hvilken
Charlotte hade mycken respekt, visade henne huru
öfver all beskrifning lyckligt detta lysande anbud
af den gamla rika fastern var. »Här blir du blott
en fattig flicka», sade hon, »som, när du uppnått
lämplig ålder, får taga plats i något främmande hus,
då deremot för dig nu yppas tillfälle att blifva en
ung dam, för hvars framtid din slägting nog sörjer.»

Charlotte började nu se saken mera i rosenrödt och
förklarade, att jag gerna kunde skrifva och säga,
att hon utan ledsnad ville komma.

För min del kände jag visserligen smärta öfver att
icke blifva i tillfälle att få vårda detta testamente,
som min man lemnat mig; men å andra sidan mäktade jag
icke återhålla en känsla af jublande lycka vid den
tanken, att jag nu utan egen åtgärd skulle blifva fri
att skapa mig ett verkligt oberoende lif, det jag så
länge önskat, men ännu aldrig kunnat ernå.

Det lagliga testamentet efter min man satte mig, sedan
allt blifvit utredt och bortsåldt efter Charlottes
afresa, i besittning af ett litet kapital af två tusen
riksdaler, och det syntes mig vara fullt tillräckligt
att uppehålla mig med, under det jag förberedde någon
blifvande större inkomst.

Efter eget val och med prostinnans råd skulle jag
flytta till Stockholm, för att genomgå något slags
kurs till sökande af en eller annan plats. Jag hvarken
hade eller har ännu rätt klart för mig, vid hvilket
mål jag egentligen vill stanna.

Emellertid är det nu afgjordt, att jag skall
inackordera mig hos enkefru professorskan Weller, som
redan för omkring tre år sedan uppehöll sig i nämnda
stad, hvarunder min man blef i tillfälle att göra
henne någon juridisk tjenst. Professorskan lefver
nu af sina inackorderingar, så att jag förmodar,
att det icke blir så ensligt hos henne; kanske
snarare tvärtom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free