- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
157

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allt af barmhertighet. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Det är i morgon, i morgon som jag skall lemna denna
mitt lifs afdelning, för att börja den nya. Jag
går ut i verlden med en brinnande förtröstan på
Gud och anropande hans barmhertighet, att jag måtte
kunna öfvervinna den benägenhet till otacksamhet,
som från barndomen legat gömd i min karakter; och
jag lofvar mig sjelf, att jag strängt skall granska
hvarje intryck under det nya lifvet.

-

II.

I jernvägskupén.

Två dagar hafva förflutit sedan Clary nedlade pennan,
efter att hafva samlat de glädjefattiga dragen af sin
tillvaro under tjugotvå år. Och om detta återgående
till det förflutna upprifvit de icke half-läkta sår,
som hennes barndoms- och ungdomserfarenhet gifvit
henne, så må man mildt döma den bitterhet, hvilken
hon ännu icke förmår rätt beherrska.

Denna stolta och ömma själ, begåfvad med en
intelligens, som sträfvade att bryta det skal, i
hvilket den var intvingad, längtade ständigt efter ett
gensvar till allt det, som den var färdig att gifva;
men fann ej annat än ljumhet och likgiltig vänlighet,
hvilket för en sådan ande är svårare att uthärda,
än lifvets bistra stormbyar. I det sednare fallet
får anden kraft att modigt kämpa, i det förra har
den ingen annan resurs, än att draga sig inom sig
sjelf, utan att i ett enda pulsslag känna att den
lefver framåt.

Och dock lefde Glary mera »framåt», än hon sjelf
anade. Hon hade skaffat sig en skatt af kunskaper, och
bildning, och hennes tankar, dem hon sällan delade med
någon (ty hvar och en af de två, hvilka hon egnade sin
yttre verksamhet, fordrade endast hennes omsorger),
voro så rika, ädla och varma, att de indrogo henne
i drömmar om en tillvaro, der de kunde bära frukt –
huru, det var hemligheten, den hon ej kunde eller
ens försökte att genomtränga. Hon blott kände,
att hon behöfde en annan atmosfer att andas i, än
hemortens; och hennes enkestånd och befrielse från
styfmoderspligterna lemnade henne frihet att flyga
från det upprifna boet.

Så begaf hon sig af på väg till Stockholm med sina två
tusen rdr, sina outredda planer och sin ifriga önskan
att finna en sjelfständig verksamhet. Råd ville hon
icke hafva af någon: hon måste se och döma sjelf;
och hon beslöt fast, att icke låta den tjenstvilliga
professorskan, i hvars hem hon för ett år skulle
vara inackorderad, taga ringaste hand om hennes
existens i annat, än hvad som tillhörde hvardags-
och sällskapslifvets fordringar.

Ingenting hade händt henne under resan. Tåget skulle
vara i Stockholm vid sjutiden, men dit hade man ännu
ett par timmar; och sedan passagerarne i hennes kupé
allt mer och mer glesnat, så att det ej fanns qvar
mer än en lång, blek och väl ompelsad, ung herre,
hvilken något senare stigit in, beslöt Clary att
helt beqvämt arrangera sig i sitt hörn för en liten
sömn. Detta lyckades äfven för några minuter, men den
kalla Januari- eftermiddagen medförde en oemotståndlig
kyla, som kom henne att rysa och darra.

Hastigt väcktes hon till vid beröringen af ett
mjukt öfverplagg, som varsamt sveptes öfver
henne. Då emellertid all slags välvilja förekom
hennes misstänksamma sinne motbjudande, yttrade
hon, i stället för ett förbindligt ord, ett tvärt:
»Skall man tvingas att taga emot barmhertighet äfven
på resor!»

Härvid afkastade hon en makalöst varm och magnifik
herrekappa och satte sig hastigt upprätt.

Under tiden hade lampan blifvit tänd och kastade
öfver våra resande sitt halft magiska sken. »Jag
kan försäkra er», yttrade den bleke mannen, »att
barmhertigheten ingalunda var ernad till en artighet,
utan en rätt och slätt skyldighet mot mina nerver,
hvilka betydligt ledo af det huttrande och frysande,
som kölden aftvang er!»

Medan han talade, antog Clarys medpassagerare en så
genomtrött min, att hon helt och hållet lugnades,
öfvertygad, att hon hade framför sig någon rättfram,
ehuru mycket vacker björn i kavaljersskepnad. Också
yttrade hon i mildare ton: »Det var angenämt att höra,
det jag slipper tacka er! Men nu är jag vaken och
skall icke besvära med min frossa.»

»Men för all säkerhet», blef svaret, »behåll min
öfverflödiga kappa – gör det af sann mensklig
barmhertighet med en person, som nyligen kommit upp
ur en långvarig febersjukdom och som är orimligt
känslig för alla slags ljud.»

»Ack, det der förstår jag fullkomligt.» ... Clary
hade nu en helt annan ton ... »Min stackars
man kände länge, långt innan döden slutade hans
nervlidande, den sensiblaste pina vid allra ringaste
ljud. För hans skull vill jag behålla er kappa!» Och
Clary svepte hjeltemodigt omkring sig det främmande
plagget, mycket lycklig öfver att få visa, i stället
för att emottaga välvilja.

»Jag är er aflidne make synnerligen förbunden, min
fru, för den godhet, som minnet af honom tvingar er
att visa en främling. Men jag tillåter mig förmoda,
att er äktenskapliga erfarenhet måtte hafva innefattat
en mycket kort tid: ni förefaller ofantligt ung för
en sådan erfarenhet.»

»Ung – jag minns icke att jag någonsin varit ung
... Jag var gift i fyra år och har nu nära ett år
varit enka efter en redlig och aktad tjensteman i B.»

»Ni är mycket god, som behagar lemna er reskamrat
dessa upplysningar!» inföll främlingen med ett vackert
och nästan hjertligt småleende.

»Det skedde icke af godhet», svarade Clary, rodnande
och med frimodig stolthet, »utan emedan då man färdas
i en sådan här allmän tillflykt, jag ansåg lämpligt
att min sista medresande, med hvilken händelsen
lemnat mig ensam, ej borde behöfva misstaga sig på
den omständigheten, att en tjugotvåårig qvinna reser
utan annat skydd än sitt eget.»

»I det fallet», svarade den unge mannen i den mest
aktningsfulla ton, »var ert meddelande fullkomligt
öfverflödigt. Ni behöfver blott visa minsta skymt
af ert ansigte, för att öfvertyga den enfaldigaste
och mest oerfarne man, att han har framför sig ett af
dessa fruntimmer, hvilka kunna resa jorden rundt, utan
att riskera blifva taget för annat än en estimabel
dam, den icke ens en tölp skulle våga låta förstå,
att han fann värd en opåkallad hyllning.»

Clary svarade ej denna gång. Hon fruktade för sin
ringa verldserfarenhet. Dock trodde hon, att den
yttrade artigheten icke innefattade något, som stred
mot det passande. Hon kände af instinkt och af den
resandes mjuka ton, att han önskade lugna henne.

Under den följande minuten syntes våra begge
passagerare sysselsatta med att granska hvarandra. Hon
fann honom vara allt för vacker och qvinnligt retlig
för att vara man – han fann henne vara en qvinna, som
mindre intresserade honom genom sin halft beslöjade
egendomliga skönhet, än genom den blandning af naiv
originalitet, stolthet och godhet, som uppenbarade sig
i hennes väsende, ett ömtåligt trots öfver en fin,
mild känsla. Han studerade henne såsom en ny typ,
och han, så att säga, försatte sig in i hennes natur,
hvilken allt mera intresserade honom, som eljest
hade en så ringa portion af intresse att slösa bort
på något – onödigt.

Utan att vidare vänta på svar, återtog han:

»Tillåter ni mig, efter som vi ännu hafva minst
en timma qvar af vår resa, att fråga, om ni, min
fru, skulle värdigas att vilja veta namnet på er
reskamrat och hvarför han reser, då han så nyligen
varit sjuk? Mitt namn ...»

»Vänta lite, låt mig gissa ... Ni är någon ung
adelsman på väg till Upsala, der ni utan tvifvel
har åtskilliga tentamina att undergå före filosofie
doktorspromotionen i vår... eller ock är ni ännu
endast student och har brådtom att göra undan examen
för inträdet i något verk?»

»Ni är högst nådig, som behagar förläna mig en så
stor ungdom ... Adelsman är jag verkligen, men utan
historiska anor. Jag heter Mauritz von Helldorff och
tog mina tentamina för graden för sju år sedan. Jag
är den afundade ägaren till ett bruk, som gifver mig
vida mer att bestyra, än mina krafter stå ut med;
och ändå har min ort ytterligare, under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free