- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
161

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åsatrons förfall och kristendomens antagande i Norden. A. W-n.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

förfall ooli ki*i^ten<loiiiexi^ i

^mellan den grekiska och den nordiska gudaläran
p råder en i ögonen fallande motsats. Den
förra ser ej något slut för sina gudar. De äro
odödliga. Edda-mytologiens stora egendomlighet
ligger deremot just deruti, att hon icke blott låter
sina gudar födas, utan äfven låter dem dö. »I andra
mytologier», säger Hammerich, »saknar dramat sista
akten, och man hor blott uti en prosaisk epilog,
huruledes folket ledsnade vid sina gudar och öfvergaf
dem, då de blefvo allt för gamla och skröpliga;
men Norden har en myt, i hvilken åsarnes hjeltedöd
besjunges med samma skaldeflygt som deras ungdoms
segrar och bedrifter». Hvarje gång gudarne visa sig
för valans blick, ser hon i deras lifs-utveckling
äfven deras undergång, ty fröet till undergång ligger
ju redan i lifvet sjelf.

Gudarne kunde ej öfvervinnas, om icke de sjelfve
gjorde sig svaga och vapenlösa, men detta måste de
göra. Nödvändigheten fordrade det. För att vinna
Gerd till maka gaf Frö bort sitt svärd. Han stod
då vapenlös i den sista striden. Ty måste lägga sin
högra hand i Fenrisulfvens gap för att odjuret skulle
låta sig bindas. Fenrisulfven bet af handen, och Ty
var ofärdig för striden. Åsarnes eget öfvermod och
lättsinne vållade Balders död. Den blinde Höd skulle
aldrig kastat den förderfliga tenen på oskyldighetens
hvite gud, om ej gudarnes egen lek varit en uppfordran
för honom att hedra sin broder.

Kraftfullt och gripande skildras i Völuspå
verldens och åsarnes undergång, ragnarök, »gudarnes
skymning». Tilltagande ondska och strid i verlden
bebåda denna händelse. Bröder skola kämpa och
blifva hvarandras banemän. Ingen menniska visar
skonsamhet mot den andra. Vintrarne rasa, utan
någon mellankommande sommar, med snö, storm och
mörker. Solen och månen uppslukas af förföljande
ulfvar, stjernorna slockna, jorden bäfvar, och fjellen
störta samman. Midgårdsormen höjer sig ur vågorna,
och skeppet Nagelfar fraktar frostjättarnes hela
ätt öfver hafvet. Loke stormar fram i spetsen för
Hels skaror. Fenrisulfven störtar fram med gapande
mun, flammor låga ur hans ögon och näsborrar, och
Midgårdsormen vid hans sida sprutar så mycket etter,
att det sprider sig öfver luft och haf. Vid detta gny
remnar himmelen, och Muspels söner rida fram genom
Öppningen i en strålande fylking. Främst rider Surt,
och framför och bakom honom är lågande eld. Från
hans flammande svärd utgår ett sken, klarare än
solens. Alla begifva de sig till slätten Vigrid,
hundrade raster vid åt hvarje sida.

Nu står Hemdal upp och blåser starkt i
gällarhornet. Gudarne gå till tings. Oden söker råd
hos Mime. Yggdra-

silsasken skälfver. Åsar och enhärjar härkläda
sig och tåga till strids. Oden rider främst och
möter Fenrisulfven, som uppslukar honom, men som i
sin ordning faller för den starke Vidar. Tor blir
Midgårdsormens bane, men störtar sjelf ned död af det
etter denne sprutar Öfver honom. Frö strider mot Surt,
men faller, ty han har gifvit bort sitt svärd. Loke
och Hemdal blifva hvarandras banemän. Sedan kastar
Surt eld öfver jorden och uppbränner hela verlden.

Gimle, de godas bostad, förgås dock ej i den allmänna
förstörelsen. Ej heller Nåstrand »likstranden», de
ondas pinorum. Verlden är icke heller för alltid
tillintetgjord. Valan ser en ny verld uppstå,
grönskande och fager. Innan solen uppslukades,
hade hon födt en dotter, lika fager som hon sjelf,
hvilken skall vandra samma bana som sin moder. Ett
nytt menniskoslägte skall uppkomma. Ondska, sorg och
möda skola ej mera herrska på jorden. Sedan kommer
den mäktige till stordomen, den starke ofvanifrån,
som råder för allt. Han fäller domar, sliter tvister
och stiftar en helig, evigt varande fred.

»Gudarnes skymning» bröt ock verkligen in. Men det var
ej i striden mot jättar och troll åsagudarne dukade
under. Deras besegrare och öfverman blef kristendomen.

Det synes, som borde läran om åsagudarnes undergång
i striden mot det ondas makter hafva främjat
kristendomens införande. Asalärans antydningar om
tillkommelsen af ett väsen, högre än alla åsar,
borde också bana väg för tron på »hvite Krist». Och
sannolikt har mer än en nitisk hedna-apostel i vår
nord förkunnat våra fäder, att åsalärans »mäktige,
den starke ofvan ifrån, som råder öfver allt»,
icke var någon annan än Kristus, likasom Paulus,
sedan han i Athen funnit ett altare med inskriften:
»Dem okända Gudenom», sade till athenarne: »Den I nu
dyrken ovetande, honom för-kunnajr jag Eder.»

Åsatron var ingen tro af djupsinnig eftertanke, som
gerna vände sig till betraktandet af det eviga. Hon
drog tvärtom sina bekännare till ett rörligt lif och
eldade dem till krigiska dåd och bragder, som kommo
Europas folk att darra och skakade dess samhällen
i sina grundvalar. Som vi veta, voro våra förfäder
före kristendomens antagande kända och fruktade
för sitt fria, otyglade lif, sitt okufliga mod,
sitt dödsförakt, sin tapperhet och sina vilda seder,
och de stodo just genom dessa sina egenskaper i den
skarpaste motsats till Europas öfriga folk. Säkert är,
att dessa egenskaper vidmakthöllos och bragtes att
flamma upp till allt starkare och kraftigare lif just
genom åsaläran. När åsagudarnes hela tillvaro och slut

Sv. Familj-Journ.

21.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0165.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free