- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
162

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åsatrons förfall och kristendomens antagande i Norden. A. W-n.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

162

var en strid, hvad var väl då naturligare, än
att också menniskorna skulle hafva samma mål och
lifsåtrå. En skarpare motsats låter knappt tänka sig
än den, som rådde mellan Nordens krigarefolk, för
hvilka lifvets lust och evighetens belöning endast
var strid och mandomsprof, och det öfriga Europas
kristna folk, hos hvilka fredliga yrken, konster
och vetenskaper hägnades, och hvilkas medlemmar i
evigheten väntade en tillvaro, full af ostörd frid. I
detta fall synes sålunda åsaläran hafva bort lägga
ett kraftigt hinder i vägen för kristendomen. Dock,
»ytterligheterna beröra hvarandra». Yi skola vid
en närmare undersökning finna, att det vilda, af
åsatron omhuldade vikingalynnet, som hvarken kände
rast eller ro, som hundrade gånger satte lifvet
på ett tärningskast och som endast ansåg ära och
krigarerykte oförgängliga, dock gaf näring icke blott
åt förändringar i sjelfva trosläran, utan äfven åt
om-hvälfningar, som i tidernas lopp medförde åsatrons
förfall och undergång.

Vikingalifvet och de ständiga och oafbrutna
härfärderna höllo många af de nordiska folkens
höfdingar och krigare för långa tidsrum skilda från
sina hembygder och sina fäders offerplatser och
religionsbruk samt gjorde dem så småningom främmande
och likgiltiga för dessa. Under tiden kommo de i
beröring med folkslag af annan religion och andra
seder och vände ofta tillbaka med förakt i hjertat för
sina fäders tro eller som fritänkare, som vant sig att
lita blott på sin egen kraft. Hos hvarje ny slägt,
som på detta sätt växte upp i stål och brynja, blef
dess forna tro allt mera betydelselös. Hugstora fäders
föredömen, som eggade till efterföljd, en inneboende
väldig kraft och begäret efter krigsbyte och ära
blefvo så småningom de drifkrafter, som manade till
fortsättande af vikingalifvet, men man lockades ej
dertill omedelbart af längtan efter lifvet hos åsarne
i Valhall, der man finge njuta af eviga strider med
enhärjarne och af ständiga gästabud. »Det vilda och
af allehanda lidelser upprörda lif», säger H. Keyser,
»som äfven spred sig till hemmet och mot hedendomens
slut vann öfverhand öfverallt i Norden, kunde icke
vara gynnsamt för något slags väl ordnad religion,
och åsatrons grundvalar undergräfdes sålunda af samma
anda, som hon sjelf hade bidragit att väcka till lif
och åt hvilken hon sjelf gifvit kraftig näring.»

Yi känna icke åsatrons ursprung eller utveckling, vi
känna den endast från den sista tiden af dess bestånd,
från den tidpunkt, då den började förfalla. Yid denna
tid är det vidskepelsen och fritänkeriet, som hafva
Öfverhand. Några voro ifriga dyrkare af liflösa ting,
djur och afgudabilder samt ifriga blötare. Andra voro
utan all religion och satte sin tillit endast till
sin egen kraft och styrka»

Men likasom ingen sol är utan sina fläckar, så är
ej heller något tidehvarf så mörkt och hopplöst,
att det ej har någon ljuspunkt. Fornsagorna omtala
flera exempel på visa män, som, fastän icke kristna,
dock hade högre tankar och aningar om det gudomliga,
än dem, som i allmänhet tillhörde deras samtid. Det
förtäljes, att en isländing, Torkel Torstensson Måne,
i sin dödsstund lät bära sig ut i solskenet och
anbefallde sig »i den guds händer, som hade skapat
solen». »Han hade också», säges det, »fört ett så
rent lif, som den bäste kristen.» En annan isländing,
Torsten Ingemundsson, sade till sina bröder, då deras
fader, Ingemund den Gamle - en ifrig Frödyrkare, men
en man frejdad för klokhet, redbarhet och hjelpsamhet
- blifvit mördad af en illrådsman Hrolleiv: »Yi
få trösta oss med, att det är stor olikhet emellan
vår fader och Hrolleiv, och detta skall komma vår
fader till godo hos honom, som har skapat solen
och hela verlden, hvem han ock månde vara.» Denna
tro yttrade sig äfven vid ett annat tillfälle. En
af hans fränder hade utsatt ett barn att dö. Tore,
en broder till Torsten, led af stundom påkommande
anfall af berserkagång och kom då ofta ofärd åstad
under sin vilda framfart. Då han en gång för Torsten
beklagade sig öfver denna olycka, sade denne: »Nu
vill jag anropa honom, som har skapat solen, ty honom
håller jag för den mäktigaste, att detta onda må vika
från dig, och för hans skull önskar jag, att du till
återgärd skall uppföda det utsatta barnet, på

det att han, som har skapat menniskan, måtte kunna
vända henne till sig.»

Yi hafva redan antydt, att åsatrons lära om »den
mäktige ofvanifrån» borde icke ogynnsamt förbereda
kristendomens antagande. Helt säkert fann mången
nordman äfven andra likhetspunkter emellan flere af
kristendomens läror och de högsta yttringarne af hans
egen tro. Som bekant, innehålla Eddasångerna Håvamål
och Segerdrifvomål en mängd lefnads-reglor, uttalade
i korta tänkespråk. Många af dessa stå i god samklang
med kristendomens bud. Yi nämna t. ex. några af de
lärdomar, som inskärpas: erkännande af menniskans
ofullkomlighet; strängt hållande af ed och löften-,
uppriktighet och trofasthet; men tillika försigtighet
i vänskap och kärlek; aktning för ålderdomen;
gästfrihet, gif mildhet och välgörenhet mot de
fattige; måttlighet både i njutningen af det sinliga
goda och i nyttjandet af sin makt; förnöjsamhet,
ihågkommandet af det jordiska godas förgänglighet
m. fl.

Det ligger i sakens natur, att en gud skall i
ett, flere eller alla afseenden hafva högre makt
än den, som åkallar honom. Så blef det nu ock vid
kristendomens införande en vigtig fråga för nordbon,
om den nye guden var starkare, än den gamle. Det
berättas t. ex., att en biskop Fredrik följt
Torvald Yid-farne till Island och der tagit in i hans
fädernehem. Torvalds fader Kodran blef en gång vittne
till en högtidligt firad gudstjenst. Det förtäljes,
»att då Kodran hörde klockornas ljud och den fagra
klerkesången och luktade rökelsen och såg biskopen
i präktig skrud och alla dem, som gingo honom till
hända, klädda i hvita kläder, och hela huset strålande
af vaxljusens fagra sken», tyckte han rätt väl derom
och sade: »Eder gud tyckes fröjdas åt ljuset, hvilket
våra gudar sky.» Han var dock ej öfvertygad. Han hade
en skyddsande, som bodde i en sten bredvid gården,
och hos hvilken han plägade hemta råd. Torvald frågade
Kodran, om han ville blifva kristen, ifall hans gud
kunde drifva bort skyddsanden och således visade sig
vara den starkaste. Dertill var Kodran villig. Biskop
Fredrik förstörde stenen, och Kodran lät döpa sig.

Yi hafva, såsom af det föregående synes,
hufvudsakligen hållit oss till Islands
omvändelsehistoria. Den stora isländska
sagolitteraturen lemnar nämligen här vida rikare
material, än vår egen fornhistoria, och vi kunna i
detta korta utkast endast nämna några af de lättast
tillgängliga dragen ur detta vigtiga skede af våra
förfäders lif. Kristendomen blef äfven tidigare
rotfäst på Island, än hos oss.

År 1,000, åtta år förr än Sveriges förste kristne
konung, Olof Skötkonung, döptes, var kristendomen
redan antagen till Islands lagliga religion. Så långt
hade man dock ej hunnit utan bittra strider. Ännu
funnos ifriga åsadyrkare, som icke underläto att
framhålla de olyckor, som skulle träffa alla dem, som
vände sig bort från fädernas gudar eller underläto
att egna dem tillbörlig dyrkan. En af Islands mest
ansedde män Hjälte Skäggeson, som antagit kristendomen
och på alltinget inför folket kallat Oden och Fröja
för hundar, måste gå i landsflykt.

Otvifvelaktigt skulle kristendomen i allmänhet blifvit
antagen både hastigare och med större beredvillighet,
om dess första förkunnare uppträdt med större
fördragsamhet och hofsamhet och mindre våldsamt
motverkat allt, som låg hedningarne om hjertat. När
den förut nämnde Torvald, jemte biskop Fredrik, år 986
lemnade Island, hade han der begått trenne mord och
han kom aldrig tillbaka till Island, emedan, såsom det
förmäles i Olof Tryggvasons saga, han fruktade, att
hans tro ej skulle kunna öfvervinna hämndkänslan. Den
bekante presten Tångbrand, som af konung Olof
Tryggvason sändes till Island för att förkunna
kristendomen, talade der tyvärr mera med svärdet, än
med tungan. Ar 999 dömdes han fredlös för de dråp han
begått och måste lemna ön. Troligen hade ej heller
alltinget på Island så snart antagit kristendomen
till sin lagliga religion, om ej eftergifter blifvit
gjorda å Ömse sidor. Lagförslaget om kristendomens
antagande framställdes af lagsagomannen Torgeir och
var af följande innehåll: »En hvar isländing, gammal
och ung, skulle blifva kristen och döpas; alla tempel
och gudabilder skulle förklaras oheliga och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free