- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
163

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åsatrons förfall och kristendomens antagande i Norden. A. W-n. - Folksägner från Åland. Upptecknade af Herm. Hofberg. II. Minnesvården i Brändöskären - En fågel utan vingar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

163

nedbrytas; oden, som i vittnens närvaro tillbad
belåten, skulle förvisas. Å andra sidan skulle man
få äta hästkött, utsätta sina barn och offra, om
blott detta sista skedde i lön, så att ingen blef
det varse."

I Danmark och Norge hade kristendomen blifvit antagen
tidigare än på Island, och det var just Norge,
som åtog sig värfvet att på Island införa den nya
läran. Till Sverige kom hon sist. Visserligen hade
"Nordens Apostel», den frejdade Ansgar, redan 829 i
den stora handelsstaden Birka förkunnat Kristi lära,
men Sveriges förste kristne konung döptes ej förr än
år 1008. I alla de nordiska landen åtföljdes den nya
trons införande af samma oro och jäsning i sinnena,
af samma slitningar och blodsutgjutelser.

Det är naturligt, att kristendomens införande
skulle framkalla genomgripande förändringar i alla
samhällsförhållanden. Lagarne fingo naturligtvis
först och främst intryck af den nya

anden. Svårare var det att till en början se
kristendomens inverkan i det enskilda lifvet och på
seder och skaplynne. Vikingafärderna fortsattes länge
efter kristna lärans antagande af våra förfäder, och
till och med den förut omtalade presten Tångbrand
fann det ej vara med sitt embete oförenligt att,
under sken af att bekämpa hedningar, fara i härfärd
och härja trakter af Norge, i hvilka kristendomen
ännu ej vunnit insteg. Mycket af åsatron fanns ock
länge qvar. Sent förgätes det, som går i arf från
far till son i saga och i sång. Dunkla sägner, minnen
och bruk tala ännu både på Island, i Norge och i vårt
fädernesland om åsagudarne. Ännu lyssnar mången med
undran till »Odens vilda jagt», och bergresar, jättar
och troll anses vissto icke af alla höra endast till
inbillningens underfulla verld. »Asagudarnes skymning»
har länge sedan inträdt, men när skall öfvertrons
töcken helt och hållet förjagas?

A. W-n.

från

Upptecknade af Herm. Hofberg. IL I .

mskummad af Lappvesis böljor ligger mellan öarne
Kum-linge och Brandö en oansenlig klippholme, som
den resande likgiltigt skulle färdas förbi, om ej en
minnesvård af brun sandsten, insatt i en hög fot af
hopstaplad kullersten, fäste hans uppmärksamhet och
droge hans blickar till sig.

Om tillkomsten af detta minnesmärke bevarar orten
följande sägen, hvars sannfärdighet bestyrkes af
inskriften på stenen, äfvensom af skrifna handlingar
från tiden för händelsen.

På Hermansaari sätesgård i Satakunda bodde i början af
Gustaf den tredjes regering öfversten Johan Reinhold
Taube, gift med friherrinnan Elisabet Armfelt. Bland
deras åtta barn hade äldsta sonen Gustaf Adolf
valt fadrens bana och var nu löjtnant vid Nylands
dragonregemente. Under hösten 1773 vistades den
unge Taube en tid i Stockholm och skulle i November
återvända till Finland, der.de åldriga föräldrarna
och hans unga trolofvade otåligt väntade hans
återkomst. Oaktadt den sena årstiden gick öfverfarten
från Grisslehamn till Åland lyckligt och väl. Men den
15 November, då Taube med sitt ressällskap skulle
lemna Ålands fastland och öfver-resa till Finland,
uppstod en häftig storm, som mot aftonen ökades med
snöglopp och yrväder. Likväl lyckades de resande
tillryggalägga den tre mil långa sjövägen mellan
Vår dö och Kumlinge, men här vägrade båtfolket
vidare fortskaffnings-bjelp. Taube, som genom sist
afgångna post beställt sig nattläger på Brandö,
fordrade i barsk ton »postrota» *) för öfverfart till
Brändölandet. Alla invändningar och föreställningar
af de skjutsskyldige tjenade till intet och postrotan
måste slutligen underkasta sig hans vilja och sätta
postbåten under segel. Under tiden hade stormen
tilltagit med ökad våldsamhet. Omhvärfd af snöbyar
hoppade den bräckliga farkosten i mörkret på vågorna
och en mera klenmodig skulle

af båtsmännens betydelsefulla tystnad lätt anat till
den öfverhängande faran. - Det dröjde ej heller länge
förrän man upptäckte att båten under mörkret fått
orätt kurs och nu återstod ej annat än att öfverlemna
sig i försynens vård och genom ett underverk hoppas
räddning ur dödsfaran. Så hade seglingen alldeles
på måfå pågått ett par timmar, när båten med en
häftig stöt tornade mot ett klippref nära en holme,
kallad Falklubb. Strax derefter sprang farkosten läck
och begynte fyllas med vatten. Innan den likväl hann
sjunka, drefs den emot en liten holme och här vågade
en af postkarlarna det djerfva försöket att springa
i land med »perten» (fånglinan). Men i mörkret och
förvirringen fick han i stället för linan fatt i
remmen på sin matsäck och märkte, sedan allt var för
sent, sitt olyckliga misstag. Af en väldig brottsjö
kastades båten åter från land och låg om ett ögonblick
kantrad i vågorna. Af nio personer, som funnos om
bord, räddades blott den nämnda postkarlen, jemte en
annan, som lyckades komma upp på kölen och blef i land
drifven vid Falklubb. Bland de drunknade befann sig
äfven en prest, som skulle resa öfver från Stockholm
till Finland och liksom Taube på det ifrigaste yrkat
på afresan från Kumlinge.

Den minneshäll, som Taubes anförvandter läto
uppresa på den öde holmen har i ännu till det mesta
läsliga drag följande rörande inskrift: »^§ tonna
sten rista nanutBt - mhtitrf - It ton, smit Murn’
alltii i tarksamma nujnnisknlrät. Ite \f\nfa siijrto
iijgfc; toss mantel rpftliglirt nrlj ära mnt knnnng,
mnt manna*, tunt fäterolanir: niällmrnB fetaf ä&nlf
fante, ann af iitorstB fante égift, tek fnrMttrair,
skull? Ijan resa till sitt JJM-ttrist; äro nptngs på
rnägun till toir. lan tonnknate mBllan tossa klippt
mutr s(n anka prsnnur ton J§ -Stomter J773. lans 27
åra Mnafr förtent? totta ärminn?. lan mar af alla
älskaö, saknair, sörjt»

*) Fortskaffnillg af resande sjöledes af dertill
särskildt anordnade skärgårdshemman.

En fåbg-el Titan vingar.

xaptenen på briggen »Providence», som år 1812
an-. lände till England från Nya Zeeland, förde med
sig det uppstoppade skinnet af en besynnerlig fågel,
som naturforskaren Shaw, utan att vidare beskrifva
den, uppkallade med namnet »den vinglösa fågeln från
Nya Holland». Exemplaret kom sedermera i lord Derbys
samlingar och ansågs i många år för det enda i sitt
slag. Först år 1834 blef det beskrifvet och, trots
sin i många delar afvikande gestalt, hän-fördt till
strutsfåglarnes ordning. Sedermera kommo flera exem-

plar af samma eller liknande art till Europa, och
erhöllo nu en särskild plats i de zoologiska systemen
under benämningen apteryges (vinglösa).

Ehuru det visserligen är sannt, att apteryx saknar
vingar, bör det dock anmärkas, att stället der dessa
borde finnas, antydes af ett litet förkrympt, under
fjädrarne doldt vingben, som slutar med en krökt
klo. Stjert saknas alldeles. Fjädrarne äro mjuka och
böjliga, tilltaga i längd nedåt från halsen och hafva
hårlika fan med sidenartad glans.

21*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0167.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free