- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
166

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LII. Engelbrekt Engelbrektsson. Axel Krook

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

igenom svenske man till Tyskland. Det har likväl icke
lyckats. Tvärtom är det fullt veterligt, att hans
förfäder haft egendomar i Vestmanland och räknats
till det adliga eller frälseståndet. I ett så kalladt
pergamentsbref, dagtecknadt Vesterås den 23 Juli 1392,
bortbytte nämligen en Engelbrekt Engelbrektsson en
tomt i Vesterås, hvilken redan hans farfar Engelbrekt
hade ägt. Och vid ett räfsteting i Vesterås sju år
derefter fråndömdes Engelbrekt både arfsrätt till
väntade och besittningsrätt till redan innehafda
gods. Vår Engelbrekt var ej heller ensam son,
utan hade han en bror Niklas Engelbrektsson, som
var häradshöfding i Norrbo härad vid Vesterås. Om
Engelbrekts föregående lefnadsomständigheter är
nästan ingenting kunnigt. Det enda verkligt kända är
ett år 1426 af förut nämnde brodern Niklas utfärdadt
salubref, hvari han med Engelbrekts råd säljer jord
i Stenqvista socken till Eskilstuna kloster. Med
den store höfvidsmannen dog också slägten ut eller
nedsjönk åter i dunklet, så att intet om dess vidare
öden är spordt. Desto mäktigare framträder denna
medeltidsgestalt, en af de största våra häfder äga;
och så lysande med manlig idrott och fosterländsk
hug är hans snabba bana, att det sannerligen icke
behöfves något sagans skimmer för att af honom dana en
folkhjelte, som intet folk och intet land äger större.

Sedan Margareta bragt till stånd den skandinaviska
unionen, i sin ordning skattat åt förgängelsen och
Erik af Pommern blifvit ensam regerande, hade denne
låtit sin hand hvila tung öfver Sveriges folk. Han
hade tvenne älsklingstankar, dem han ville med all
makt genomföra. Den ena var kriget om besittningen af
Söder-Jutland eller Slesvig, hvilket redan då som i
dag var ett Erisäpple mellan tyska och skandinaviska
folkstammarne. Den andra var att få sitt syskonbarn
hertig Bogislaf af Pommern erkänd som tronföljare,
en önskan som han stödde på sin förmenta, men här i
Sverige bestridda rätt att vara arfkonung, hvilket då
sattes högre, än att blott varda konung genom folkets
fria val. Genom kriget utsög han rikets krafter och
utpressade de godtyckliga skatterna i penningar,
hvilka alla då hade ondt om, och bonden mest, så
att alla värden föllo på ett sätt som väckte stort
missnöje. Dels för att kunna så mycket verksammare
utkräfva dessa skatter och dels för att trygga
sina planer om tronföljden, insatte han mot tro
och lofven utländske fogdar, hvilka ock blefvo
höfvidsmän på de fasta slotten, som skulle bilda
pålitliga stödjepunkter för hans utsedde efterföljares
framgång. Snart fanns det icke ett enda slott af någon
betydenhet, som innehades af en svensk, med undantag
af Viborg.

Desse fogdar voro sannolikt till största delen
lycksökare, hvilka blott ville rikta sig på
folkets bekostnad och gjorde sig så mycket mera
hatade, som de voro främmande för landets språk
och förhållanden. Ingen bland dem förde dock ett
strängare regimente, än Jösse Eriksson, som bodde
på Vesterås slott och ägde att befalla öfver en del
af Vestmanland och Dalarne, således i de provinser,
der Engelbrektsslägten hade sina egendomar. Denne
Jösse Eriksson ville ingen vidkännas som landsman, ty
svenskarne sade honom vara en jute och af dansk adel,
under det danskarne kallade honom svensk. Från männen
rånade han i skygd af lagens kryphål deras egendom
och från qvinnorna deras heder. Då han utpantat
bondens sista häst, spände han honom sjelf för plogen
och hans fruktsamma hustru för hölasset, eller lät
han spöa dem, skära af dem öronen, eller hängde dem
upp i röken för att skratta åt deras sprattlande –
säger med bjert färgläggning krönikan. Man klagade
gång efter annan hos konungen, men förgäfves;
»ty han hånade alla danskar, svenskar och norrmän,
emedan han sjelf var tysk».

Vid Falu kopparverk bodde då Engelbrekt
Engelbrektsson, som åtnjöt godt anseende i
bergslagen. Han var, som sagdt, frälseman, ehuru
ej af stormansslägt, och han var rik. Han var öfvad
i hofsed, hade ett fördelaktigt yttre, fastän hans
gestalt var liten, och var käck och krigskunnig som
en adelsman höfdes. Han hade äfven ordet i sin makt,
och hans stämma hade ett vidt omfång och en klang
som malmen i hans grufvor. Dertill var han väl eldig,
kanske häftig, men äfven slug och fintlig, så att han
hade de egenskaper, som i alla tider krafts af en
stor man. Han såg folkets nöd och kände sig rörd
deröfver. Och då allmogen i trakten slutligen vände
sig med sin klagan till honom, lofvade han att göra
hvad han kunde för att skaffa den rättvisa och,
framför allt, fria den från Jösse Eriksson. För
detta ändamål for han genast, 1432, till Köpenhamn,
fick företräde hos konungen och frambar folkets
klagan. Konung Erik ville först ej tro honom, utan
tänkte afvisa honom, såsom han förut gjort med andra
sådana sändebud. Engelbrekt sade sig då vilja med
sitt lif svara för sanningen af sin utsaga. Han bad
konungen hålla honom qvar i fängelse samt nedkalla
Jösse Eriksson och vittnen från Dalarne; om han då
ej kunde bevisa sina klagomål, vore han färdig att
taga repet om sin hals. »Mycket vågar du på din sak»,
svarade konungen. »Riksens råd må undersöka eder
tvist, det är vår vilja.» Det var dock ett medgifvande,
ty dermed ställde konungen fogdarne ej blott omedelbart
under sig, utan ock under rådets värjo. Med detta
besked och konungens bref till rådsherrarne for också
Engelbrekt förnöjd hem. Riksens råd lödo det kungliga
budet och redo till Dalarne, der »de ransakade det
ärende fullgrannt: det allmogen kärde, det var sannt»,
såsom det står i krönikan. Rådet uppsatte öfver sin
ransakning en skrift, och med den på fickan red Engelbrekt
återigen ned till Köpenhamn, der kungen dock under tiden
fått en annan skrifvelse från sin fogde och genom den
bragts på andra tankar. Då nu Engelbrekt kom till hofs och
trädde fram för konungen, utbrast denne i vredesmod:
»Du klagar då alltid! Gack din väg och kom aldrig mer
för mina ögon!» Då vände sig Engelbrekt från konungen
och gick ut, sägande halfhögt till sig sjelf: »Ännu
en gång skall jag komma igen!»

När Engelbrekt kom med detta sista bud åter till
Dalarne, brast tålamodet hos detta, för att begagna en
dansk häfdatecknares ord, »kungliga folk i luggslitna
rockar, födt i armod, klädt och uppammadt i mödor,
hårdt och härdadt som malmen i dess grufvor, men
varmt för frihet och fosterland. Engelbrekt blef detta
folks höfvidsman, och Guds välsignelse kom öfver dess
mod och dess rättvisa sak.» Folket reste sig, och
med dessa samlade skaror bröt han upp mot Vesterås
för att bortjaga Jösse; men de förmåddes att afstå
från sin föresats af rådsherrarne, som infunne sig
och lofvade att hos konungen genomdrifva den hatade
fogdens aflägsnande. Men då denne det oaktadt fick
sitta qvar, reste sig dalkarlarne ånyo följande vår
(1434), då fogden flyktade till Danmark, hvarefter
de åter vände hem. Men då började det ryktet sprida
sig i Dalom, att man hade att vänta sig en ny och
ännu grymmare fogde; och nu mognade hos bönderna
tanken, att helt enkelt göra slut på det främmande
fogdeväsendet i landet, ja, tvinga konungen att hålla
lofven om alla offentliga posters öfverlåtande åt
svenske män, och i nödfall afsätta honom samt välja
en egen konung för Sverige, hvilken skulle återkalla
de gyllene dagarne under Erik den heliges tid, då
inga skatter, utlagor eller tullar ännu funnos.

Inom Dalarne fanns det blott ett fogdenäste, Borganäs,
uppfördt på en halfö i Dalelfven, ej långt från Grådö
färja. Vid midsommartiden bröt upproret löst. Folket
hade åter valt till höfvidsmän Engelbrekt, som utan
tvifvel ledt rörelsen i sinnena, och till nämnda
fäste drog man nu. Fogden derstädes flyktade,
och bönderna intogo och uppbrände det. Härpå drog
hären till Köpingshus, som äfvenledes förstördes,
hvarefter Engelbrekt stämde vestmanländingarne sig
till mötes, då de lofvade att följa honom. Nu bar det
af till Vesterås, hvars slott snart öfverlemnades åt
Engelbrekt, och flere adelige herrar hörsammade nu
äfven hans förut utfärdade uppmaning till dem, att
sluta sig till honom, »om de ej ville förlora lif
och egendom». Denna förstärkning var ock behöflig,
om upprorshären skulle kunna rätt ordnas och manstarkt
hållas vid makt. Budkafvel afgick till uppländingarne
att deltaga i resningen och möta i Upsala. De infunno
sig i oöfverskådlig massa, och han sporde dem nu
med så högan röst, att det kunde höras af dem alla,
om de ville bistå honom i att lyfta träldomsoket från
folkets nacke. Äfven

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free