- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
167

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LII. Engelbrekt Engelbrektsson. Axel Krook

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Uplandsallmogen gick med, och i förening med de närvarande
adelige herrarne minskade Engelbrekt folkets skatter
med en tredjedel. Äfven Erik Puke öfvergick till
honom; han var en tapper, men rå och våldsam herre,
och med honom följde både Finland och Norrland. Ej
heller Södermanland och Nerike läto vänta på sig, och
både i Nyköping och Örebro måste fogdarne dagtinga. På
sist nämnda slott satte Engelbrekt sin broder,
häradshöfdingen, till höfvidsman, med förbigående
af Bengt Stensson Natt och Dag på Göksholm, hvilken
deröfver högligen förtörnades och svor att hämnas,
så som ock skedde. Jemväl i Värmland, Dalsland och
Östergötland måste fogdenästena utrymmas och gifva
sig åt folkhären; Engelbrekt till och med belägrade
Stockholm, med hvars fogde, Kröpelin, den ende af
dem alla som dömes mildt och i krönikan nämnes med
aktning, han dock ingick stillestånd till hösten.

Medan Engelbrekt i Östergötland belägrade Ringstaholm
utanför Norrköping, erfor han, att rikets råd
samlades i Vadstena. Han hade allt lust att sjelf
vara med: stormännen finge ej allena råda, ty då
kunde den redan vunna frukten snarliga gå för folket
förlorad. Han satte sig derför på sin gode springare,
samlade omkring sig 1000 utvalde män och skyndade till
Vadstena, der han helt plötsligt och oväntadt dök upp,
till stor undran och misshag för de höge herrar och
biskopar. Han infann sig på desses möte och tog helt
obesväradt ordet: han hade dock det största följet
af dem alla, och hade hans ord klang med sig ändå,
huru högdragna låter man än i början visade mot den
lille, men så manhaftige folkledaren. Han förklarade,
att sedan Magnus Ladulås’ tid hade blott tyranner
herrskat i Sverige, den ene värre än den andre, men
den värste var konung Erik; de borde derför hjelpa
till med att afskudda oket. »Den trohetsed, vi svurit
konungen, kunna vi icke bryta», svarade den mäktige
Knut Boson Natt och Dag, biskop i Linköping, som under
erkebiskopens romarfärd var rådets ordförande. »Men
kungen har i så margfaldig måtto brutit sin ed,
att I med godt samvete kunnen öfvergifva honom»,
sade Engelbrekt. Men herrarne nekade ändock. Då blef
Engelbrekt vred. Han tog helt enkelt herr Knut i
kragen och hotade honom, som de andre biskoparne,
att kasta dem ut bland den sorlande och gnyende
folkmassan. Det halp, och nu – det var den 16 Augusti
1434 – uppsattes en skrifvelse, hvari man uppsade
konung Erik tro och lydnad, emedan han satt olärde
drafvelsmän till biskopar och hvarken aktat Gud,
påfven eller kyrkan; emedan han upphöjt och framdragit
onde och elake män, samt aldrig straffat sina tjenare
och fogdar, ehuru tyranniska de än varit; och sist
emedan han velat fråntaga landet dess valfrihet och
draga hit sin slägting, hertig Bogislaf.

Sedan denna skrifvelse undertecknats och sändts
till konungen, hastade Engelbrekt åter till sitt
värf. Ringstaholm föll, och Engelbrekt stämde
östgötarne att möta i Söderköping, der de alla gingo
öfver till honom. I Vestergötland lät han nedbränna
Öresten och flere slott; nästan alla Sveriges borgar
voro redan i hans våld, och sjelfva riksgränsen
öfverskreds. Engelbrekt drog in i det danska Halland,
der både Varberg, Halmstad och Laholm gåfvo sig utan
motstånd. Derpå slöt han stillestånd med skåningarne,
hemförlofvade hela sin folkhär och for hem för att
afvakta utgången af stilleståndet med fogden på
Stockholms slott. På mindre tid än fyra månader hade
hela det stora befrielseverket utförts: denna snabbhet
vittnar bäst, att frukten var mogen.

Konung Erik skyndade emellertid till Stockholm för att
undsätta Kröpelin, innan stilleståndet mellan denne
och Engelbrekt gått till ända. Men den sednare hade ej
väl fått tidender om, att konungen var i Stockholm,
förr än han åter uppbådade allmogen och inneslöt
staden. Södermanländingarne besatte Södermalm,
uppländingarne Norrmalm, och nerikesboarne samt
vestmanländingarne Långholmen, under det konungen
befäste sig på Helgeandsholmen och Gråmunkeholmen. Det
kom likväl icke till någon öppen fiendtlighet mellan
konungen och hans undersåtar den gången; ty rådet,
som med hemligt missnöje sett Engelbrekts hastiga
framgång och fruktade, att den folkrörelse, som
hittills uteslutande varit riktad mot
konungens fogdar, slutligen skulle vända sig mot
de store godsherrarne sjelfve, inlät sig villigt
på en underhandling. Ett stillestånd afslöts den
15 November, hvarvid bestämdes, att alla klagomål
skulle hänskjutas till en skiljedomstol af tolf
personer ur de tre rikenas råd, hvilka dock ej skulle
sammanträda förr än tio månader derefter. Under tiden
finge fogdarne på de af konungen innehafda slotten ej
utkräfva några skatter. För de många adliga herrars
skull, som hade befäl i Engelbrekts här och hvilka
voro för detta stillestånd af afvoghet mot denne
folkets man, måste han gifva vika, fastän målet nu
var honom så nära.

Missnöje uppstod genast, och man beslöt att
sammanträda till en riksdag i Arboga i Januari månad
1435. Rikets herrar infunno sig fullt rustade med
väpnare och svenner; men der kommo äfven köpstadsmän
och allmoge, och desse genomdrefvo Engelbrekts
enstämmiga val till riksföreståndare. Men stormännen
drogo sig alltjemt för Engelbrekt och hans bönder,
hvarför de mer och mer närmade sig konungen. Efter
nya möten och skrifvelser kom denne senare på hösten
till Stockholm, der han ingick det skrifna löftet, att
till höfvidsman på slotten ej skulle få utses andra
än svenskar, med undantag för Stockholm, Nyköping och
Kalmar, der äfven danskar eller norrmän kunde blifva
höfvidsman. Engelbrekt skulle hafva Örebro i län. Men
han och flere af de förnämligaste hade undandragit sig
att besegla förlikningen; och konungen sjelf bröt sitt
edfästa löfte och tillsatte främmande fogdar. Herrarne
klagade, men han svarade dem helt kort och godt: »Jag
vill ej vara eder ja-herre! Haden I icke sjelfve
hjelpt till, skulle Engelbrekt aldrig kunnat göra
mig så mycken skada!» Och dermed återvände han till
Danmark, under vägen plundrande de värnlösa kusterna.

Nu, förstås, närmade sig herrarne åter till folket,
och Engelbrekt måste på nytt resa sig, ty honom kunde
man ej vara förutan: han var så godt som folket. Han
inkallade först en herredag i Arboga, å hvilken
beslöts, att derest konungen ej denna fastlagen – den
5 Februari 1436 – fogade sig efter de fastställda
fredsvilkoren, så uppsade man honom tro och
lydnad. Men han kom ej, hvaremot ett rykte spred sig,
att den nye höfvidsmannen i Stockholm, Rönnow, skulle
till hertig Bogislaf öfverlemna slottet. För att
göra sig härom underrättade, begåfvo sig Engelbrekt,
nyss utnämnde riksmarsken Karl Knutsson och flere
herrar till Stockholm. De blefvo ej i godo insläppta,
men fingo biträde af borgarne och skaffade sig med
våld tillträde till staden. Härmed var kriget mot
konungens fogdar åter förklaradt.

Rönnow, som ännu innehade slottet, inneslöts här
af Karl Knutsson, under det Engelbrekt började en
hastig färd utefter Östersjökusten för att anordna
de der varande slottens belägring. Rönnow gjorde
kyndelsmessoafton ett djerft utfall, hvarvid han satte
eld på en del af staden, som blott genom en omkastning
i vinden räddades från förstöring. Vid underrättelsen
om denna olycka skyndade Engelbrekt från Nyköping
tillbaka till Stockholm, der det nu vardt fråga om
att välja riksföreståndare. 30 valherrar samlades
i Svartbrödraklostret, biskopar och adlige män,
och deras röster utföllo så, att Karl Knutsson fick
25, Engelbrekt 3 och Erik Puke 2. Herreväldet hade
segrat och än en gång yppat sin afund och räddhåga
för Engelbrekt och folket. Men hos borgare och bönder
visade sig missnöjet så stort, att man måste mäkla,
hvarför det öfverenskoms, att Karl Knutsson skulle
hafva högsta makten i Stockholm, men Engelbrekt öfver
krigshären. Med denna gjorde han nu ett nytt, snabbt
segertåg, hvarunder äfven Halmstad gaf sig. Här var
dansken Tyge Hjort fogde. Engelbrekt uppmanade honom
att gifva sig. »Inte så länge jag kan stå på mina
ben!» svarade Tyge och gick tillbaka mot staden,
men föll härunder och bröt benet. Det var Guds dom,
menade han, och uppgaf fästningen. Efter ej fullt tre
månader återstod det för konung Erik blott Axevall
i Vestergötland.

I lägret utanför detta slott insjuknade Engelbrekt
och vardt nästan lam, hvarför han lät föra sig till
Örebro, som han,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free