- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
170

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den första sippan. Alfr. A-er. - Guldbröllopsdagen. A. G.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

första

h söderns paradis, der blomman yppig står Med purpur
på sin kind i evigt varma strålar, Der ingen vinter
gifs och ingen hoppfull vår, Som ler i rosig natt
och guld på himlen målar: Der, lilla sippa, skall
man fåfängt söka dig, Det är i norden blott du pryder
vårens stig.

Hur ljuft, när drifvan smält vid solens varma glöd,
Ditt blåa öga se, som tindrar der på tufvan! Du som
oliven är, som hoppet vakna bjöd, När hon till arken
bars i qvällens brand af dufvan, Ty nyfödt hopp och
fröjd gå tätt i dina spår, Och glade såsom barn vi
ropa: "nu är vår!»

Ja, nu är vår, är vår - farväl du kalla snö; Det är
en fröjd att se hur dina drifvor smälta, Att se hur
skummig våg ånyo går på sjö

Att dansande och yr en krossad boja välta. Välkommen,
vårsol blid, vårt hjerta ropar hell! Var helsad morgon
klar, var helsad ljumma qväll!

Du vårens förstlingsbarn, o sippa, du är kär

För bröst af längtan fullt, för hvarje själ,
som trånar,

För hvarje sinne, som för skönhet Öppet är,

För gossen, som för den hvars hjessa redan grånar.

Och derför helsa vi dig alltid hvarje vår

^Välkommen!» der du blyg bland skogens furor står.

Din skrud ej prunkar ljust i sammet eller guld Och
vällukt sprides ej i vinden från din krona, Men du
är täck och mild, och du är utan skuld, Ty daggens
oskuldstår ses i ditt öga trona. Det sköna enkelt är;
din enkelhet är skön, Och alla älska dig, det är din
rätt, din lön,

Alfr. A-er.

Midsommardagen var inne. Morgonen var lugn och
sval, nejden stod tyst i sin sommarfägring och
det var liksom hvilade sig naturen efter vårens
nu fullbordade arbete och drömde i ro om kommande
tider, medan den njöt af det närvarandes daggfulla
friskhet. Det var ännu tidigt på morgonen, men solen
stod högt på himmelen - den har ej lång hvilotid en
nordisk midsommarnatt - dess strålar föllo klart på
ett anspråkslöst rödt hus vid elfvens strand. Man
såg tydligt, att detta hus icke var bygdt i går,
att man tvärtom måste kalla det gammalt, ehuru det
visst icke var skröpligt. Men ett trefligare gammalt
hus kunde man ej få skåda. Det var jemförelsevis
långt i förhållande till sin bredd och höjd;
de utskjutande knutarna voro brädbeslagna och
hvitmålade, och fönsterluckor och förstuguqvist
hade samma färg. Taket var brutet och försedt med
vindskupor, och en flock mångfärgade dufvor sutto
kurrande derpå. Förstugu-dörren stod öppen och det låg
en prägel af på samma gång hemfrid och gästvänlighet
öfver det hela.

Husets invånare äro redan vakna, ty ur den ena
skorstenen stiger nu röken så lätt och ljusblå mot
himlen och blandar sig med skyarna - en verklig
sinnebild af det gamla pars hug, som bebodde det
gamla röda huset; hvarje deras omsorg, hvarje deras
bekymmer läto de liksom röken från deras härd höja sig
mot himlen, och hvarje deras tanke steg lätt och fri
mot höjden och förlorade sig i evigheten. Och derför,
just derför, är gubbens öga ännu vid 80 år klart och
ofördunkladt och gummans kind har ännu sina rosor.

Låtom oss stiga på. Ingen modern veranda kan liknas
vid den hvitmålade förstuguqvisten med sina gröna
bänkar, sitt enrisbeströdda golf, och sina med
björklöf inflätade väggar. Förstugan är smyckad med
blåklint och ranunkler, och öfver dörren midt fram
synes en löfklädd äreport. Det är också midsommar,
men det är en ännu större högtidsdag, det är
guldbröllopsdagen för det gamla paret, som nu i 50
år tillsammans kallat detta hem sitt. Tysta sitta de
båda gamla hand i hand i det lilla förmaket. Fönstret
står öppet och elfvens brus tränger i dämpade toner
in i rummet, vinden lyfter de lätta gardinerna
och de fläkta inåt, liksom hade de en helsning,
en lyckönskan att framföra, och kaprifolierankorna
sträcka sig för att nå upp till fönstret och kunna
titta in, och det lönar väl mödan. Länge får man
leta efter en älskligare tafla, än detta gamla par
i detta gamla hem. Framför dem på bordet ligger den
gamla nötta bibeln med sina silfverbeslag och knäppen
- samma bibel, som i dag för 50 år sedan skänktes
den unga bruden såsom den dyrbaraste skatt, hvilken
faderskärleken kunde uttänka åt sin dotter. Den har
under alla

dessa år varit den källa, hvarur de hemtat sin styrka
till arbetet, sin tröst i sorgen, sitt jemnmått
i glädjen. Hand i hand sitta de nu efter slutad
morgonandakt och deras ögon hvila i hvarandras,
men båda äro tysta.

Ändtligen bryter han tystnaden. "Femtio år», sade han,
"äro en lång tid och likväl synas de mig nu som en
enda klar och skön sommardag.»»

"Dagen har stundom varit både het och tung", svarade
hon med ett leende, »och moln hafva stundom gjort den
mörk, men nu lider det mot aftonen, och vi glömma för
den klara svala qvällen all dagens hetta och tänka
blott med tacksamhet och glädje på hvad som varit
och fästa en hoppets blick på den dag, som gryr."

Gubben reste sig upp och gick fram emot fönstret. Det
var en vacker tafla, som framställde sig för hans
syn. Skogiga kullar och odlade tegar omgåfvo i
vexling elfven, som bred och lugn flöt fram nedanför
trädgården. På andra sidan låg kyrkan, nybyggd och
prydlig, och solen föll med sitt fulla ljus öfver det
gyllene korset på tornspiran och de svarta korsen på
grafvarna. Det var, som talade de om förgängelsens
och sorgens korta varaktighet, men ock om en glädje,
som evigt varar.

"Kom!" sade den gamle mannen. "Låtom oss vandra ned
till elfstranden. Det skall göra oss godt."

De gamle gingo. Vägen förde dem framåt mot det hem,
som en gång varit hennes barndoms. De gingo tysta
sida vid sida, men deras ungdoms alla rosiga minnen
följde dem i spåren. Minnen af den första, den enda
kärlekens aning, först omedveten, knappt anad, sedan
med den fulla visshetens berusning och slutligen som
en ljuf vana, starkare och äfven tystare, mera luttrad
och renad, färdig att med de gamle träda inför den
Eviges tron. Alla dessa minnen svärmade omkring dem
som alfer. De smålogo mot dem ur blommornas kalkar
och blickade dem till mötes ur elfvens glittrande
vågor. De stucko fram sina rosenkindade hufvuden ur
trädens kronor och talade med foglarnes röster.

»Mins du, mins du», sjöng talltrasten, »hur skön hon
var, skön af en skönhet, som aldrig förgår. Mins du,
mins du, hvad hon varit för dig under flydda år. Kan
något brudpar vara sällare än I?»

»Mins du, mins du«, brusade elfven, »mins ditt
lyckliga hem, mins femtio år tillsammans med Guds
välsignelse öfver arbetet, hans tröst under sorgen,
hans nåd under glädjen."

"Mins du, mins du», hviskade skogen, »all den glädje
I njutit, alla sorger I burit tillsammans i kärlek.»

»Mins du, mins du», strålade solen, »hela den
långa lifs-dagen, så ljus, så klar för eder genom
hvarandra.» . . .

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0174.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free