- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
171

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guldbröllopsdagen. A. G. - Svenska folkdrägterna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Så talade naturen till det gamla paret och de lyssnade
till alla dessa röster, som ljödo emot dem. De tego,
men deras tystnad var en lofsång, som de båda förstodo
och hvaröfver englarne kring Guds Faders tron logo.

De gamla satte sig på en bänk under pilarna vid
elfven. De tänkte på förgångna tider, men de talade
blott föga. Femtio års sammanlefnad hade lärt dem
att förstå hvarandra utan att tungan behöfde vara
själens tolk. Deras tanke var en, det visste de.

De tänkte på, huru underligt Guds Faders hand ledt dem
genom lifvet, huru de redan i barndomens rosengård
lekt med hvarandra, huru deras själar böjt sig till
hvarandra i en kärlek såsom mellan syskon. Åren
rasslade förbi för deras minne som en hoppande bäck,
forsande af lifslust, stundom skummande och trotsande,
stundom i lugnare ögonblick en klar spegel för
himmelen, men alltid ogrumlad äfven i dess vildaste
brus.

De tänkte på sin ungdom, då de först rätt funnit
hvarandra, först lärt att uppskatta hvarandra, då
kärlekens knopp öppnade sig för dem, icke till en
förgänglig, om ock skön blomma, utan till en eternell
af ovansklig fägring, hela deras lifs fröjd. Många
gånger hade de gått denna stig tillsammans, många
gånger suttit på denna plats under pilarna och vexlat
ord med hvarandra och talat om en framtid, så ljus
och kärleksfull. Och likväl syntes det dem i detta
ögonblick som hade verkligheten varit ljufvare,
än alla drömmar, då de nu sågo den ifrån fjerran och
lifvets aftonsol lånade den sitt skimmer. Långsamt,
mycket långsamt återlefde de denna tid i sitt minne
och kallade den skönast, men det var blott derför,
att den var så aflägsen. Hvarje dag skred förbi dem
och tycktes hviska till dem: »Var jag icke lyckligare,
än alla andra du genomlefvat?» Och i tanken svarade de
»ja» åt dem alla. De liknade, dessa dagar, en länk af
sköna dyrbara perlor, hvarutaf ingen kunde kallas den
skönaste. Och likväl var en skönare, mera minnesvärd,
än alla de andra, och den nalkades dem nu i minnet –
deras bröllopsdag för femtio år sedan. Länge dröjde
de vid denna dags minne. Kära vänner, för länge sedan
sänkta under de svarta korsen på andra sidan elfven,
stego upp ur mullen och lefde åter för deras minne,
och gubben blef en ung man med eldig håg och gumman
en ung brud med rodnande kinder och oroligt klappande
hjerta. Myrtenkransen lindades af älskande händer
kring hennes tining och buketten af doftande liljor
fästes vid hennes barm. Unga tärnor trängdes omkring
henne ... hon mötte sin brudgum invid altaret,
fadershanden lade hennes hand i brudgummens och
fadersrösten nedkallade välsignelse öfver de ungas
förbund.

De gamla sågo på hvarandra och utbytte en kyss;
de visste, att de båda voro på ett och samma
ställe i tanketråden, och de logo, men tänkte:
»Skönt var löftet, men skönare dess fullbordan»,
och de återtogo minnenas gamla kedja. De tänkte på,
huru tårar blandade sig i glädjen, då den unga bruden
sade sina föräldrar och syskon farväl, då hon lemnade
sitt barndomshem för att beträda sin makes –
detta samma hem, som ännu efter femtio år var
deras. Det var icke med en sådan känsla af trygghet
som nu, hon då trädde öfver tröskeln till detta
hem. Skulle hon der kunna uppfylla alla de pligter,
hon åtagit sig? Skulle detta hem för henne blifva
hvad barndomshemmet var? Ja, det hade blifvit allt
detta och långt mera. De kände det i hela fullheten af
detta ögonblick och deras händer förenades, under det
att deras blickar lyfte sig i tacksamhet. Länge sutto
de så. Då klingade klockorna från kyrkan i den klara
morgonluften, de kallade till bön och betraktelse inom
templets murar, och det gamla paret reste sig upp med
en handtryckning och en blick på hvarandra och begåfvo
sig hem, för att derifrån fara till gudstjensten.

Men då gudstjensten var slutad, samlades kring det
festligt dukade bordet vänner och fränder, barn och
barnabarn. Alla ville helsa det åldriga paret och
lyckönska dem på deras hedersdag. Det gick gladt
till vid bordet i salen och kanske ännu gladare ute
på gården, der traktens folk var samladt och kaffe
bjöds kring. Guldbröllopsparet gick omkring och
skakade hand med alla. Då och då steg en tår upp i
deras ögon, då de tänkte på huru många dyra vänner,
som de nu måste sakna, hvilka gått före dem; men så
strålade för deras blick återseendets hopp och tåren
bröt sig i ett leende.

Mot aftonen steg munterheten till sin höjd. Då
tråddes dansen i den gamla salen. Barnbarnen togo
i ring och svängde omkring de gamla. Det var en syn
att se, och den som sett den glömmer den aldrig – de
blomstersmyckade unga flickorna, de unga männen och
barnen, alla med ögonen på det gamla paret och med
drömmar och önskningar om en framtid, lika fridfull
och ljus, som deras – och de gamla med de milda
strålande blickarna och leendet på läpparna deltogo
i de ungas glädje.

Men som qvällen led, blef stämningen mera högtidlig,
det var som hade alla anat, att det var sista aftonen,
som de voro församlade i det lyckliga hemmet. En hvar
af de främmande drog bort och endast barnen voro ännu
qvar. Då tog gubben fram den nötta bibeln, lade den
framför sig på bordet, slog upp den och läste i Luce
evangelium om lärjungarnes vandring till Emaus. Alla
förstodo djupt i hjertat hvad han ville säga dem,
den gamle, då han med lärjungarne bad: »Herre,
blif när oss, ty dagen är framgången och det lider
till aftonen.»

Det var sent på natten och tunga moln lågo på himlen
då barn och barnabarn lemnat de gamla och dessa stodo
ensamma qvar på sin förstuguqvist. En egen känsla
fattade dem båda. Vinden svepte så kall öfver dem och
himlen var så mörk. Hustrun slog sina armar omkring
sin man och han höjde sina ögon mot himlen och bad
innerligt: »Herre, blif när oss, ty det lider till
aftonen och dagen är framgången», och hon instämde
tyst i hans bön. Ännu en gång kändes den kalla vinden,
derpå veko molnen, och i öster syntes en strimma af
morgonrodnaden. Den gamle mannen pekade på den och
sade, i det han ömt tryckte sin hustru intill sig:
»Se, se! vi fasa för natten och der gryr dock redan
morgonen. Låtom oss nu gå till hvila!»

A. G.

-

Svenska folkdrägterna.

I Forssells gravyrverk: »Ett år i Sverige» – detta vackra
och berömda bildergalleri öfver svenska folkdrägter,
tecknadt af C. Forssell och J. G. Sandberg och försedt
med text af A. Grafström – yttras i inledningen bland
annat följande:

»Den som forskar öfver försvunna tider och vill
reda deras dunkla taflor, kan med stor vinst för
sitt studium betrakta de bilder, som ännu någon
gång landtbons gömda hyddor framställa. I aflägsna
provinser, der ej en falsk odling hunnit gifva nya
behof åt lefnadssättet eller ingjutit förakt för
gamla af förfädren ärfda seder och bruk, finner ännu
fornälskaren rika ämnen för sin forskning. Bland
deras invånare vandrar han gerna. Han
betraktar dem såsom lefvande monumenter från
förgångna tider. I deras språk hör han ännu en gång
ljuda emot sig toner af hans fosterlands äldsta
modersmål, eljest förvaradt blott i sagans dunkla
skrifter; i deras boningar, lekar, lefnadssätt eller
klädedrägt möta honom drag, hvilka väcka erinringar
om hvad historien förmäler från längese’n förgångna
tider. Den vördnad, med hvilken son eller fader
bevarar, i den ärfda hyddan, ärfda bruk och vanor,
förklarar möjligheten af en sådan, genom seklerna
fortgående tradition. Sverige är ännu, kanske mer än
något annat land i Europa, rikt på dessa, hvilka jag
ville kalla lefvande fornminnen. Likväl börja de äfven
der, att småningom utdö; och det karakteristiska hos
allmogen bortblandas och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0175.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free