- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
174

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyckeby och Lyckå slott. Maximilian Axelson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bedrefs i byn, borde detta förbjudas. Sjelfva den
marknad, man hittills på S:t Jakobs dag fått hålla,
blef fyra år derefter afskaffad, för att då i stället
försiggå i Kristianopel. Allt sämre och sämre blef
det sedan i Lyckeby, som år 1631 beskrifves såsom
ett oansenligt fiskläge, der endast sexton af de der
befintliga 49 »eldhusen» beboddes. År 1669 inberättas
officielt, att Lyckeby var den »fatt- och eländigste»
församling der i orten och att allmogen, undantagande
två bönder, var för utståndne krigsbesvär utarmad,
»hemmanen ruinerade» och voro »föga annat än hyttor,
och bönderna inhysesmän».

Lyckeby utgjorde dock fortfarande en egen församling
och från år 1575 till år 1672 nämnas der elfva
pastorer. År 1736 började byns kyrka remna och
falla omkull, men skall ändå hafva blifvit begagnad
i ytterligare sju år, hvarefter Lyckeby ändtligen
lades till Lösens församling, som det ännu i dag
tillhör. Sedan dess hafva bättre dagar uppgått
för detta samhälle. År 1779 heter det om »Lyckeby
fläck», att der funnos några temligen höga hus och
till boningsrum inredde, »så att de mot gatorna
föreställde tvenne våningar, men de flesta voro
ryggåsstugor och stugor med bjelkar och brädtak mellan
rummen och vinden», o. s, v. och år 1792 skrifver
Sjöborg i sin »Blekings historia och beskrifning»,
att »Lyckeby är ett vackert och märkvärdigt ställe»,
att »af 52 tomter äro en stor del bebyggde», m. m. År
1844 skrifver en författare om byn, att den »utan
all fråga är den vackraste, gladaste och trefligaste
by i Sverige» och att den »snarare ser ut som en
samling landtställen, som ett stycke Djurgården,
än såsom en by».

I närvarande tid har Lyckeby ytterligare förkofrat sig
och synes för framtiden lofva ännu mer. Invånarnes
antal anses uppgå till 4- à 500 personer, bland
hvilka en god del hafva sitt uppehälle af ett
här befintligt gjuteri och mekanisk verkstad. Ett
större stensliperi och dito ölbryggeri sysselsätta
äfven många menniskor. Kronan äger ett förträffligt
qvarnverk på platsen, och handel och handtverkerier
drifvas med fördel likasom trädgårdsskötsel. Genom
sina trädgårdsalster står Lyckeby till Karlskrona
i ungefär samma förhållande, som Amager till
Köpenhamn. Lyckeby förser ock Karlskronaboarne
med allt det dricksvatten, de behöfva, hvilket
genom en dyrbar, af staten bekostad vattenledning
föres från Lycke å till staden. För öfrigt finnes
här tingsställe, poststation, sparbank, ett godt
hotell och till och med ett konditori. Men hvad som
fattas är ett apotek (läkare finnes dock), och ett
önskningsmål är, att få en bibana till den 1/8 mil
aflägsna Karlskrona–Wexiö-jernvägen. Kommer en sådan
till stånd – och det gör den väl förr eller senare
– så följer dermed ock en telegrafstation, och så
torde denna plats kunna bringas till en utveckling
och uppblomstring långt utöfver hvad mången nu tror.

Från hvilken sida främlingen än anländer till Lyckeby
kan han ej annat än öfverraskas af den sköna tafla,
som der, om ock inom en trång ram, utbreder sig. Hvart
han ser, har han nätta, prydliga bostäder för ögat,
bostäder ofta till halfs undanskymda af skuggrika
trädgårdar och i en halfkrets omslutande öppna,
fruktbara fält, bortom hvilka en vik af hafvet och
Lycke å i dess nedersta lopp skymta fram. Skönt
afrundade kullar, mestadels ekbekrönta, bilda den
yttre infattningen till all denna herrlighet.

Ensam för sig sjelf ligger, på en af ån och hafvet
bildad halfö och sydost om den egentliga byn, en liten
lägenhet, kallad slottet; och du ser der »ett par
furutimrade, röda» bostäder, af hvilka den större är
alldeles omsluten af en vacker fruktträdgård. Strax
der bortom, på knappa 50 fots afstånd, resa sig de
återstående murarne af gamla Lyckå slott, i sitt
närvarande skick företeende en obetydlig del af hvad
detta förr varit, och så inbäddadt i grönska, att de
som, ett par hundra fot derifrån, sjöledes passera
platsen, svårligen kunna upptäcka att der finnes någon
ruin. Endast på två sidor visar denne mera ohöljda
sina murytor, af hvilka den längsta, eller sjelfva
slottets fasad, vettande mot sydvest, har
en utsträckning af vid pass 150 fot, men en höjd
af blott 10. Det är denna, som finnes afbildad i
vignetten, och der gifver ett lifligt uttryck af
den romantiska skönhet, som utmärker den åldriga
borgruinen. Här se vi å gråstensmurens midt den
öppning, som betecknar den fordna hufvudingången, samt
till höger och venster om denna några skottgluggar
med sitt murverk af röd tegelsten. Ett och annat
stenblock har väl rullat ned i sjelfva portöppningen,
men utan att hindra den besökande att der inträda,
och han går så genom slottets inre, der några högst
obetydliga murlemningar beteckna de olika rummen och
der han, i skuggan af mångfaldiga slags buskar och
träd, stiger uppför en liten krokig, fast murad väg,
på hvilken forntidens små artilleripjeser kunnat
beqvämt förflyttas, upp till den tornbyggnad, som
i borgens nordvestra hörn varit uppförd och hvaraf
ännu qvarstår den nedra delen. Ofvanpå dessa finnes
en temligen jemn, med kort gräs beväxt liten plan,
derifrån en den skönaste utsigt öppnar sig öfver
Lyckeåns nedre krökningar och framåt byn och hvilken
plats om sommaren flitigt besökes af lustfarare när
och fjerran ifrån. Den landskapstafla, som med sin ram
af yppig grönska öfverskådas, får då ett förhöjdt lif
genom en och annan seglare eller roddbåt och genom
de små ångare, som mellan det närbelägna Karlskrona
och byn föra talrika menniskoskaror fram och åter.

I bakgrunden, derifrån bruset af Lyckeby vattenfall
höres, visar sig, framom detta, den ståtliga
bron öfver ån, och ännu längre bort betecknar ett
öfver skogslundarne uppstigande, spetsigt föremål
öfversta delen af det sköna Augerums, grannsocknens,
kyrktorn. Vänder man sig åter åt motsatt håll, ser
man, mellan den angränsande trädgårdens och ruinens
träd, en skymt af den hafsfjärd, som härifrån sträcker
sig fram till den en half mil aflägsna örlogsstaden,
derifrån man i lugnt väder kan höra klockornas ljud
och vakternas aflösningsrop.

Sådana hördes ock här en gång, ehuru redan tvänne
sekler sedan dess förgått; men till hvilket
lif, hvilka skiftande händelser, hafva ej under
näst föregående århundraden dessa murar varit
vittnen! Sexton innehafvare af detta slott med thy
åtföljande län uppgifvas från de tiderna, och man
träffar bland dem de två mycket bekanta slägtnamnen
Trolle och Ulfeld m. fl. Desse s. k. »befallningsmän»,
ungefärligen motsvarande vår tids landshöfdingar,
voro väl alla af adlig börd och förde, utan tvifvel,
som oftast ett lysande lif. Stolta riddare och sköna
fröknar rörde sig då i höfvisk dans i borgstugan;
ömma suckar och ord förnummos äfven der, och
det sydländska vinet eldade männens håg; men ännu
oftare hördes dock stridsrop och vapenklang, och från
gästabudets glada krets rycktes den unge krigaren
bort till blodig vapenlek.

År 1601 blef befaldt, att Lyckå slott skulle
nedbrytas; hvad der fanns qvar skulle då användas
till den nya befästningen invid Kristianopel,
hvilken till en början erhöll det betecknande namnet
»Styr-Kalmar». En god del af slottsbyggnaden måtte
dock hafva blifvit lemnad i fred, och ännu för ett par
tiotal år sedan qvarstod på södra sidan lemningarne
af ett torn, hvilka dock af en vinningslysten köpman,
som då innehade platsen, blefvo till största delen
borttagna, för att begagnas som grundmurar till ett
bränneri. Här, som annorstädes vid gamla slottsruiner,
talas ännu i dag om skatter, gömda i de tillslutna
slottshvalfven, dit en dörr skall finnas, till hvilken
dock ingen äger nyckeln. Men funnes det ock en sådan,
så möter inom den hemliga jerndörren en förskräcklig
drake »med draget svärd». Spökerier tror man sig
ock på platsen hafva sett, och »slottsfrun» inger
der ännu mycken respekt. Af äldre folk går ej någon
gerna inom ruinen sedan qvällen börjat skymma.

Stridernas tid är förbi, slottsmurarne grusas allt
mer och mer; men betecknande den fridens dag, som
nu är rådande, har den milda naturen, der de fordna
borgsalarne stodo, i dessas ställe bildat gröna
löfsalar, der näktergalen nu slår sina ljufva slag i
sommarnatten. I stället för stridens och hatets rop
ljuda nu här kärlekens ömma toner.

Maximilian Axelson.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free