- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
175

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grottan vid Han

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

i allmänhet hemlighetsfulla och bisarra sätt,
hvarpå grottornas bildningar anslå känslan och röra
inbill-ningskraften gör, att dessa underjordiska
rum och fördjupningar med skäl räknas bland naturens
underbaraste företeelser.

Svårtillgängligheten och det lifsfarliga vid
beträdandet af deras områden, der städse svindlande
branter, bottenlösa af-grunder och villande
labyrintiska gångar möta; der inom klippans täta
natthölje alla dess schakt, hvalf, salar och kamrar
slingra sig - understundom miltals - och vid facklans
irrande sken endast delvis, men mest likt aningar
blott, låter ögat uppfånga sina sällsamma former
och der örat ej förnimmer annat ljud, än det dystra
bruset af någon osynlig, aflägsnare eller närmare flod
eller katarakt - det är allt detta i förening, som
här låter anden i naturen för besökarens inbillning
så lätt gestalta sig till en trollsk dämon.

De öfver hela jordklotet befintliga grottornas antal
är sannolikt så stort, att de hittills kända utgöra
en jemförelsevis ringa del. Många komina också att
för alltid blifva otillgängliga, nämligen sådana,
som finnas i det inre af vulkaniska berg eller
under hafsbottnen och icke hafva någon utgång till
jordytan. I många grottor finnas antingen verkligt
förstenade eller med en stenskorpa öfverdragna
skelettdelar af djur från förgångna tider, såsom
tänder, kindkotor, ja, äfven hela ske-letter. Några
grottor utdunsta skadliga ångor, i hvilka allt
lefvande löper fara att qväfvas. Ur en del blåser,
efter årstidernas olikhet, en mer eller mindre stark
vind. En del äro, i afseende å värme och köld, en
fullkomlig motsats till den yttre luften, så att de om
vintern äro varma, om sommaren kalla o. s. v. Efter
de hos grottorna företrädesvis rådande egenskaperna
indelas de i ang- eller dunstgrottor, vattengrottor,
temperaturgrottor, droppstensgrottor, bengrottor samt
blåst-eller vindgrottor. Särdeles strängt bör likväl
icke denna indelning tagas, ty ingenting hindrar,
att icke exempelvis i en droppstensgrotta kan finnas
både vatten och benkotor, eller att i en vattengrotta
kan råda en mot den yttre luften motsatt temperatur
o. s. v.

Men det är företrädesvis droppstenen, som bildar de
besynnerliga former, som åt dessa mysteriösa gemak
förläna hela karakteren af en fantastisk dröm, hela
det underbara af förtrollningen i en österländsk saga.

De många olika beskrifningar resande lemnat Öfver
de så intressanta droppstensgrottorna hvimla ock af
de lifligaste skildringar af dess märkvärdiga och
nyckfulla gestaltningar, hvilka än te sig som spöklika
och vidunderliga skepnader af djur eller menniskor,
än som götiska bågar, arkader, hela palats, kyrktorn,
obelisker, träd, blommor, ja nästan allt upptänkligt!

Några närmare detaljer om droppstenen vilja vi ur
Sommers »Naturmålningar» här anföra:

»På grottans botten, dit vattnet dryper, sätter sig
droppstenen, då vattnet bortdunstar; denna droppsten
ökas allt mer genom det neddrypande och bortdunstande
vattnet, som af-sätter sitt droppstensämne och
på detta sätt åstadkommer en allt högre växande
upphöjning af droppsten (stalagmit). På samma
tid bilda sig äfven genom det neddrypande vattnet
droppstenstappar (stalalditerj’, hvilka nedhänga från
taket likasom istapparne från taken, vintertiden, och
så växa dessa äfven efter hand så länge nedåt, att
de möta och förena sig med den från grottans botten
uppskjutande droppstenspelaren. Båda delarne växa
nu tillsamman och blifva en allt tjockare pelare,
som förbinder grottans botten och tak. Det synes
förvånande, att det från grottans tak neddrypande
vattnet har kunnat från jordytan tränga sig fram genom
en bergmassa, ofta med flera hundrade fots tjocklek,
då deremot på andra ställen en stenbetäckning af blott
några tums tjocklek icke genomsläpper en enda droppe
vatten. Men gåtan löses genom den omständigheten, att
denna droppsten endast träffas i kalkstensgrottor,
samt att dessas betäckning på ytan är öfverdragen
med matjord och växter. Båda dessa öfversta

vicl Han.

betäckningar (matjord och växter) innehålla mycket
kolämne, och det regnvatten, som filtrerar genom
dem, kan tillräckligt mätta sig med kolsyra och
upplöser dermed den under matjorden liggande
kalkstenen. I denna intränger nu vattnet djupare,
och, när upplösningen fortfar, förstärkt genom
ytterligare tillkomst af kolsyradt vatten, hinner det
genomträngande vattnet slutligen till det understa
lagret af kalkstensbetäckningen eller grottans tak,
hvarifrån det börjar neddrypa. Kolsyrevattnets
upplösande kraft har gjort kalkstensmassan der
så porös (pipig) och lös, att det efterföljande
vattnets genomsilning blir ännu lättare. När i grottan
vattendroppen vid beröring med luften dunstar bort,
stannar den förut upplösta kalkjorden, som medföljt
vattnet, qvar i form af fast kropp och kallas då
droppsten. De olika färgerna hos droppstenen i en och
samma grotta härröra sannolikt af de färgämnen, som
vattnet tillegnat sig under filtreringen, kan hända af
jernhaltig lera eller urlutad vegetabilisk jord, eller
ock af blotta matjorden. Då dessa färgtlllblandningar
på särskilda mellanrum måste blifva ganska olika,
förklaras derigenom de otaliga fina och olikfärgade
ringar, som man uti några grottor blir varse i sjelfva
brottet på droppstenen, då man afbryter en pelare,
och af hvilka ringar några - visserligen något
förhastadt - velat uträkna dessa grottors ålder, om
just icke så afgjordt hela jordens. Droppstenens olika
genomskinlighet, hvilken omvexlar från den vattenklara
kristallen till den fullkomligaste ogenomskialighet,
härrör utan tvifvel från den olika mängd kolsyra, som
det filtrerade vattnet för med sig på olika tider och
på särskilda ställen i grottan. Droppstenens så högst
mångfaldiga former och bildningar måste ögonskenligt
hafva sina orsaker i den större och ringare graden
af adhesion (vidhängighet), vattnet antager på den
droppsten, som bildas, i den hastigare eller l au
g> ammar e vatteu-afdunstningen, i olikheten af
de tider, som förflyta mellan ned-droppningarna,
samt förmodligen äfven rätta sig eiter många andra
omständigheter.»

Yi hafva från tid till annan varit i tillfälle att
meddela bilder och beskrifningar öfver flere berömda
grottor, såsom Baumansgrottan på Harz, grottan på
Antiparos, Mammuth-grottorna i Amerika m. fl. Yi vilja
nu till närstående bild från grottan vid Han i Namur
foga några kortare anteckningar efter en resande,
som besökt densamma.

Grottan är både en vatten-, ben- och droppstensgrotta,
En af dess stora salar, kallad räfkammaren, tyckes
hafva varit mötesplatsen för ofantliga djurskaror,
af hvilka man finner flere högar af ben, betäckta med
lager af kolsyrad kalk. Grottan vid Han har sedan
långliga tider varit bekant, hvilket bevisas af de
smedsverktyg, romerska mynt etc., som man hittat
i densamma. Det är dock först under de senaste
decennierna som hon blifvit mera besökt. Grottan
har två öppningar. Ar 1814 begåfvo sig fyra söner
till en i granskapet bosatt mjölnare två och två
genom hvardera öppningen in i hålan och framträngde
modigt i de mörka gån-garne med iakttagande af. det
försigtighetsmåttet, att de strödde hackad halm bakom
sig allt efter som de framgingo. Efter en lång och
villosam vandring möttes de inuti grottan på hvar sin
sida om den genom grottan rinnande floden Lesse. Efter
denna första färd gjordes talrika upptäckter. År
1828 inträffade en stark jordbäfning, som åstadkom
stora rubbningar i grottans inre och blottade nya
märkvärdigheter.

Ingången är låg, trekantig till formen, tyst och
hemlighetsfull såsom stenporten till en fornegyptisk
kungagraf. Tre till fyra timmar behöfvas för att
tillryggalägga den en half mil långa vägen genom
dessa labyrinter. Atmosferen i grottan är oftast tung,
fuktig, stundom mycket kall. Man tränger framåt genom
de mörka djupen, än krypande genom trånga och krokiga
gångar och Öfver bottenlösa remnor, än nedsjunkande i
en svampaktig mark, än fastnande i en lera, seg som
beck. Märkvärdigheterna, som i början visa sig mera
sparsamt, blifva snart mera talrika. Man passerar
Plutos

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0179.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free