- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
176

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grottan vid Han

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

176

tron, Proserpinas sängkammare, Troféen, Cordovas
moské, Maximilians graf, Alhamlra o. s. v.

Tusen olika bilder träda fram, osammanhängande,
förvånansvärda genom sina grupperingar. Invid en
lodrät och slät klippvägg ses en gyttring af grenar
och hopflätadt löf-verk; krokiga stammar stiga upp
derur och sprida sig uppåt såsom ormbunkar, pandaner
och palmer. Ett galleri af små kolonner, uppbärande
en mängd spetsbågar med utskurna pendentiver,
leder till en hög kupol af svart marmor, hvarifrån
hvita draperier nedfalla i mjuka vågor. Under deras
genomskinliga veck hvälfver sig en majestätisk och
med rika festoner prydd tribunlik klippbildning af 18
fots höjd. Ett ofantligt fyrkantigt block, fästadt
vid marken med en smal piedestal, tyckes uppburen
af en mängd smala pelare med breda funda-menter
och kapitäler. Många bildningar återkomma ofta
upprepade, synnerligast de vackra marmorkaskaderna,
der hvarje stendroppe bär en i fackelskenet skimrande
vattendroppe. Här ses en stalaktit, som framställer
bilden af en vid näbbet

sig den ofantliga kupolsalen; rundtomkring höga
kupoler, vida skepp, stora salar, pelarrader,
gallerier, balkonger och portiker grupperande sig
djerft uppåt, om- och öfver hvartannat. I denna
korsväg ser man hopa sig bevisen på de underjordiska
revolutionerna. Naturens och tidens arbete slår oss
här med häpnad och stegrar vår beundran.

Denna magiska ensemble framträder ur skuggan
såsom en andesyn. Pelarne och hvalfven, som i
början blott svagt skymta fram vid belysningen från
facklorna, blifva snart tydligare och betäcka sig med
dekorationer af hvitglänsande alabaster. Man antänder
en knippa halm, och i ett ögonblick upplyses hela
hvalfvet och återspeglar sig i den lugna vattenytan.

Från tempelsalen, hvarifrån färden fortsattes i en
i beredskap liggande båt, kommer man till ett rum,
bildadt af två ofantliga aflånga klippblock, mellan
hvilka floden framflyter lugn och genomskinlig och
der man stiger i en roddbåt för att färdas fram till
grottans andra öppning. Väggarne äro

Grottan vid Han.

(Teckning af Lancelot.}

upphängd gås, plockad, fet och skinande; der en
stalagmit, som på ett förvillande sätt liknar en gris,
som endast väntar på spettet. Ljusstakar, käglor och
svampar äro former, som esomoftast återkomma.

En helt annan slags öfverraskning bereder oss grottans
märkvärdiga eko. Ett ofrivilligt utrop undfaller oss
och har redan blifvit glömdt; men ekot har uppfångat
det och plötsligt höra vi det upprepas midt öfver
oss ehuru nu mångdubbladt, hårdt, fruktansvärdt,
sönderslitet och förvridet af de brytningar som det
undergått. Yi gå ofvanför en djup afgrund, på hvars
botten Lesse rinner; icke dess mindre gör ekot att vi
tycka oss höra strömmens brus ofvanför oss. Vägvisaren
stampar mot klippgrunden och plötsligt höres ett doft
buller, som om hela bataljoner i språngmarsch närmade
sig från olika håll.

Under tiden hafva vi framkommit till det största af de
underjordiska hvalfven. Det består af en oregelbunden
fem-hörning, omgifven på fyra sidor af Lesse. I
midten höjer

här bokstafligen behängda med draperier af sten,
och de fristående droppstenspelarne bada sina fötter
i vattnet.

Oräkneliga flädermöss, som i knippen nedhänga från
hvalfvet, upplysa oss om, att vi närma oss gränsen der
det eviga mörkret upphörer. Yägvisarne släcka sina
facklor. Ljudlöst glider båten framåt i det djupa
mörkret, der man icke ens förmår skönja dess kölfåra.

Emellertid vet man att man närmar sig dagen,
och otåligheten att återse den växer nästan till
ängslan. Småningom antager mörkret en blåaktig
färgton; i början knappt skönjbar, blir den snart
kraftigare; en ståtlig portal aftecknar sig otydligt;
den vidgas, förändrar sig, antager form och aftecknar
skarpt sitt djerfva hvalf, belagdt liksom med perlemor
af den inbrytande dagern. Slutligen träffas ögat af
en ljus vibration, dallrande som cymbalers toner,
burna till vårt öra på vestans lätta vingar. Från
midten af öppningen framblixtrar en solstråle, och
i ett nu flyttas den underjordiska sagobyggnaden
tillbaka till nattens intet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0180.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free