Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotländska anekdoter. VI. Klemens-kyrkan i Visby. (Forts.) C. J. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anekdoter.
vi.
S. Klemens med. ankaret.
m Klemens-kyrkan i Visby må ännu en annan saga
förtäljas. Kyrkans namn och anteckningar om en der
inne fordom befintlig freskomålning erinra nämligen
om en af katolikernas underbaraste legender.
På långskeppets östra sidomur, norr om ingången till
koret, fanns på kalkväggen en målning, föreställande
Sankt Klemens bunden vid ett ankare. J. G. Klingvall,
som år 1823 utgaf «Fornlemningar i Visby», berättar om
denna bild, att »sol och väta nästan utplånat bildens
färger, men ännu kan man vid nogare efterseende
upptäcka hela målningen.» - Numera synas blott här
och der några mycket otydliga streck. Hvad ankaret
betydde och hvarföre man i många sjö- och stapelstäder
byggt kyrkor till detta helgons ära, förklaras af
följande legend.
Klemens, med tillnamnet »Romanus» såsom född i Kom,
var på den hedniske kejsaren Trajani tid föreståndare
eller biskop för den begynnande kristna församlingen
i nämnda stad. Af aposteln Petrus sjelf hade han
blifvit till prestembetet invigd. Genom sin fromhet,
sin vältalighet och sitt nit omvände han allt fler och
fler till kristendomen. Han anses vara den Klemens,
som aposteln Paulus i sitt bref till församlingen i
Pilippi (4:de kapitlet 3:dje versen) omtalar såsom w
en af sina medarbetare och såsom en af dem, hvilkas
namn äro skrifna i lifsens bok.» Klemens räknas
derföre bland de apostoliska fäderna.
Men när hans framgångsrika omvändelsenit blef bekant
för kejsaren, landsförvisade denne honom till halfön
Krim. Der fann Klemens före sig två tusen andra
kristna, som voro dömda till arbete i marmorbrotten,
och som der utstodo stora vedermödor, isynnerhet
genom bristen på dricksvatten, hvilket icke fanns på
närmare än sex italienska (vid pass en svensk) mils
afstånd. Han ömkade sig öfver deras lidande och bad
Gud om lindring i deras nöd. Och under det han bad
visade sig för honom på en kulle Guds Lam, och under
dess högra fot framvällde med ens en källa med friskt
och ymnigt vatten. I följd af detta underverk och
af hans ifriga predikande blef de kristnas antal med
hvarje dag allt större. När detta blef kunnigt i Rom,
ditsände kejsaren några drabanter med befallning,
att binda biskopen vid ett skeppsankare och sänka
honom i hafvets djup. Befallningen verkställdes:
det var år 102, som Klemens led sin martyrdöd. Men
vid hans död skedde ett nytt under.
Enligt några uppgifter har hans lik, långt ifrån att
med skeppsankaret sjunka till botten, på detsamma
flutit tillbaka till stranden och upp pålandet. Och
der blef det j ordfästadt; en kyrka blef byggd
öfver stället, och många järtecken för-herrligade
Klemens’ graf. Enligt andra uppgifter*) deremot,
tilldrogo sig vid hans död följande händelser. De
romerska drabanterna förde honom långt ut till sjös
och dränkte honom der, på det att de kristna aldrig
skulle finna hans heliga ben. Men på stranden stodo
hans lärjungar och vänner gråtande, och badö, att Gud
måtte visa dem den fromme lärarens lik - och genast
drog sig hafvet tillbaka tre mil, och de kunde vandra
ut från stranden. Och de funno en kyrka, byggd af Guds
englar, och der inne ett helgonskrin, som omslöt den
saligen aflidnes ben, samt der bredvid ankaret, vid
hvilket han varit bunden. Och hvarje år, sju dagar
omkring S:t Klemens’ dag, drog sig hafvet tillbaka,
och de kristna gingo torrskodde ut till grafven och
lofsjöngo Gud. Ryktet om detta underverk spriddes vidt
omkring, och när, efter ett par århundradens förlopp,
kristendomen blifvit romerska rikets statsreligion,
flyttades helgonets ben till Rom, och begrofvos der
i den kyrka, som invigdes till hans ära och som bar
hans namn.
Så berättade man efter sägner i södern om Klemens’
martyrdöd.
Men på några ställen i höga norden fick
Klemenslegenden i mycket en annan och ännu djerf
var e lydelse, och blef der till en väsentlig del
lokaliserad.
Den på Krim vid ett ankare bundne och i hafvet sänkte
helige martyren stannade icke på hafvets botten, utan
vågorna förde honom genom Svarta hafvet, Medelhafvet
samt norr upp i Atlantiska hafvet, och först långt
nere i Kattegat flöt han i land. På östra kusten af
Jutland fanns en dag ett lik bundet vid ett ankare,
och der skedde genast många underverk; sjuka, som
kommo i likets närhet, fingo sin helsa igen: blinda
började att se, döfva att höra, lama och lytta blefvo
helbregda. Man förstod då, att det var liket af en
helig man, och inan byggde öfver dess graf ett litet
kapell, kring hvilket snart en by växte upp. En tid
derefter kommo underrättelser om förloppet vid biskop
Klemens’ martyrdöd: man visste nu, att det var denne
biskops lik. Af byn blef det inom kort en sotad, af
kapellet blef det en domkyrka, och staden heter Århus.
I denna stads äldsta bekanta insegel (från år 1421)
synas bilderna af S:t Klemens och S:t Paulus med
deras emblemer, och öfver doem solen och månen. Och
S:t Klemens blef domkyrkans i Århus skyddshelgon:
bilden af ankaret förekommer i denna kyrka både ut-
och invändigt, samt finnes äfven i domkyrkosigillet
mellan bilderna af S:t Petrus och S:t Paulus. I samma
stads domkapitels sigill framställes S:t Klemens i
biskopsskrud, knäböjande och med helgonring kring
hufvudet: framför honom synes Lammet med segerfanan
på en kulle, ur hvilken en källa framspringer - allt
syftande på hans underverk, när han på Krim med sina
böner skaffade dricksvatten åt de stackars fångarne
i stenbrotten.
Under Medeltiden var S:t Klemens (- liksom ock S:t
Nikolaus -) dyrkad såsom de sjöfarandes synnerlige
beskyddare : han hade ju efter döden visat sin makt
öfver vågorna och på deto tunga jernankaret gjort en
så underbar sjöresa. Ej blott i Århus och Visby, äfven
i Köpenhamn, Slesvig och Ribe, med flere sjöstäder,
uppförde man kyrkor till hans ära. I Visby hade
S:t Klemens och S:t Nikolaus hvar sin kyrka. Hvad
Klemenskyrkan derstädes angår, tyckes hon - med sin
väldiga tornbyggnad, sitt långhus, hvars nio hvalf
varit uppburna af fyra smärta pelare, sitt egendomliga
vapenhus, hvarifrån en synnerligt herrlig (för
närvarande af en vidbygg-nad dold) portal leder in i
kyrkan, sin ståtliga triumfbåge, sitt kor och högkor
samt (förmodligen) vackra väggmålningar - hafva varit
en af den rika hansestadens förnämligaste kyrkor. Och
med rätta var i denna stad sjöfartens skyddspatron
hållen i särskild ära. Ty, för att begagna en gammal
luthersk biskops, Jöran Wallin’s, ord:
»Visby satt i de tider såsom en Drottning på Hafvena,
var en Moder för alla krämare, och mest alla Skep,
Nordan ifrån och Sunnan, ifrån Östan och Westan,
stelde til henne sina segel och stammar.»
Den tafla, som utgör illustration till ofvanstående
uppsats, framställer utsigten från de bräckliga
lemningarna af tornhvalfvet i S:t Klemens. Detta hvalf
har länge sedan rasat, söndersprängdt af - bland annat
- rötterna utaf en oxel, som vuxit upp ur en hvalffot
på södra sidoskeppets vestra mur, och som der af någon
fågel eller vind blifvit mellan murstenar i litet kalk
och mylla händelsevis planterad. Inifrån kyrkan sedd
bildar den lilla lummiga oxeln ofvanpå nämnda hvalffot
en harmonisk dekoration. De stackars rötterna, som
under tidernas lopp mer och mer grofnat, hafva
*) Se Samlingar af Sv. Fornskrift-sällskapet. II.
Fornsvenskt Legendarium, I. s. 360.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
