- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
179

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotländska anekdoter. VI. Klemens-kyrkan i Visby. (Forts.) C. J. Bergman - Vid Aftons vatten. (Efter Robert Burns.) Prosper Block - En bild ur alpverlden. Anderson-Edenberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

måst söka sig in i sjelfva hvalfvet, under och öfver
de sammanmurade stenarna, hvilka de förmått spränga
åtskils, hvaraf, såsom nämndt är, hvalfvets förstöring
har vållats. Det är nu en nästan lifsfarlig sak,
att der klättra upp och på hvalfkanterna smyga sig
fram, för att få skåda en af stadens mest pittoreska
vyer — en vy, af hvilken på sednare tider mycket få
i verkligheten hafva vågat bereda sig njutningen.

Ett par beskrifvande ord om taflans innehåll må
meddelas. Från den af vilda törnrosbuskar och
ofvannämnda oxel smyckade smala förgrunden ser
man under och framför sig den breda, djupa, fordom
tre-skeppiga, kyrkan. Triumfbågen (mellan skeppet
och koret), hvilken i sitt slag är den vackraste i
Visby, höjer sig öfver kyrkans mellersta parti och
liksom afskärer högkorets trenne höga, rundbågiga,
af tribunbågen (mellan högkoret och koret) och det
endast öfver högkoret
qvarsittande takhvalfvet beskuggade fönster. Till
venster, öfver ruinens norra sidomur, synes på
afstånd dominikaner kyrkan S:t Nikolaus (förut i denna
tidskrift aftecknad och beskrifven), utbredande sig i
sin majestätiska storhet, med vestra gafveln och södra
långsidan i pittoreska förkortningar, och på venstra
sidan derom, öfver stadsmuren, af hvars torn några
äro synliga, ett stycke af det s. k. Galgberget samt
hafvet i fjerran. Till höger deremot om S:t Nikolaus
och den väldiga hvalfkronan af valnötträdet på den
forna klostergården ser man frimurarelogen S:t N:i
trappgaflade, hanseatiska hus, och vidare stadsmuren
med Norderportstornet och andra torn, hvarefter den
vid sin fot af fortlöpande spetsbågiga fördjupningar
prydda ringmuren med berget höjer sig mot söder.

Sådan är i korthet denna tafla af ruiner och
grönska, af tinnar och torn, af berg och haf.

C. J. Bergman.


Vid Aftons vatten.

[1]

(Efter Robert Burns.)

O Afton, flyt lugnt mellan grönskande stränder,
Flyt stilla, en sång till ditt lof jag dig sänder;
Min Mary, hon slumrar vid porlande ström —
Flyt stilla, o Afton, stör ej hennes dröm!

O dufva, som kuttrar så kärligt i dalen,
Du hvisslande koltrast i lummiga alen,
Du vipa, som skrikande far öfver mo,
Jag bjuder er: stören ej älsklingens ro!

Hur stolta de stå, dessa berg, uti qvällen,
Och bäckarne ringla med lust öfver hällen;
Der går jag, när solen på fästet står klar,
Min hjord och min Mary för ögat jag har.

Hur herrligt, se dälder och ängar djupt under,
Der gullvifvan blommar i skuggrika lunder;
Der ofta med Mary i sommarens natt
Jag under den doftande hängbjörken satt.

Kristallklara strömmen så sakta ses glida,
Och Mary sin boning har fäst vid dess sida;
Hur ofta min flicka jag lekande såg
Med hvita, små fötter i glittrande våg,

O Afton, flyt lugnt mellan stränderna gröna,
Du ämne för sången, flyt stilla, du sköna;
Min Mary, hon slumrar vid porlande ström —
Flyt stilla, o Afton, stör ej hennes dröm!


                                Prosper Block.

En bild ur alpverlden.



Ingenstädes talar naturens herre till oss ett
väldigare och mer gripande språk, än i alpverlden;
ingenstädes som der framträder skaparens majestät.

Ett haf i uppror, piskadt af stormen, ett åskväder,
som far fram under himlahvalfvet, lyst af ljungeldar,
äro hvar på sitt sätt storartade naturskådespel,
inför hvilka menniskan dröjer i undran, bäfvan och
tillbedjan. Men rörligheten och lifvet i dem, det
tillfälliga i deras framträdande — det stormande
hafvet ligger snart spegelblankt igen, åskmolnet
åker snart undan, efter att hafva »rensat luften» —,
det snart öfvergående i den kraft, som i utbrottets
ögonblick synes lika oändlig som omätlig, förmildra
verkan deraf och förminska intrycket.

Annat är det med alpverlden. Såsom den ter sig
i år, har den varit i tusen sinom tusen år —
förstenad, tyst och otillgänglig och ändock så
vältalig och tilldragande! Denna verld af brustna
och sammanhängande berg, af stenjättar, med evig
snö till hår och evig is till hjelm, och gapande
afgrunder, denna verld af de starkaste motsatser
mellan fasaväckande vildhet och oändligt ljuft behag
talar till den tänkande betraktaren ord, som komma
liksom ekon från skapelsedagarne, från de tider, då
kaos började ordnas och då, såsom det heter, »Guds
ande sväfvade öfver vattnet». Endast få, anmärker
den utmärkte Berlepsch, känna alpbyggnaden i hennes
verkliga och fulla majestät. Allraminst afslöjar
det sig der de breda farvägarne gå öfver passen
eller der det hvardagliga lifvet med sina små bestyr
vågat sig upp till detta skapelseunders fotapall. I
den undangömda bergverldens hemligheter måste du
intränga, i de skenbart otillgängliga dalklyftornas
enslighet, öfver spillror från urverlden måste du
klättra, genom glacier-labyrinter och isöknar ingå
i den tempeldôm, som för din häpna blick fri och
djerf hvälfver sig mot skyn. Der skall alpverldens
obeskrifligt höga prakt i hela sin herrlighet och
storhet träda dig till mötes, der skola andestämmor
mäktigt ombrusa dig och öfverväldigad skall du sjunka
ned inför dessa förkroppsligade gudstankar. Och har
du så hemtat dig från det första väldiga intrycket,
har du i åskådandet af de gigantiska massorna vidgat
ditt hjerta och gjort det mottagligt för ännu större
och herrligare uppenbarelser, ställ då — uppmanar
samme författare — en fråga till dessa mausoleer
från urtiden, forska då efter hvilken hand lyftat
dem upp ur den eviga nattens djup i ljusets rike, slå
derefter upp denna förstenade verldskrönika, läs på
hennes blad historien om deras skapelsedagar, sök att
utgrunda ändamålet med deras tillvaro, och de stora,
döda massorna skola få lif, och du skall kunna kasta
en blick in i evighetens oändliga kretslopp! — —

betraktad, uppfattad, ter sig alpernas verld
såsom det underbaraste och innehållsrikaste ett
menniskoöga kan uppfatta och en menniskotanke
utforska. Men den vanliga menniskan ligger icke
åt det djupt reflekterande hållet; hon tager helst
lifvet och naturen såsom fjärilen tager blomman och
hon har ock för sin uppehållelse andra bestyr, än att
spränga en forskningens väg genom fjällmassor. Hon
bygger hellre sitt hus på dalens botten, i trygghet
lyssnande till stormen der uppe bland de skyhöga
alptopparne. Torfvans rika alstringskraft lockar
henne naturligt nog mer än bergväggens kalhet, än
fjällplatåns ödslighet. En alpdal med sin


[1] Afton är en liten ström i Ayshire i Skotland.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0183.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free