- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
182

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bland Radjmahals berg. B. - Allt af barmhertighet. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Europa fått sin befolkning från mensklighetens
moderjord Asien. Märkligt är ock i sanning, att så
i hjertat af ett urgammalt kulturland påträffa ett
litet folk, som nu i snart fyra årtusenden bevarat
sina egendomligheter, bevarat dem så, att det vid
första ögonkastet angifver sin frändskap till en
annan fjerran bortom hafven bosatt folkstam.
B.
-

Allt af barmhertighet.

Berättelse af Emilie Flygare-Carlén.

III.

Hvad som inträffade genom en oväntad försummelse.

Clary hann i häpnaden ej att svara, men hade hon
än hunnit det, så skulle hon icke kunnat vara lika
uppriktig, som hennes reskamrat. För sig sjelf
tillstod hon dock, att detta första lediga samtal,
hon någonsin i sitt lif fört med en man, hade verkat
mycket uppfriskande. Och i nuvarande ögonblick tänkte
hon mera öfver huru hon kunnat blifva så modig och
obesvärad, än hon tänkte på den omständigheten, att
hon nu skulle få se hufvudstaden. Att professorskan
hållit sitt löfte, att sända någon emot henne, tog
hon alldeles för gifvet.

Nu uppstod detta enormt tråkiga väsende, som alltid
följer på framkomsten till stationen: mötande och
resande i en vild blandning ... virrvarr med åkdon,
bärare och förglömda tillhörigheter.

Brukspatron von Helldorff hade artigt hjelpt ned
sin följeslagerska. »Naturligtvis», sade han, »har
ni någon slägting eller vän emot er? Om ni behagar
säga mig ert namn, skall jag genast höra efter."

»Mitt namn är Clary Haveman. Någon slägting äger
jag ej på hela vida jorden» ... hennes röst ljöd
med en genomgripande sorgsenhet ... »men professorskan
Weller, hos hvilken jag under en tid kommer att vara
inackorderad, skulle sända någon att mottaga mig,
och jag kan icke tro, att hon underlåtit det.»

»Och ni känner må hända icke alls till Stockholm?»

»Icke det ringaste ... Hvad jag är ledsen öfver
att behöfva antaga herr brukspatronens godhet!»

»Säg för all del icke så! Vi äro ju redan, hoppas
jag, bekanta ... Åh, se här kommer min betjent, som
gick med gårdagståget ... Ni finner huru kinkig jag
är med att hafva väl rangeradt åt mig ... Jönsson,
spring nu omkring du, och hör efter om här finnes
någon person för att hemta fru Haveman från B.! Hon
skall bo hos professorskan Weller.»

Betjenten ilade af, och under hans frånvaro försökte
brukspatronen förströ den unga frun med allt slags
vänligt prat, men hon hade blifvit högst orolig och
blef det naturligtvis i ännu högre grad, då Jönsson
kom tillbaka med den notisen, att ingen sådan person
stått att få reda på. »Men jag», tillade han, »vet
hvar professorskan bor – jag har en kusin, som tjenar
der – och jag kunde snart få tag i en droska.»

»Då vet jag ett bättre förslag, min käre Jönsson
... Du är väl här med vagnen?»

»Ja, den väntar ett stycke härifrån, herr
brukspatron,»

»Godt ... skulle då icke fru Haveman värdigas förtro
sig åt min omsorg? Jag erinrar mig just nu, att jag
personligen, från min Upsalatid, känner professorskan,
och skall djerft presentera mig med hennes gäst. Den
här lilla ledsamheten är icke hennes skull ... Hon
blir mycket glad, att ni kommer väl fram.»

»Men det der blir då att verkligen utmana er
barmhertighet, min herre?»

»Nej, det blir alldeles motsatsen, fru Haveman! Ni gör
mig den allra största tjenst, om ni tillåter att jag
får råda. Jag vet eljest rakt icke huru jag skulle
förströ mig i afton. Det är för tidigt att supera
och lägga sig, och för sent att kläda sig och söka
upp bekanta ... Se så, här äro vi nu vid vagnen,
och Jönsson kommer snart med sakerna. Var så nådig
och stig upp!»

»Efter så många goda skäl», svarade Clary småleende,
»återstår det för mig icke annat, än att antaga
och försäkra, att jag aldrig skall glömma er ridderliga
och menniskovänliga handling.»

*



Efter tjugo minuter stannade vagnen framför ett
trefligt hus vid början af Kungsholmen. Omedelbart
härefter blef uppståndelse i trapporna och två
pigor med ljus efterträddes af enkeprofessorskan, ett
hyggligt och välvilligt fruntimmer omkring femtitalet,
som i förstugan hjertligt emottog sin unga gäst.

»Ack, min bästa fru Haveman ... nej, jag får ju
med samma säga Clary helt förtroligt ... hvad i
all verlden vill detta säga? Jag hade bestyrt om en
droska, men den var väl icke kommen, efter jag här
ser en vaga och en främmande herre i stället för min
husgäst, kamrern, som förmodligen tappat bort sig
sjelf, ty han är lite långsam af sig ... Men hvem är
det som fört dig hit?»

»Ingen alldeles främmande, fru professorska! För
omkring sju eller åtta år sedan hade jag ett par
gånger den äran att blifva mottagen i ert Upsalahem.»

»Om tant tillåter», sade Clary, seende professorskans
förlägenhet, »så får jag presentera den hjelpsammaste
af herrar, brukspatron von Helldorff, som hade sin
plats i samma kupé som jag.»

»Aha, nu går mitt minne upp lik en lysande solglimt.
Men det går ej an att förnya bekantskapen i
förstugan – får jag icke hoppas att herr brukspatronen
gör mig den äran att intaga en tarflig tésupé med
oss ...»

Den unge mannen såg obeslutsam ut blott ett
ögonblick. Derefter erinrade han sig, att, som han en
längre tid varit sjuk, det utan tvifvel var klokast
att han drog försorg om sin hvila, men han lofvade
att med det första komma tillbaka.

Och så skildes de åt.

-

IV.

Följande morgonen.

Så snart den ceremoniösa presentationen försiggått
för följande personer: en något äldre fru, skild
från sin man, en äldre herre (den nyligen från sin
misslyckade hemtningsexpedition återkomne kamrern),
skild från sin hustru, två medelålders fröknar och
en urgammal mamsell, tillsammans fem aktningsvärda
medlemmar af hus-societeten – började Clary, som nu
bildade det fulla sextalet (hvaröfver professorskan
aldrig gick) att af hela sitt hjerta längta efter
ensligheten i sitt eget rum. Förgäfves inbjöds hon
till whistbordet och senare till det anspråkslösa
tébordet: hon måste använda hela sitt förråd af
artighet för att uthärda till slutet.

Men slutet medförde nya tråkiga ceremonier. Så väl
professorskan sjelf, som hvar och en af damerna ville
följa Clary till sitt rum. Kamrern kom svassande
med armen, förklarande, att hans enda tröst för det
missöde, han lidit, var att få ledsaga »nådiga frun»
uppför trappan. Men nu var Clary beslutsam och
hviskade till sin värdinna, att hon kände sig så
medtagen, att hon icke förmådde tala ett ord mera,
en vink, som kröntes med lyckan att endast blifva
ledsagad af kammarpigan, Lotta, hvilken hon genast
vänligt afskedade.

Hennes hjerta vidgades af den välgörande
frihetskänslan, då hon hamnade i sin tarfliga fristad,
som dock var långt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free