Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allt af barmhertighet. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.) - Barndomsminnen. Helmer - Jättearbeten utförda af dvergar. (Om sandblästring.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Upsala, att han var nobel och älskvärd, men, för att
vara rätt uppriktig, kallades han ändå en tvärvigg,
som för sin betydande rikedoms skull ansåg att alla
slags lynnen passade honom ... men jag får skynda
mig att svara – hvad skall jag svara för dig?"
»Ack, tacka honom för den alldeles oväntade
vänligheten, som kommer att göra mig stort nöje!»
svarade Clary med purprad kind.
»Naturligtvis – och så fort jag bestyrt om min
post, så gå vi ut, du och jag. Du måste hafva en
rätt elegant hårklädsel af Stockholms tillverkning:
jag vill hafva heder af dig ... Har du någon fullt
passande svart sidenklädning, lilla vän?»
»Ja, min brudklädning, som jag nyttjat endast fyra
gånger och som är af det tjockaste brokad, har
före resan blifvit omsydd efter nyaste mode härifrån
hufvudstaden. Och jag har äfven en äkta hvit
sjal, allt för dyrbar för mig; men en handlande,
hvilken tyckte sig med denna present komma ifrån sin
förbindelse till min man, som vunnit en rättegång åt
honom, gjorde oss den syrprisen, att sända mig den
till julklapp för två år sedan. Hur långt var jag ej
då ifrån att ana när den första gången skulle blifva
nyttjad. Då jag frågade Carl, om vi ej borde sälja
den, svarade han med hjertlig ton: ’Clary, mitt barn,
du vet icke hvad framtiden kan förbehålla dig! Under
inga omständigheter får du sälja denna sjal’»
»Din man hade ett klokt förutseende, och då din
klädsel nu blir magnifik, så är allt bra ... Gör
dig nu i ordning till vår promenad!»
(Forts.)
-
Barndomsminnen.
Ack denna svunna gyllne sommartid
Med lek och sång på ängar och i lunder
Och dess med barnaårens glada frid
Och oskulds sällhet genomväfda stunder!
För minnet står den än i ljusa drag,
Den tid af idel sol och sommardag.
Som syskon lekte vi tillsamman då,
En glad qvartett, som kunde le och dansa
Och jubla högt, som lärkan i det blå.
Hvad herrlig fröjd att få hvarann bekransa,
Att plundra skogens rika blomsterskatt
Och fånga fjäriln, som på blomman satt!
Se’n dess har mången sol från vesterled
Oss sina sista afskedsstrålar skickat,
Och mången sorgens skugga sänkt sig ned,
Och mången gång vårt öga tårfyldt blickat
På fröjd, som flytt, på sällhetstid, som var
En saga blott från re’n förflutna dar.
I minnets blomstergömma finns ändå
En bild ifrån de glada barndomstider,
Dit våra tankar än så gerna gå
Från lifvets synd och sorg och qval och strider;
Med vemod tänka vi och välbehag
På denna tid af sol och sommardag.
Helmer.
-
Jättearbeten utförda af dvergar.
Mr E. C. Tilghman från Filadelfia, öfverste eller kanske general
under det stora amerikanska inbördeskriget, hade under detta
fälttåg tillfälle att göra en sällsam upptäckt. Under en
rekognoscering kom han till ett enstaka beläget hus, genom hvars
fönster han icke förmådde blicka in i byggnadens inre, emedan
rutorna voro helt och hållet mattslipade. Att på sådant sätt
skydda sig mot förbigåendes närgångna blickar plägar väl sällan
brukas annorstädes, än vid de lifliga gatorna i stora städer; i
så enslig trakt föreföll honom detta försigtighetsmått nog
öfverflödigt, till och med besynnerligt, ja misstänkt,och han
gjorde visst icke mer än sin pligt, då han förfrågade sig om
orsaken till detta ängsliga sätt att förskansa sig mot fåglars
och vilsefarandes nyfikenhet – de enda som kommo här förbi. Man
svarade honom, att detta förhållande vore en olägenhet, som
tillhörde stället; hvarje nyinsatt ruta förlorade inom
kort tid sin genomskinlighet och klarhet. Tilghman,
som någon tid stannade i trakten, lyckades att utgrunda orsaken
till denna egendomlighet och fann, att den berodde af den skarpa
vind, som immerfort dref den fina qvartssanden från en närbelägen
kal kulle emot rutorna.
Tilghman var amerikanare och följaktligen
praktisk. När kriget var slutadt började han fundera
på, om man icke i industrien skulle kunna draga något
gagn af den genom luften upprörda sandens förmåga
att slipa. År gingo dock om innan han kom i tillfälle
att anställa ett praktiskt försök. Slutligen lyckades
han dock sammansätta en enkel maskin, i hvilken ett
vanligt ventilationshjul åstadkom en stark luftström,
som med stor hastighet dref en stråle fin sand genom
mynningen af ett trångt rör. En glasskifva, som man
förde fram och åter utanför mynningen, blef inom
få sekunder mattslipad såsom fönsterrutorna i den
ensliga farmen.
Så lyder historien om uppfinningen af den Tilghmanska
sandblästern, som fanns uppställd på senaste
wienerexpositionen och der väckte stort uppseende.
De förbättringar, som denna uppfinning rönt
under sin något öfver femåriga existens, äro icke
väsentliga och inskränka sig blott till en ökning
af hastigheten hos den utkastade sanden och några
förbättringar på sjelfva fläkten, synnerligast genom
idén att ersätta den drifvande luften med en ström
af ånga; utomordentlig stor deremot, och verkligen
förvånansvärd, är den mångfaldiga användning, hvartill
sandblästern lämpar sig. Att kunna hastigt framställa
mattslipade glasskifvor af hvad storlek som helst
är ett ganska värdefullt arbete, synnerligast då
man får veta, att den ena af de på expositionen
uppställda obetydliga maskinerna dagligen kunde
lemna tjugo tusen qvadratfot mattslipadt glas; men
användningen af detta arbete är dock för inskränkt för
att uppfinningens tillämpning skulle kunna tilläggas
någon större vigt. Uppfinningen steg derför ansenligt
i betydelse då Tilghman upptäckte att sandströmmens
nötande verksamhet träder i sin fulla verksamhet
mot alla hårda och spröda ämnen, men deremot föga
angriper mjukare föremål, som gifva efter för de
fina sandkornens stötar. Det låg således nära, att af
sistnämda ämnen förfärdiga schabloner (täck-mönster),
med hvilka man belägger ytan af det spröda ämne,
som skall slipas, för att på detta sätt inslipa
teckningar och mönster i det hårda underlaget. Om man
med ett utklippt pappersblad, med en bit tyll eller
ett fint spetsmönster betäcker en glasskifva, under
det hon utsattes för sandblästern, så skall man inom
sekunders lopp få se de motsvarande figurerna i de
sirligaste arabesker och teckningar på mattslipad
grund. Utomordentligt skönt utfaller dylikt arbete
på dubbelglas. Här är det färglösa eller annorlunda
färgade underlaget betäckt af ett tunnt lager färgadt
glas, hvilket af sandstrålen bortraderas från de
ställen, som icke betäckas af schablonen, så att
teckningen visar sig såsom färgad på hvit grund.
Förr måste man, för att frambringa dylika teckningar,
täcka glasskifvan med en fet etsbotten, med etsnål
teckna mönstret i densamma och derpå etsa in
teckningen med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
