- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
187

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allt af barmhertighet. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. fr. sid. 185.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

han någonstädes borde kunna fylla en plats, om också
endast vid vagnsdörrn på professorskans sida, der han
ännu stod qvar en lång stund sedan damerna voro borta.

Angående Clarys hjertklappning, som ej skulle nämnas,
äro vi ändock tvungna att omtala det den antog en
nästan oroande fart, då vagnen stannade och hon
åter med armen sluten i sin kavaljers – han hade
förgäfves erbjudit den lediga åt professorskan, som
försäkrade sig helst följa bredvid – fann sig föremål
för en mängd långa, nyfikna blickar af mötande herrar,
hvilka utbytte helsningstecken med brukspatronen. När
de slutligen genom alla en sådan dags svårigheter
och trängsel hunnit till lyckligt valda platser och
brukspatronen frågade om hon här ansåg sig kunna se
väl (hvarefter han gaf tydliga anvisningar om huru
alltsammans skulle komma att uppenbara sig) besvarade
hon honom med en blick, strålande af nöje, och sade,
att hon fruktade se så väl, att hon till slut icke
såg något.

Hennes ledsagare betraktade henne med ett nytt
småleende och hviskade, i det han tog ett flygtigt
afsked: »Jag skall i morgon höra efter huru damerna
emotstått den här besvärliga agremangen. För min del
känner jag mig redan i feber, och värre blir det.»

I detsamma han vände sig om, ropades han af något
fruntimmer; och Clary märkte att han med påkommande
brådska syntes vilja draga sig undan kallelsen,
hvilket dock ej lyckades.

-

»Nå, mitt kära barn, hvad säger du om början af din
Stockholmssejour?» frågade professorskan, då hon
efter återkomsten – de hade af brukspatronens ombud,
Jönsson, blifvit väl hemförda – steg upp med Clary
till hennes rum.

»Min bästa tant, jag finner mig förbunden till den
största tacksamhet mot brukspatron Helldorff, som
beredt mig tillfälle till ett sådant nöje och som
behagat sysselsätta sig med mig, obetydliga varelse,
medan damer af hans bekanta sökte tilldraga sig hans
uppmärksamhet ... Fästmön är dock säkerligen icke
i Stockholm.»

»Fästmön – är Mauritz von Helldorf förlofvad?»

»Han nämnde skämtfullt, att hon under hans sjukdom
funnit honom outhärdlig och lemnat honom utan hopp
att vidare blifva anförtrodd hennes framtid.»

»Nå, det tänker jag att hvarje förnuftig flicka skulle
besinnat sig på – så vida hon icke märkt att han,
med beräkning att trötta henne, varit outhärdlig. Jag
tror att han är både kinkig, fordrande och utan
barmhertighet, om något misshagar honom ... Men det
lemna vi: han har varit älskvärd emot oss ... Gud,
hvad kungen var herrlig och hvad hans tal anslog mig
... kände du dig icke förtjust?»

»Det kan jag icke bestämdt säga – alltsammans förekom
mig som ett skådespel.»

»Förstås, men huru intressant ... Och drottningen,
och enkedrottningen och alla de andra kungliga –
det är en syn att se, som går till ’svenska hjertans
djup!’»

»Det är möjligt, men jag känner icke alldeles
denna hänryckning – jag var fullt intresserad af
alltsammans, och deröfver steg icke mina känslor.»

»Du riktigt förvånar mig. Säg åtminstone icke det
der till Helldorff – det låter så föga tacksamt för
hans möda.»

»Jag kan ej vara annat än uppriktig emot honom
... Men nu skyndar jag att kläda om mig, i fall
jag kan vara tant till hjelp.»

»Med ingenting annat, du, än att hålla mina gäster
vid godt lynne genom prat, i fall middagen dröjer
något. Ställ dig i synnerhet väl med gamle kamrern,
(han är i goda omständigheter) så tör han fria
till dig!»

Och skrattande försvann professorskan, för att i
köket stå en dust med den fräsande kokerskan.

-

VI.

Efter de första par veckorna.

Det var för Clary, så van att söka sin tillflykt inom
sig sjelf, icke något angenämt hemlif i professorskans
hus. Det regelmessigt återkommande spelbordet hvarje qväll
tröttade henne att blott se. Och professorskan
tyckte tydligt icke om, att någon af hennes husgäster
undandrog sig de trefliga samqvämen vid frukosten,
middagen, eftermiddagskaffet och, ännu värre, vid den
efterlängtade aftonkonseljen. Och huru pinad Clary
än fann sig, hade hon ej mod att såra sin värdinna,
så länge hon var ledig.

Men dennna ledighet – hon hade anslagit en månad
att hvila sig – började nu att plåga henne mer,
än det trägnaste arbete. Och hon fann sig redan
tillräckligt hafva satt sig in i sin nya tillvaro,
för att komma till något resultat. Men olyckan var,
att de lefnadsplaner, hon tänkte sig, icke alls
ville klarna, och till hennes förvåning fann hon,
att lynnets temperatur, i stället att stiga, allt
mera sjönk.

Hon granskade sig noga för detta förhållande, men
kunde ej inse hvarigenom det uppkommit. Under hela
sin lefnad hade ju hennes mål varit en sjelfständig
tillvaro, och nu, då hon börjat inträda deri, kommo
skuggor (blott Gud visste hvarifrån) och dolde det
ljus, som hon eftersträfvade.

»Må hända», sade hon den fjortonde dagen till sig
sjelf, »är denna trötthet i sinnet helt enkelt en
följd af att jag vid början af min hitkomst var
upptagen af för mig nya förströelser. Jag blef
bortskämd. Mauritz von Helldorff (namnet är så
romantiskt, att det gör mig nöje att för mig sjelf
uttala det) kom så vänligt hit tre gånger under första
veckan. Han talade med oss alla, fast det förekom
mig som om han blott talade med mig. Och han erbjöd
biljetter till spektaklet, längre fram till åhörande
af riksdagens debatter och nämnde äfven om ett litet
parti på det väntade slädföret. Men naturligtvis har
han glömt allt det der under sina riksdagsåligganden
och med alla de bjudningar han har .....»

»Vill frun komma ned och dricka kaffe?» Det var
jungfru Lotta, som i flygten stack in och drog
tillbaka hufvudet genom dörren och sålunda afbröt
Clarys utredningar.

»Återigen detta odrägliga sällskapande ... Är jag ej
gammal nog att kunna bo för mig sjelf – jag uthärdar
icke det här ett år! ....»

De harmfulla tankarne spökade ännu i hennes hufvud då
hon satte sig vid kaffebordet, mekaniskt drack den
utmärkta drycken och mekaniskt svarade de slamrande
fruntimren på alla deras frågor om hennes helsa.

Då lemnade kamrern henne en morgontidning och visade
med sitt finger på en dess notis. Clary mottog
med stor likgiltighet bladet, men nog försvann
likgiltigheten, då hon läste:

»En bland första kammarens mera framstående ledamöter,
som vid förra riksdagen utmärkte sig, nämligen
brukspatron von Helldorff, har sedan en vecka varit
sängliggande i recidiv från en föregående sjukdom,
och det sägs att tillståndet skall vara betänkligt.»

Då Clary läst detta meddelande, som genast fick en
mängd kommentarier af sällskapets medlemmar, hvilka
alla blifvit intagna af den unge mannens behagliga och
vänliga sätt, var det underligt att hon icke erfor
någon ledsnad. Fullkomligt lugn lade hon tidningen
ifrån sig och såg ej upp förr än professorskan
yttrade: »Så fort Lotten blir ledig, skall jag skicka
henne åstad och höra efter huru det är.»

»Jag skall just vid min promenad i eftermiddag gå
öfver Brunkebergstorg och så godt som förbi hans
dörr», inföll kamrern, »och jag vill derför åtaga
mig att skaffa fruntimren ordentliga upplysningar.»

»Hvilken artighet, min bäste kamrer!» komplimenterade
professorskan.

»Glöm blott icke tiden för partiet!» inföll den
ena af fröknarna, medan den andra påminde om någon
»revanche».

»Helsningen är naturligtvis från mig», återtog
professorskan, »och jag förmodar, kära Clary, att du
deltager deri!»

»»Det faller af sig sjelf, och det är icke nytt att
finna herr kamrern välvillig och artig.»

»Min bästa fru Haveman, efter ett så vackert beröm
går jag genast!» Och kamrern skyndade helt upplyftad
att pelsa på sig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free